Har gjort en annan resa än din, men skickar många styrkekramar och allmänt pepp!

#1 Tack så mycket, puh jag behöver verkligen en massa pepp, det första jag kommer att mötas av imorgon bitti är nybakt bröd och färskpressad apelsinjuice.. :)

#2 Nybakt bröd och färskpressad apelsinjuice är lika ätligt som pappersservetterna.

Upprepa 20 gånger i samband med tandborstning. Mumla för dig själv när du ska sova. Hoppas att det sitter i i morgon bitti

Åh gud va jag känner igen mig! Vi är i princip exakt samma situation!

 Kanske lite klumpigt att uttrycka sig så här men va glad jag blev när jag läste ditt inlägg. Inte för att jag på något sätt gottar mig i din jobbiga situation, tvärtom. Men jag har själv haft problem med bulimi och hetsätning i flera år. Går fortfarande och pratar med en psykolog om det en gång i veckan men själva bulimin vill jag tro börjar bli allt mer avlägsen.

Förstår vad du menar med att det känns som att vara en alkis på systemet hela dagen och vara tvugne att ta några supar om dagen ändå. Jobbar i en godisaffär så ja… Du fattar :)!

Kan inte äta som "normalt" folk, Då menar jag att jag alltid måste ha lite "regler" runt min mat för llåter jag bara hunger och sug bestämma går det åt helvete. Svart elller vitt. En bulle slutar med chips, mat, what ever pga av hjärn fanskapet tänker "nu är det ändå kört".

Bara ätit LCHF en vecka nu. Åt dock det en hel sommar men då betydligt mer "riskfyllt strikt". Atkins. Aldrig frukt och knappt några grönsaker och svimmade ofta.

Jag tror och hoppas att det kommer gå betydligt bättre denna gång. Tack vare alla goda recept  osv. Med LCHF  vet jag vilka tider jag ska äta och ungefär vad varje dag. Äntligen tryggghet! Ända problemet är att jag inte vet hur mycket jag vågar träna. (Vill inte svimma och ha mig),

Oj ledsen om detta blev ett väl långt inlägg. Men jag kskulle kunna skriva i flera timmar :D! Det vore vääääldigt intressant att starta någon form av kontakt med dig. Höra hur det går för dig och stötta varandra eftersom vi nog båda kommer ha våra upps and downs. Vad sägas?

Hej Royalwithcheese!

Tack för din historia! Jag har ju inte samma situation, men känner så väl igen det där med att få intrycket att man är småtjock när man växer upp. Med mina 158 trodde jag i slutet av tonåren att om jag bara vägde 48 skulle jag vara "smal" och lycklig. Då vägde jag 52, ungefär som du.

Det måste vara förfärligt att bo tillsammans med nybakat bröd… Men man blir ju inte mättare av brödet än man blir av doften. Konstigt, men sant.

Jag tycker att Greensis mantra med pappersservetterna var utmärkt :-D

Du är definitivt inte ensam, jag är snart 56 år och har samma matmissbruk som du har. Det har jag levt med sedan tonåren.

Jag tror att jag aldrig kommer bli frisk, det finns fortfarande perioder när jag inte gör annat än äter trots att jag faktiskt är mätt.

Med den här kosten känner jag inte samma sug men trillar jag dit på något finns ingen hejd. Det är nog något jag får leva med men nu för tiden är det i alla fall hanterbart.

Skickar varma styrkekramar.

Nej, 53 kg till 160 cm är högst normalt Royal! Kniiiper för att det ska gå bra för dig m maten!

När ngn säger ngt om sitt el det o det "överviktiga" barnet svara jag att det är bra att ha att ta av när man sätter igång att växa som mest. Iag om jag anser att ungen är enbart normalt knubbig. Sedan har jag exempel på ärftlig övervikt i bekantskapskretsen men där är de ju medvetna om problemet på ett annat plan sas. Har ockå vänner som själva är överviktiga o har överviktiga barn, en del ärftligt men kosthållningen är också under all kritik. Där är det svårt att säga o göra ngnting…men jag försöker så några små frön då o då.

Pyss o kram på dig vännen!

Det finns hopp. Du är ung och har redan kommit långt. som jag ser det  har du stora möjligheter att få ett normalt förhållande till mat. jag har liknande erfarenheter som du  men skillanden är att jag kom inte till insikt förren jag var en bra bit över 30år. då hade jag missbrukat/överätit/svultit och förstört min kropp rätt ordentligt.

duktigt kämpat med tanke på var du jobbar. skickar lite styrkekramar.

