Kan det vara stressen som gör att du inte går ner i vikt.  Det blir lätt en ond cirkel om man blir stressad av att inte gå ner och så stressen påverkar vikten negativt. Försök att inte väga dig och tänk inte på vikten. (Jag vet att det är lättare sagt än gjort).

Skickar peppkramar!

Miyu - Kan det kanske vara så att du redan är så läcker som du kan bli!?
Du skall inte försöka tvinga dig till en kropp du inte är gjord för att ha…t ex en sådan som de homosexuella kläddesignerna i Paris har gjort populär.
Själv tycker jag att kvinnor skall ha lite underhudfett och tycker inte alls om samma som designerna i Paris.

Att du blir uppblåst kan ju bero på mjölkallergi eller candida (+ mycket grönsaker). Har inte koll på hur du äter, sorry!

Hej, du!

Det är precis vad vi är till för här. Att lyssna när nån behöver häva ur sig. För det är ju inte många som förstår, eller hur?

Jag skulle kunna köra en massa "vad äter du"-frågor, men du kan dem alla. Jag skulle kunna säga "den som är normalviktig"-sanningarna en gång till. Eller "hälsovinst"-påminnelserna. Men hur sant än allt det där är så hjälper det dig kanske inte just nu.

Vad du ska göra nu? Ja, du ska fortsätta, föreslår jag. Du vet hur det kan vara när man är en bit in i ett pass och det kommer lite mjölksyra och man måste köra ett tag på ren och skär envishet. Kör på. Kör på.

Du kommer inte att må bättre på annan kost.

Kram!

/Maia

(PS. Om magen svullar så fundera på mjölkprodukterna. – Äsch, där kom det ett råd i alla fall!!!)

#2 Lyssna på klok-Pasi, Miyu!

Jag känner helt igen mig Tyvärr.

Vissa dagar känns det ganska okej, men för det mesta blir man lite frustrerad.

Jag har ju gått upp i vikt istället, och det känns ju lite snopet.

Visst att det kan vara svårt att gå ner när man inte har så mycket att gå ner, men det är ju inte så stor tröst

Men det känns som att jag inte har något bättre att gå tillbaka till. Jag kommer nog ha svårt att gå tillbaka till någon annan kost.

Jag menar, "svältkost" har jag ätit förr och det gör jag inte om för nu ser jag det som att jag misshandlade min kropp. Och kolhydrater överhuvudtaget…nä, jag gillar det inte alls.

Vi får kämpa på för att hitta vad som passar just oss! En dag måste det ju lösa sig!

Men jag vet hur du känner dig! Kram på dig!

Tack allihopa!

Jag äter "normalt" med mjölkprodukter och är medveten att jag kanske borde vara försiktig med dem. Men jag kan heller inte se mig äta fakir resten av livet, så förstår inte riktigt meningen med att utesluta mjölkprodukter om man sen börjar med de igen nån gång. I början var det inget problem att hålla sig inom 20 kolisar per dag (ingen koll ens på om det är vad som funkar för mig, ingen verkar veta?), men nu är jag uppe i runt 25. Ångesten bidrar till tröstätande och sug på kvällarna. Ond cirkel och inte så smart.

FÖrsöker att inte tänka på vikten men har gjort det ända sen jag började banta i 8:e klass. Går jag förbi en spegel måste jag stå och vända och vrida på mig länge för att avgöra om "allt är okay". Detta upprepas flera gånger om dan. Samtidigt som tankarna far runt i huvudet vad jag ätit, ska äta, måste föra in i Minmat…

Fokusera på hälsovinsterna är lättare sagt än gjort, men försöker verkligen. Man vet ju nte hur bra man har det förrän man har det svårt!

#6

Något som hjälpte mig när jag var i samma sits som du var att äta frukost först när jag var hungrig, och låta det ta minst 30 minuter så att jag verkligen kände att jag var nöjd.  Sedan väntade jag tills jag faktiskt var hungrig och åt då igen. Upprepa tills dagen har gått.

Det gör det mycket enklare, för då kommer du inte att äta när du inte egentligen är hungrig (och överäter), eller svälta dig själv i onödan när du är tokhungrig (och överäter pga det).

#6 Har du läst några böcker om ätbeteende och kroppsfixering och sådant, Miyu? Jag känner så väl igen mig i det du skriver och skulle önska att du kunde slippa detta nu, medan du är ung och slippa vänta tills du är över 40 för att komma till rätta med det.

Du går igenom en tuff period nu, men det kommer att bli bättre. 

Håller du träningen uppe eller? Känner du av en uttråkning också där?

