JA, du bör söka psykologhjälp. Har han förträngt det så måste/bör han få hjälp att hantera det. Som icke-professionell och amatör men har läst mycket inom psykologi, så tycker jag det är helt för jävligt av kuratorn att avfärda det.

Aniara har jag för mig är KBT-terapeut, hon kan säkert uttala sig mer säkert…

Jag tror absolut att din son behöver hjälp att bearbeta det. Men min direkta reaktion är…kommer han verkligen inte ihåg, eller är han helt enkelt skrämd till tystnad. Hur det än ligger till så behöver han hjälp att bearbeta händelsen.

Japp, och nästan färdig psykolog faktiskt.

Det första jag skulle kolla är om han kan ha slagit huvudet i väggen så hårt att det faktiskt är hjärnan som fått sig en törn. Om inte annat så är det viktigt att utesluta. (Jag har faktiskt själv en gång i tonåren tjongat huvudet i marken och fått en minneslucka just kring själva olyckshändelsen.)

Har han inte slagit i huvudet så är det sannolikt en traumatisk minnesförlust, som du själv är inne på (vi KBT:are pratar inte om bortträngning, det är en ren psykodynamisk term som hänger ihop med ett teorikomplex vi inte tror på ). Såvida han inte av någon anledning minns mer än han vill berätta, förstås, men det vet ju du som känner din son om det är en möjlighet. Kan han vara rädd att skvallra?

Som jag ser det är det två delar i det hela. Det ena är att den andra eleven förstås måste få något slags påföljd. Det fanns ju andra vittnen, även om din son själv inte kan säga vad som hände. Att avgöra den biten är förstås upp till skolan. Men det kan vara viktigt för hans trygghet att se att andra elever inte bara kan bete sig på det där viset utan att det blir några konsekvenser.

Sen är det inte helt självklart vad man ska göra med din son. Forskningen kring traumatiska minnen är inte helt entydig - t.ex. finns det en hel del som tyder på att debriefing av den typ som ofta används efter rån och liknande i själva verket kan ÖKA risken att få PTSD. Dumt verkar det helt klart att pressa honom att minnas. Möjligen kan det vara bra om han får berättat för sig vad kompisarna såg. Grundproblemet i PTSD verkar vara att händelsen är så oväntad att hjärnan inte riktigt hann förstå vad som hände, och de minnen man har är ofta förvrängda och ologiska. Det är som att det öppnar sig en avgrund av obegriplighet i tillvaron. Och har man väl konstaterat PTSD tycks det gemensamma för alla verksamma behandlingar vara att man får ihop det till en hel och begriplig historia, precis vad som hände i vilken ordning. Men som sagt - har man inte redan ett trauma kan man i värsta fall göra saker värre genom att tvingas att återuppleva händelsen.

Håll koll på sonen framöver. Får han mardrömmar, humörsvängningar, eller verkar må dåligt på nåt annat sätt som han inte gjorde förut, så kan det vara värt att ta kontakt med BUP (hoppas kön inte är för lång hos er). Prata om det som hänt, men inte på nåt pressande sätt utan bara så att du försäkrar dig om att han vet vad han varit med om. Och kolla om han känner sig otrygg och om det i så fall finns något man kan göra åt det. På sätt och vis har kuratorn faktiskt rätt i att man inte kan göra så mycket om han inte minns, mer än att berätta för honom vad som hände förstås. Han måste inte få några stora problem pga det här!

Jennix; min direkta reaktion är också att det stinker att kuratorn inte vill ta mer tag i situationen. De har haft stora problem med den andra eleven i flera år och eftersom det finns problem med honom (hela skolan är rädd för honom och hans familj som jag förstått det) vill/vågar/orkar skolan inte ta tag i problemet. Min känsla är att de kallade in min son till samtal med kuratorn "för syns skull" och att de ö.h.t. aldrig tänkt göra något… Detta känns värst av allt!

evasch; Jo, jag tror på att min son inte kommer ihåg vad som hänt. För det första för att han verkar helt ärlig när han pratar om det (jag har alltid sett på honom när han ljugit) och för det andra för att han brukar vara ärlig mot mig. Han förnekar heller inte att det hänt, han säger att om de andra som var där säger att det var så så stämmer ju det, men för honom är det svart.

Aniara; Känns skönt att höra att detta inte alls behöver bli ett problem för sonen. Vad gäller den andra eleven så borde åtgärder ha blivit insatta för länge sedan och då menar jag att han borde bli förflyttad från skolan. De åtgärder som redan gjorts har inte haft någon effekt; denne elev har helt klart stora problem. Han hotar både elever och lärare utan att någon vågar ingripa, han har terroriserat andra elever i flera år och har en egen assistent vilket inte verkar hjälpa. På skolan har de en "åtgärdsstege" och när man betett sig så illa att man nått åttånde trappsteget blir man avstängd. Denna elev har för länge sedan passerat detta åttånde steg men inget händer; skolpersonalen vågar inget göra mot honom. Nu har vi föräldrar i åk 6 (genom mig, jag är som en tiger på detta!) bestämt oss för att ta strid på allvar; görs inget konkret går vi vidare med detta så långt det går, vi godtar det helt enkelt inte!

Vi inser ju alla att det antagligen är väldigt synd om denne elev, men det är inte till hjälp för honom att få fortsätta som han gör nu och dessutom ska inte våra barn behöva agera slagpåsar för hans aggressioner. De har rätt att känna sig trygga i skolan.