Skönt! Nu är du av med en eventuell stressfaktor!

Jag kommer antagligen att använda ditt mail som grund för mina egna kontakter i det avseendet. Jag har märkt att det inte räcker med att ta reda på läget, folk missuppfattar vad som avses eller förutsätter att man syftar på något annat.

Bra skrivet! Hoppas de kan tillgodose dina matkrav - det borde de! Kraven är ju faktiskt inte orimliga, du vill ju bara ha ren mat!

Oj vad bra - den listan kanske vi kan göra till en artikel om det fungerar.

Kan vara bra för flera att kunna skriva ut och ta med sig i olika sammanhang.

Jag tänker inte minst om vi skall ordna någon fler LCHF-träff framöver. Kryssningen gick ju bra tack vare att det var buffé.

#2 ja, elle hur, Missaz? Men visst finns det en inre motvilja mot att göra sådant här. En motvilja mot att ta plats.

Det sitter liksom en liten apa på ens axel och viskar: "Det där är ju bara bantningskost! Hur ska de kunna tillgodose alla möjliga matkrav? Du gör dig omöjlig!" Samtidigt vet jag ju innerst inne att jag antingen måste säga som det är eller vara hungrig.

Och den som inte frågar om det går får ju aldrig veta.

Men den dag detta blir rekommendationen för alla diabetiker, då blir det enklare för restaurang- och kökspersonal. För då får de lära sig vad som gäller redan under utbildningen. Och då blir det enklare också för oss som också mår bättre på den här kosten.

Jag tycker det är helt rimligt att skriva som du har gjort, dvs inte KRÄVA att de ska ordna det, utan BE att de ska göra det men erbjuda dig att ta med egen mat om de inte kan ordna något som du kan äta.

Om du får ett tydligt svar att de inte kan/vill ordna detta och maten ingår i priset så kanske du kan be om en reduktion?

#5 Ja, det är ju rimligt. Det är bara det att många av oss är uppfostrade med ett överdrivet duktighetsideal där inte-höras-inte-synas är det centrala. Ibland måste jag nästan skriva ner att "Jag har rätt att må bra!" på en lapp och läsa upp det för mig själv för att programmera om hjärnan. (Jag är lite inne på att få en reduktion också ifall det inte fungerar, för det är inte precis gratis… )

Ja, jag plankade ditt brev rakt av, fräckt va!? Jag tycker det var ett alldeles utmärkt initiativ. Det skulle förvåna mig ifall de inte kan fixa detta - i vilket fall som helst så har man ju inget att förlora genom att fråga!

Vilket bra initiativ Maja! Modigt av dig - men helt rätt.

Också jättebra att du inte satte igång med någon förklaring eller ursäkt utan bara konstaterade rakt av att du inte kan äta mat med socker eller stärkelse. Man ska liksom inte lämna några gratismöjligheter till ifrågasättande.

Det ska bli väldigt intressant att höra vad du får för svar.

Är det okej om jag kopierar ditt brev och sparar för framtida bruk/inspiration?

jag var på konferens på ett ställe i början av året och jag lämnade också direkt till kocken vad jag kunde och inte kunde äta. Det fungerade jättebra. De var hur gulliga som helst och på första fikat stod det en fin liten skål med hallon och grädde och en fin textad skylt med mitt namn på. De andra fick ju kladdkaka och grädde men det var många avundsjuka blickar som jag fick, haha.

Det var underbart att kunna ställa krav och inte känna sig utlämnad

Bra Maia!

Jag ställde fasktiskt också nyligt krav (önskningar) på min chef. Vi ska i nästa vecka fara på en endagskurs med gemensam lunch först. Chefen frågade om det var nåt speciellt som nån inte tålde osv. "Kolhydrater" sa jag. Är det en bra buffé så brukar det ju ordna sig, men annars..

På förra kursdagen fick jag en bit ost som "fika". Lunchen var blaha blaha. (tyckte t.o.m kolhydratätarna.) Jag = hungrig!!

Bra gjort Maia!

Senast jag trillade dit riktigt ordentligt var i samband med en konferens där det serverades småkakor till fikat (som jag visserligen lyckades avhålla mig ifrån) och till lunch ris och en kycklinggryta med mycket grönsaker och lite kyckling. Jag gjorde mitt bästa för att peta ut kycklingbitarna och tog en smörklick till, men det räckte inte för att bli mätt så jag gjorde misstaget att äta lite av riset också… När dagen slutade var jag både hungrig och hade väckt sockermonstret. Det gick inget bra.