Kikade in på din presentation och såg att du skrivit:

Strävar efter att må bra, klara av min IBS, bli av med sötsuget och samtidigt hålla mig i form!

Kanske du kan försöka fokusera mer på dessa punkter i första hand och ställa undan vågen några veckor.

#8 Jotack. Haft ätstörningsbeteende tidigare och gick till psykoterapeuter m.m men fick sluta pga pengabrist.

VIll också slippa detta. Har ingen våg, det är frestande att köpa en men vet att det säkert bara skulle göra saker värre.

Ang. träningen har det varit lugnt på ett tag nu, kommer ta igen det nästa vecka när skolan och dansen börjar. Är förkyld nu men försöker sticka och smygtränalite lungt. Får ångest om det går en vecka utan träning.

Jag tror att du absolut kommer att börja må bättre när du tränar din vanliga träning igen, Miyu. Tror du inte att det kommer att dämpa lite? Dra upps serotoninet?

När det gäller beteendet (#10), så… minns du några bra saker som du lärde dig då? Kan du plocka fram dem och se om de kan appliceras på det du går igenom just nu?

#12 Nej, vi pratade inte så mycket om ätbeteende utan andra grejer.

Tror absolut det blir bättre när jag kommer igång och tränar mer. Men vissa här menar ju att träning inte gör nån skillnad ändå. Kommer dock aldrig sluta röra på mig, tror man behöver udnerhålla musklerna.

Vi är nog ganska många, speciellt kvinnor, som har samma problem. Att inte gå ner i vikt även om man känner sig lite bättre. Jag har inte gått upp i vikt men under de fyra veckor jag hållit på har jag blivit lite plufsig runt magen. Som om skinner är för stort och cm runt midjan är domsamma.

Nu har jag läst Annikas och Skaldemans båda böcker för andra gången. Och jag är helt inne på att det är ett bra sätt att äta. Men jag börjar tro att jag äter för mycket fett och proteiner. I mängd alltså. Procenten av de olika har jag aldrig lyckats få kläm på.

Nu skall jag göra ett försök med att minska matintaget något. För det måste ju vara så att om jag stoppar in för mycket energi behöver ju kroppen inte förbränna annat än det som kommer in genom munnen.

Jag undrar om det kan vara lite för extremt. För visst är det extremt, både i mina och andras ögon, att ösa in så mycket fett som möjligt. Mitt sociala liv är en balansgång när vi skall äta. Även GI:are går ju ner i vikt, så det kan inte vara helt fel det heller.

Harriettan, om målet ENBART är att gå ner i vikt så funkar säkert de flesta metoder, GI, banandieten, Cambridge, Nutrilett och allt vad det nu heter (ett tag i alla fall) .GI verkar väl vara bättre än många andra i jämförelse eftersom man i alla fall förespråkar långsamma kolhydrater. Men grejen med (de flesta av) oss som äter LCHF är väl att vi är på olika sätt överkänsliga för alla sorters kolhydrater i olika stor grad. GI tillåter ju ändå ganska mycket kolhydrater. LCHF medför dessutom som grädde på (blomkåls)moset att man får så mycket andra hälsovinster! :-)

Men samtidigt vet jag att vissa personer både tål och vill äta mer kolhydrater. Man anpassar ju metoden efter vad man själv tål och/eller vill. Man kan ju få i sig fett på olika sätt, inte enbart från majonnäs, grädde eller smör. Om det känns jobbigt med allt tillsatt fett - testa med andra livsmedel som innehåller hög naturlig fetthalt - fet fisk, fet ost, avocado, etc.

Vet du säkert att du äter för mycket? Har du testat att mata in det du äter på en dag på minmat.net? Ibland kan det ju också vara så att man äter för LITE, och går inte ner i vikt för det! Lycka till!

Miyu, ursäkta att jag hoppar in och svarar på nåt annat. Hoppas du känner dig bättre snart! Träning är ju bara bra, det ökar ju välbefinnandet och orken i allmänhet. Håller tummarna för dig!

#13 Du… det kanske ändå skulle vara en bra grej att hitta nåt bra att läsa om ätbeteende. Tänkte på det där med spegeln och registrerandet och känslorna kring det, som du skrev om och så. När du börjat må lite mer normalt och träningen kommit igång, kanske du kunde kolla på någon bok om saken – bliilgare än terapi iaf.

Det finns ju många böcker om kognitiv beteendeterapi just nu och det gäller ju i slutändan inte bara att bli fri från kilona, utan också att bli fri från det där kontrollbeteendet.