Skickar styrkekramar till dig och hoppas du klarar det. Jag har inte heller detta problem. Men vet hur det är att vara lite mulligare än de flesta andra runt om. Det har jag alltid varit.

Jag har en liknande historia (började banta när jag var 7 och hetsäta när jag var 11), men lyckades få ordning på det hela någonstans i 20-årsåldern. Men återfall har jag fått då och då, och dessutom övergick jag till ett mer jämnt utspritt godisätande som inte heller var direkt sunt.

Jag har märkt att det definitivt finns två olika mekanismer bakom återfallen. Det känslomässiga fick jag ordning på och nu äter jag i princip aldrig för att slippa jobbiga känslor. Däremot märker jag att det kan "slå slint" när jag har slarvat med maten och ätit för lite eller för dåligt under en period. För några år sedan var det mer regel än undantag att jag gick hela dagen utan att äta annat än någon macka eller nåt från godisautomaten, och sen när jag kom hem på kvällen kunde jag inte sluta utan satte i mig ett halvt snabbköp.

Så jag har redan tidigare insett hur viktigt det är att hålla blodsockerkurvorna jämna, och när jag upptäckte LCHF insåg jag att det borde passa mig perfekt.

Så mitt råd till dig är att sluta kriga mot dig själv, inse att du duger som du är och alltid har gjort det - och HÅLL DIG MÄTT!

Royalwithcheese, jag har alltid haft vad man skulle kunna kalla lindriga ätstörningar… det har aldrig gått så långt som till anorexi, men periodvis drabbas jag av stor matleda… och äter då följaktligen inte så mycket… så jag känner igen mig lite grann i din beskrivning, även om det på långa vägar aldrig har varit lika svårt som för dig, och för mig har det inte handlat om bulimi…

Men jag har liksom du märkt att den här kosten minskar ätstörningen betydligt! Vad bra att du redan har erfarenhet av det, och att du är medveten om att det gäller att få i sig fett, för att mota suget! Då har du ju dina redskap, och vet hur du ska göra.

Sedan förstår jag ju att det inte är så lätt att gå från tanke till handling alla gånger, och att det blir ännu jobbigare i den miljö du arbetar i. Men se inte detta återfall som ett misslyckande, det ökar bara på skuldkänslorna. Försök att istället se det som en erfarenhet, och som en träning i att komma tillbaka på banan… då står du ju bara bättre rustad nästa gång det händer…  Kram!

Jadå, här är en till som kan simma i samma båt som du…..

Tar jag en kolhydrat för mycket, så kommer det gamla tillbaka….  Inte en kaka, alla kakor,,,,,,

Jag kan inte säga att jag är frisk, men jag är en nykter sockermissbrukare som kan hålla mig från det med hjälp av LCHF

Jag känner så väl igen mig….

Jag får tårar i ögonen. Jag hade också problem med maten genom högstadiet och gymnasiet, inte så allvarliga som er, men jag förstår lite hur det känns.

Många kramar! Kämpa på! Här finns många som bryr sig om er

Jag var ganska mycket fixerade från 17-årsåldern till 20 år ungefær. Nu har jag lært mig att jag duger som jag ær, men ændå kan dettrænga sig på ibland. Att vilja kænna sig smal. Men denna maten har gjort min mage så bra, så ibland har jag dagar då jag kænner att en bra mage kan vara værd några extra kilon. Men så har man ju sina dåliga dagar.

Min lillasyster har nu istællet blivit totalfixerad på vikten. Hon ær 1.65 och væger 69 kilo. Hon ær inte alls tjock som hon sæger. Hon trænar 5 ggr i veckan och ær musklig, men hon kollar bara på siffrorna.
Jag och mamma førsøker prata med henne, men hon ær inte mottaglig. Om det blir lite værre får vi nog søka hjælp åt henne. Har ni något tips till mig vad jag kan gøra før min ælskade lillasyster?

Fattar inte hur vi kunde bli viktfixerade i familjen då mamma och pappa verkligen inte ær det. Både jag och lillasyster var tjocka innan tonåren och kanske var det att man fick uppskattning nær man væxte till sig. Dessutom fick vi høra en del att
-Det dær blir nog en lillmærta(Vår mormor som var vældigt tjock)

Hur roligt ær det att høra nær man ær liten, nær folk typ skrattar och sæger att man kommer bli en liten rulta. Fy fan vad de vuxna har en betydande roll i ens sætt att se på sig sjælv!