För några veckor sedan var jag på ett annat arrangemang på samma ställe, men då började mötet först på eftermiddagen och jag hittade ett "American steakhouse" precis runt hörnet från hotellet, så det blev lunch två dagar i rad där!

Heja, heja, Maia!

För mig fungerar det nästan jämt med ätandet när jag är på kursgårdar. Jag har en liknande lista och brukar i förväg kontakta köksmästaren och diskutera den aktuella menyn.  På plats är jag jättenoga med att kontakta köket och lära känna personalen. Oftast hittar de tillsammans med mig en lösning som fungerar bra för både mig och dem. För det mesta får jag mycket bättre mat än de andra kursdeltagarna som alltid blir nyfikna på min tallrik. Jag brukar alltid ha med mig "Annika-foldrar" som jag delar ut till intresserade. Vid det här laget har jag nog informerat om LCHF till ett hundratal personer via informella samtal vid konferensmåltider.

Jag uppmuntrar verkligen alla att se till att be att få LCHF-kost på konferenssällen eftersom det förutom att du får den mat du behöver också är ett utmärkt tillfälle att sprida kunskap om LCHF. För det är högst troligt att det är du som får lära dem vad LCHF är men det är förmodligen övergående.  Snart kommer vi åtminstone kunna beställa LCHF-mat på de kursgårdar där jag och Maia ofta huserar.

  Lycka till alla!

Kompletterar mitt tidigare inlägg med "Mitt recept för en lyckad konferensvistelse". Det kanske kan fungera som ett komplement till Maias utmärkta lista.

Jag har just anmält mig till en kursdag. Jag angav att jag äter LCHF-kost p.g.a. diabetes och bifogade filen DR_Dahlqvist_kostprogram.pdf

Det förenklar ju en del att man kan maila anmälan.

#13-14 Precis! Läs detta, alla, för det var det som fick mig att ta tag isaken.

Liten rapport om hur det gick på konferensen som nämndes i #0. På lunchen blev det ingen särskild mat. Det serverades idag kycklinggegga i nån sås. De flesta såg ut som "vad är det här" – dvs. inte bara jag. Och när jag frågade om det var mjöl i såsen fick jag svaret "Vi har aldrig mjöl i våra såser!" och sedan efter en liten paus när jag såg frågande ut: "Vi har alltid bara maisena!"

Det glömde jag ju i min info…

MEN – och nu kommer vi till det vackra! Aftonens festmiddag (på ett helt annat ställe) var en superhit! Min mat var följande:

Förrätt: Underbar fin rökt lax + crème fraiche + en liten delad körsbärstomat + vattenkrasse
Huvudrätt: Samma kött som de andra (härlig mör oxfilé av bästa sort och i en mängd som jag inte orkade få i mig!) och massor av grönsallad, fårost och gurkstavar. Mycket vackert. Och till köttet särskild sås gjord enbart till mig av bara grädde och sky och kryddad med timjan, salt och peppar. Detta informerade de mig särskilt om.
Efterrätt: Vispad grädde, pyntad med lite rivan mörk choklad + hallon, björnbär och blåbär

Vad säger vi om det? Jo, vi säger fem smörbollar av fem möjliga! 

De andra fick till förrätt nån räkblandning med bröd, rotfruktspaté till köttet och kola-crème brûlé till efterrätt. Så jag fick lika god mat som de andra (bättre tyckte förstås jag!).

Så säg till! Det fungerar!

Härligt att du fick ordentlig mat till slut Maia! Verkligen kul att de
gjorde ett så bra jobb med att följa dina instruktioner. (Särskilt jämfört med "maizena"-varianten…)

Vad kul att det funkade så bra! Snålvattnet rinner av att läsa den smarriga menyn!  

Jag ska själv på konferens i Schweiz i slutet av oktober och jag har framfört mina matönskemål. Det återstår att se om de har förstått!

Vad modiga ni är!

Jag brukar inte våga, utan peta i mig det som går och ha kokta ägg och babybell i väskan.

Men blir inspirerad av er. Snart, snart, kanske jag vågar!