Jag känner samma sak. Ibland bår jag ochj köper glass eller choklad, bar för att jag brukar göra det i sådan situationer (när jag är ensam eller pluggar tex). Men även om jag inte är sugen och faktist kan känna att jag itne är sugen, så måste jag bara gå, det är som att benen vbestämmer!

Vanans makt.. vem känner inte igen sig?

I drygt 20 års tid har mat-shoppandet ju varit inställt på "familjemeny". Allt man stoppat i ungarna..(skäms) och sig själv. Och ändå har jag hållit bra kvalla på vår "normalkost", LAGAT maten och köpt väldigt lite ren skräpmat.

Nu handlar jag bara åt mig själv och det är ju en enorm skillnad. Första LCHFmånaderna var jag helt förundrad över hur många hyllor man bara kan gå förbi. Chockad över nyupptäckten av hur många brödsorter, fruktyoughurtsorter och juicesorter som finns.

Numera går jag förbi utan att ens fundera över det.. Jo, man kan komma dit så småningom!

Jag har mer det rörelse mönstret hemma, går jag förbi skafferiet så öppnar jag och ser om det finns något gått och det finns alltid något gått i skafferiet. Nu har jag stället en skål mandlar där så jag inte blir sugen på något annat. Ögonen dras direkt till mandelskålen så då ser jag inte resten.

I affären är det dock inga problem alls att bara handla det jag ska ha.

#2 Jag håller med. Och de där hyllorna har verkligen blivit fler under de senaste 10 åren…

Jag har också en sådan inbyggd vana. Jag stannar upp en kort stund framför just den kylen och kommer på att nehej här finns inget för mig. Lustig känsla att komma på sig själv där och det är som Maia säger det blir allt fler sådana ställen i affären.