Var snælla mot era barn! Och fæll inga onødiga kommentarer. Det ær mitt tips.

Tack alla før er støttning och bra råd! Det ær skønt att høra att det finns fler..och att det finns hopp!

#4 JA jag skulle vældigt gærna ha kontakt med dig, skulle vara skønt att ha någon att prata med, peppa och støtta varann. Visst ær ensam stark, men inte alltid ;) Hur lægger man upp sådant då, ska vi byta mail eller skriva hær på forumet eller vad sæger du?

Åh, det dær med svart eller vitt kænner jag verkligen igen mig i, så fort jag gør minsta lilla avsteg då kænner jag mig helt misslyckad och proppar i mig så mycket jag bara kan, man tænker  att nu måste jag passa på, och dagen ær redan førstørd ændå.

#10 Hur har du gjort før att sluta "kænslo-æta"? Det ær det jag gør, jag hantera svåra kænslor genom att æta, det har varit  min trøst i mycket. Och jættesvårt att sluta med, vad gør du istællet før att æta?

Førresten: Tack før ditt "mantra" greensis, mycket anvændbart! Passar alla farliga tillfællen, bara att byta ut livsmedlen :)

#16 Jag insåg att jag tyckte påskgodiseet var ungefär lika aptitligt som servetterna på fikabordet, så det ena gav det andra!

Mycket fibrer i servetter,,,,,,,,,,,

#16 Lite som jag skrev i mina två inlägg i tråden "belöningar", dvs - ingenting.

Det första jag gjorde var att försöka bli medveten om vart det barkade tidigare och tidigare. Från början fattade jag inte att jag höll på att få ett återfall förrän jag fann mig själv i badrummet med fingrarna halvvägs ner i halsen. Sen märkte jag det en bit in i hetsätandet, sen redan innan jag gav efter och började. Och när jag började kunna se var det startat började jag också fundera på vad som hade hänt precis innan impulsen först dök upp. Det blev faktiskt en och annan aha-upplevelse, när en till synes oskyldig konversation vid närmare eftertanke visade sig ha innehållit något som faktiskt gjorde mig rätt upprörd!

När jag så identifierat vad det var som triggade återfallet kunde jag ganska logiskt identifiera vad det egentligen var för känsla jag kände, och så kunde jag tillåta mig att känna den känslan istället för den där diffusa ångesten som ALLTID maskerar något. Det är mycket lättare att hantera "jag känner mig besviken över x" än "jag har ååååååååååååångest!". 

Ofta hjälper det bara att komma på vad det egentligen är som är problemet. Men ibland väcker det i sin tur nya tankar och känslor. Och det är väl där nånstans man kommer till valet mellan att försöka förändra, eller att härda ut.

En annan viktig aspekt är att hetsätning ofta är självgenererande. Dvs. man börjar äta för att man har ångest, sen får man dessutom ångest över att man hetsäter och måste dämpa den ångesten genom att, tja, hetsäta, och så kan det fortsätta hur länge som helst. När jag märker att ett återfall är på gång kan jag oftast stoppa det nu, men det har hänt att det har blivit mig övermäktigt. Och i de lägena har jag märkt att det är bättre att helt enkelt köpa läget och säga till mig själv att "jahaja, då får jag väl stoppa i mig det här kakpaketet då och få det gjort" och försöka att inte få ännu mer ångest av själva hetsätandet. Den strategin gör att anfallet går över mycket fortare, det får liksom inte samma fart när man inte kämpar emot. Det har också hänt att jag har lyckats förhandla mig till att jag FÅR hetsäta - men jag får vänta till efter middagen! Det tar också bort en del av grejen med det…

Klarar man inte av det själv så är KBT en helt fantastisk metod att förstå och få ordning på sitt ätbeteende!

Tack før din beskrivning Aniara4, du har ju kommit långt! Jag ønskar jag kommer dit en dag också.

Jag blev lite intresserad av det du skrev om KBT, det ær något jag verkligen skulle kunna tænka mig att testa. Har før mig jag har læst någonstan att du studerar till KBT-terapeut, stæmmer det?

Tror du att man KAN klara det sjælv eller behøver man hjælp?

Man kan absolut klara av det själv, jag gjorde det och jag har vänner som också bara bestämde sig för att sluta. Jag tror nyckeln är att förstå vad det är man gör och varför, och sen bestämma sig för att sluta fly och gå rakt igenom känslorna istället.

Och Mindfulness är definitivt nåt man kan ha nytta av att lära sig.