(Och det skriver jag, som vet precis hur den kan kännas när man inte hunnit lägga in i MinMat och är rädd för att glömma och för att det ska bli för mycket. Jag har inte reggat sedan i juni och det har jag nog mått bra av. Ska ta en period med MinMat nu igen, men det är faktiskt risk att man blir fast… och det stressar också. Jag försöker analysera mitt beteende när det gäller mat och hantera det och sedan ändra det.)

#16 Ja, nu när jag börjar studera igen och får CSNpengar så ska jag leta efter bra terapi igen, men lätt är det inte. Men bra investering i mitt fall.

#17 Inte funderat på lobotomi…det är ju bara en engångskostnad! Eller en enkel synundersökning? *Sorry, kunde inte låta bli*

#2: "Du skall inte försöka tvinga dig till en kropp du inte är gjord för att ha…t ex en sådan som de homosexuella kläddesignerna i Paris har gjort populär."

Pasi, så enkelt funkar det inte. Det är inte första gången du säger det här och det blir inte mer sant för att det upprepas.

Ditt uttalande är kränkande och förolämpande mot homosexuella, designers, "lättlurade kunder"…

#19 Det är inte meningen som en kränkning mot vare sig homosexuella eller lättlurade kunder….men det är faktiskt en sanning att modeskaparna skapar mode både vad gäller kläder och kroppar (ihop med media)…vilket kan ge en skev bild av hur en normal kropp skall se ut. Många modeller får inte ställa upp på deras modevisningar förrän de bantat ner sig ett visst antal kg, trots att de redan var smala (iallafall enligt modeller själva och dokumentärer om ämnet).
Ledsen om någon tog det som kränkande!

Är det också kränkande mot någon att säga att SLV, och dess professorer, ger oss en skev bild av vad vi skall äta då de rekommenderar spannmål?

Är 30% bli och tog inte illa upp, haha. Tog det som att det är killar som ändå gillar killar..

#19…enda orsaken att jag nämnde att de är (oftast) homosexuella är för att det kan inverka på deras syn och val av kvinliga modeller…på liknande sätt som B Vessbys syn på margarin troligen påverkas av att hans professur och lön ordnats/betalas av margarinbolag (även om det sistnämnda exemplet kanske är lite mer horribelt).

#21 Phu….!

haha bi såklart… inte bli.

Jag skickar en stor kram till dig Miyu! Det är många som känner som du, som i mina ögon är helt normalviktiga och SMALA och VACKRA!!! Men som ändå tror att dom är för tjocka och oattraktiva…

*stor kram*

Miyu, ett tips är att vända dig till studenthälsan, ifall du inte redan tänkt på det själv :) Det blir  nog billigare så, och de har både medicinsk och psykologisk mottagning. De finns på studentpalatset, telefonnummer finns på hemsidan.

Om du måste stå och vända och vrida på dig länge framför spegeln för att avgöra om allt är bra, så är det nog ganska bra. När jag ställer mig framför spegeln så ser jag på en gång att något är fel! 

Skämt åsido, om jag var du så skulle jag i första hand fokusera på att hitta orsaken till ätstörningarna, och försöka må så bra som möjligt medan du tar itu med dem. Du har väl haft kärlekshandtagen ett tag redan? Du kanske kan stå ut med dem i några månader till, tills du börjar må bra i själen också?

Lycka till!

#19: Och vad gäller mode så är jag helt och hållet på Pasis linje! Vad har de tänkt att vi ska göra av våra bröst? Bära dem i handväskan kanske? De får ju inte plats i kläderna.

Kulturer i alla delar av världen har genom tiderna smyckat sig på olika sätt och försökt leva upp till varierande kroppsideal. Oftast har idealet varit en lång, slank, lätt muskulös kropp. Rubens svällande matronor kan ses mest som en parentes. Redan de gamla egyptierna värdesatte en lång, smal kropp. Det finns avbildningar från Knossos på människor som verkar ha midjekorsetter.

I modernare tider (1500-tal) krävde Katarina av Medici av sina hovdamer att deras midjemått var högst 36 cm. Visserligen använde de förstås korsett, men det krävs att man är rätt smal från början om det ska gå att snöra åt så hårt. På 1700-talet bantades det ständigt och jämt i hovsalarna. 1800-talets mödrar satte sina döttrar på svältkost för att de skulle få det rätta anemiskt romantiska utseendet.

Smalhet är alltså inget nytt ideal, inte ens extrem smalhet (även om det hör till undantagen). Skillnaden mot förr är att det brukade vara accepterat att få en vuxen kropp med kurvor och muskler med lite mognare ålder. Nu är det ungdom som gäller, vi ska ha kroppar som tonåringar oavsett hur gamla vi är. Vi är fångade i en omöjlig bild av den eviga adolescensen.

