Jag kan väl inte göra annat än säga grattis till alla hälsovinster.

Gratulerar!!.. Kul att det händer saker och att du mår bättre!!!

Stort grattis till alla förbättringar! 

Jag känner igen att självkänslan har blivit så mycket bättre. Förr var den på botten och jag brottades ständigt med att försöka få upp den. Det har kännts nästan lite magiskt att den nu bara infunnit sig. Så har det inte varit när jag har följt "nyttiga koster" tidigare. Då har den snarare tryckts ner, då jag hade en känsla av att jag "krupit till korset" och gett "de andra" rätt.

Idag ber jag inte om ursäkt för att jag har ätit fel och blivit gravt överviktig. Det var en helt naturlig följd av att jag åt en kost som inte var bra för mig och att den "nyttiga kosten" som man rekomenderade  mig ledde mig rakt tillbaks till mitt onyttiga ätande. Nu när jag har förstått det avstår jag från kolhydrater men jag avstår inte från god mat. Jag måste bara välja rätt, inte späka mig.

Lycka till på din fortsatta väg, Estellan!

Ja det är allt konstigt det där med självkänsla jag menar att en kostförändring kan ge en mer självkänsla. Eller konstigt är det ju inte för förut gjorde jag bara fel eftersom jag inte "klarade" att hålla mig inom nyttiga matens regler trots att det var kosthållningen som var boven. Idag med rätt kost är det inga problem.

Jag blir alldeles tagen när jag läser sånt här, och det känns som att all världens tappade kilon inte betyder nånting jämfört med sådana här vinster!

Underbart att höra!

Visst är det underbart ? Härligt att läsa om dina framgångar!

Så många positiva "biverkningar" på något så (faktiskt) enkelt som att undvika kolhydrater. Och att med ett litet leende kunna säga "jag bantar" samtidigt som man slevar i sig vispad grädde är bara så härligt!

Det enda som gör mig irriterad är att jag inte visste det för tjugo år sedan, då hade jag sluppit så mycket elände i fettfritt- och lightträsket med självförakt, hetsätande, självsvält och stadigt stigande vikt som följd…

Ett lugn har spridigt sig även i min kropp, och jag tror att om jag inte hade ätit enligt LCHF hade jag nog brakat in i den berömda väggen under den här våren och sommaren pga en hektisk arbetssituation, men jag är mer stresstålig (kanske inte odelat positivt att vara det, men ändå) än tidigare

Ja jag håller med om att ibland kommer tankar om varför gjorde jag inte detta tidigare?

Men det tjänar inget till utan det är bara att njuta av livet som är här och nu

Hej! Jag känner igen mig i mycket av vad du berättar. Intressant med självkänslan. Jag har trott innan att jag har dålig karaktär, tänker felaktigt (jag börjar i morgon t ex), saknar diciplin etc etc. Efter sju veckor med LCHF har jag blivit av med sötsuget, och kan vara måttligt hungrig om det behövs utan att bli galen. Jag kan se en chokladkaka ligga på bordet utan att jag mular i mig den. Jag lyssnar på andra behov i kroppen. Tydligen var det inte mina tankar och min karaktär det var fel på, utan på signalerna från insulinet och ev andra hormoner. Vilken skillnad för självkänslan: jag är inte en dålig människa utan jag sitter i klorna på ett hormon som kan styras med annan mat.

Det roliga är att på grund av att jag mår så bra idag känns det omöjligt för mig att stoppa i mig sådant som är skadligt för mig. Jag skulle inte komma på idén att stoppa det som rusar upp mitt blodsocker i min mun, för jag vet vad det gör med mig kropp. Det känns som att jag har fått tillbaka mitt liv.

Jag kom att tänka på ett råd jag fick av min bästa kompisför att bekämpa mitt sug, hon sa "du är uttråkad, hitta på och gör något roligt så du inte äter". Idag förstår jag vad hon menade, medan då tänkte jag "vad då det enda roliga i mitt liv är mat".

Och jag tror att det är så här livet ska vara. Man äter och man är nöjd. Och när man blir sugen, vilket sker ibland ska man kunna distrahera sig med något annat och inte drivas till vansinne av suget. När jag får sug så är det i regel ett tecken på att jag behöver vatten eller så kan det vara en kopp kaffe med mjölk och grädde.

Grattis, vad underbart att höra att du mår så mycket bättre.

Tänk om det är så att det är nåt i kroppen som gett oss lusten att äta (ex problem med insulinnivåerna). Det har gett suget så att man inte kan tänka på andra roliga saker. Med lchf kan det kännas som att jag för första gången förstår hur det kan kännas för "normalsmala" Ja, man är hungrig, äter, och sedan vill man inte ha mer. Det är "klart" till nästa gång man är hungrig. så har det inte varit för mig tidigare under light-tiden. Har alltid varit sugen och medveten om att det funnits ex kakor i frysen. Alltid med viljekraft fått kämpa emot det.

Nu håller jag med dig om att det är en befrielse! Äta, släppa det och göra annat tills kroppen blir hungrig igen många timmar senare.

Din tråd ska jag följa, det här vill jag gärna höra mer om!

vad bra du uttrycker det, Glitterfisk. Äter när man är hungrig sen är det klart till nästa gång. Jag tänker att mitt mål är att äta för att leva, inte leva för att äta. Jag minns sen jag var barn att jag är väldigt ointresserad av mat, egentligen.

Jag har alltid varit intresserad, och rund.

Kommer ihåg att jag stod nära mamma när hon lagade mat och smaskade i mig det jag kom över i smyg, redan som 4-åring.

Har verkligen börjat fundera på vad det suget och den drivkraften kommit ifrån.

Men håller med Estellan, det är underbart när suget avtar.

Heja lchf!

Oj vad jag känner igen mig. Så många gånger som jag konstaterat att jag har usel karaktär, eftersom jag inte kunnat hålla mig från sötsakerna. Tänk om jag vetat att kosten jag åt (speciellt när jag åt "nyttigt") som gjorde mig konstant sötsugen, trött och som en jojo i humöret. Grattis Estellan till framgången.

Va kul att höra om andras erfarenheter. 

Jag har funderat på om en eventuell överkänslighet är medfödd, alltså något som finns i generna eller något som uppstår ur misskötsel av kroppen.

Ta mig som exempel, jag har alltid varit rund från det jag var barn till idag. Mitt ätbetende har också funnits med mig så långt bak jag kan minnas. Det talar för att det har funnits med väldigt tidigt.

Glitterfisk du skrev om att du upplevt det väldigt tidigt, alltså smygätandet vilket ju har varit ett typiskt beteende hos mig.