Hej

Jag har haft bulimi i säkert tjugo år. Inte i mina ögon katastrofalt, men kännt att får jag bröd, kakor m.m. så styr det över kant. Beslutade mig för att pröva LcHf kost för jag hört mycket om dess positiva egenskaper.

JAG HAR INTE HETSÄTIT EN ENDA GÅNG SEDAN JAG GICK ÖVER FÖR EN MÅNAD SEDAN!!!! Detta är revolution i mitt liv. Även att jag har fått andra problem, typ muskelklen,m.m. så överväger detta allt.

Jag håller ut om övergångsbesvären och njter av att vara fri från matdjävulen.

Hoppas detta peppar upp andra i samma situation…Kram

Välkommen ullaklara och grattis till dina framgångar

Ullaklara igen…..

Nu har det gått ytterligare tre veckor och det går fortfarande jättebra. Till och med familj och vänner har börjat förstå, när jag förklarat allvaret i det. Detta är ingen vanlig bantning nu när jag är redan smal. Jag jämför det med alkoholism. Inte skulle de väl bjuda en alkis på en snaps? ONEJ…..Då så. Krusa inte mig då med kolhydrater. Jamen så allvarligt kan det väl inte vara????

Du Margareta, som verkar varit med länge och har erfarenhet.(Eller ngn annana givetvis) Ibland när jag ätit frukost lunch eller middag, så känner jag mig lite småhungrig efter en timma. Kan jag då ta en smörklick eler liknande för att dämpa ned det eller ska jag strikt vänta till nästa mål? Hör själv att det låter tokigt, men jag tycker inte om att gå efter tabeller då jag lätt blir fanatisk. Vill känna mig mätt, men ofta gör jag inte det. Är det för att jag ätit för lite fett?

Tex nu till frukost har jag ätit ett helt pkt bacon stekt i kokosfett, äggröra på två ägg med ca 10 g smör på, kaffe m grädde plus en babybell. Men ….det suger lite ännu. När jag läser andra vad de äter så är det så lite jämförelsevis. Då blir jag rädd att jag äter för mycket och snart blir tjock. Får dumma tankar och är rädd att falla in i hetsen igen…..

Jag rör mig normalt, spelar lite golf, promenerar. Tränar inte på gym.

#24 Periodvis så hamnar jag i sådana tillstånd och tillåter mig att äta (typ en babybell eller något). Har ätit lchf sedan slutet av maj och har en brokig matbakgrund. Kroppen blir tryggare och tryggare med tiden om den får vad den vill ha. Fett! :D

Det roliga är att jag har gått upp i vikt (2,5 kg) men måtten sedan starten är desamma. Snacka om muskelpålägg utan nämnvärd träning! Kan tillägga att jag är normalvikt från början.

Vill din kropp småäta en vecka så låt den göra det. Det jämnar ut sig tillsist.

#24

Jag känner precis igen mig, trodde det var bara jag som är hungrig. Är inne på vecka 7, men är fortfranade hungrig fast jag äter så mycket jag fysiskt får i mig. Varför??? Har prövat med mer fett, mindre fett, mer protein, mindre protein. Ingen skillnad. Har inte gjort ett enda avsteg under tiden.

Förstår inte hur vissa kan äta 2 ägg med lite smör till frukost och stå sig 6 timmar!

Titta, den här gamla tråden var ju inte så dum!

Jag tror att om man har en ätstörningshistorik bakom sig är det extra viktigt att lyssna på kroppens signaler, äta när man är hungrig och inte göra något som ens liknar att späka sig. Man måste bli vän med kroppen igen istället för att befinna sig i krig med den! Det är vanligt att man äter rätt mycket i början (och "början" kan vara flera månader), det är bara att gilla läget och ge kroppen det den vill ha (så länge den inte gnölar om kolhydrater förstås), så ger det sig av sig självt med tiden. De som äter sådär lite har i regel hållit på ett bra tag. Jag blev också stressad av det i början när jag själv låg på en 3000kcal om dagen, men nu efter ett halvår håller jag mig mätt på betydligt mindre, jag med.

Ok. Det låter bra. jag har hållit på 3 månader och det är väl lite om man ser till hur länge man har levt fettskrämd….

Jag kämpar på. Värst är det när man är ledig. Jobbar jag funkar det för det mesta….

kram

Ok. Det låter bra. jag har hållit på 3 månader och det är väl lite om man ser till hur länge man har levt fettskrämd….

Jag kämpar på. Värst är det när man är ledig. Jobbar jag funkar det för det mesta….

kram