Men naturligtvis finns det lite lätt olika ideal som samexisterar. Vi har det supersmala, nästan könlösa idealet som dominerar inom modebranschen. Samtidigt finns det en mer "köttslig" typ med mer kurvor och muskler, t.ex. Playboy-modellen och actionhjälten.

Ur en ytlig synvinkel är det bekvämt att skylla anorexi och kroppsfixering på mode- och reklambranschen som orsakar smalhets. Men det är enkelt och lättköpt att lägga skulden för kroppsidealen på homosexuella designers som vill förvandla modellerna till de unga pojkar de åtrår. Problemet är att det inte är sant. Det är ju inte så att alla bögar är på jakt efter lammkött. Uppskattar man inte kvinnokroppen arbetar man knappast med att klä den heller.

Vi har också en hel del kvinnliga designers som använder sig av supersmala modeller. Hur kommer det sig? Lustar de efter tonårspojkar? Svaret är att designers använder de modeller de gillar och som förväntas av dem. Designers är lika mycket offer för våra ideal som resten av samhället. De styr inte våra kroppsideal och idealen ändras inte heller bara för att säsongerna skiftar.

Sanningen är att det inte är branschen som styr våra ideal annat än marginellt. Den speglar vårt samhälle, våra värderingar och tidsandan. Det är knappast någon slump att modellerna är smalare än någonsin, samtidigt som befolkningen i stort bara blir fetare och fetare. 

Vårt samhälle, den västerländska kulturen, bygger i mångt och mycket på de grekiska filosoferna. I antikens Grekland betraktades kroppen och fysisk skönhet som ett slags kvitto på själen, en perfekt kropp var ett bevis på att själen var fläckfri. Under en känd mordrättegång som inte gick så bra för den åtalade, slet hennes försvarsadvokat av tunikan på sin klient och blottade hennes felfria bröst. Hon frikändes. 

Samtidigt som kroppen och själen betraktades som ett, förespråkade t.ex. Aristoteles (eller var det Platon?) fasta som ett sätt att höja själen ovan kroppen. Senantikens stoicism är en strömning som handlade om att vara oberörd och acceptera livets skiftningar och att vara dygdig genom att stå emot alla drifter.

Naturligtvis har kyrkan också bidragit kraftigt till våra värderingar. Thomas av Aquino, som är den teolog som haft störst inflytande på kristendomen, inspirerades naturligtvis även han av antikens filosofi. Han rekommenderade fasta som ett sätt att tygla kroppen och komma närmare Gud. Självförsakelse och asketism var alltså beundransvärda egenskaper.

Det är fortfarande de gamla värderingarna som fortfarande genomsyrar vårt moderna samhälle. Vi reflekterar knappt över dem. Vi ska tygla det köttsliga och syndiga. Den smala kroppen tyder på en slags frihet från behov, god karaktär, självständighet, viljestyrka. Den är vacker och elegant. Den feta kroppen är då ful och motbjudande. Den signalerar svaghet inför drifter och behov, frosseri, hedonism, tvivelaktig moral. Allt det kroppsliga vi helst inte vill låtsas om.

Det första dokumenterade fallet av anorexia nervosa är Katarina av Siena, en italiensk nunna på 1300-talet som fastade långa perioder. Hon späkte sig knappast pga att hon blivit hjärntvättad av medierna till att förknippa smalhet med skönhet. Det är inte heller medierna som orsakar anorexi idag, även om de säkert kan tjäna som inspiration till en inledande bantning.

Anorexi startar ofta med just bantning (eller fasta som i Katarinas fall) som går över styr. Exakt varför vissa utvecklar ätstörningar kan diskuteras, men generellt kan man säga att svälten och den benhårda disciplin som krävs för att upprätthålla den ger en känsla av styrka och kontroll som kan vara väldigt tillfredsställande. Svält ger dessutom både fysiologiska och psykologiska reaktioner som kan förstärka det anorektiska beteendet.

Den smala kroppen tyder på en slags frihet från behov, god karaktär, självständighet, viljestyrka. Den är vacker och elegant. Den feta kroppen är då ful och motbjudande. Den signalerar svaghet inför drifter och behov, frosseri, hedonism, tvivelaktig moral. Allt det kroppsliga vi helst inte vill låtsas om.

Så sant som du säger, Ulf S! Det är nog där det ligger i grunden…

Apropå bantning på 1800-talet, så fick ju Fredrika Bremer  och hennes syster stå (inte sitta) och titta på när deras föräldrar åt kvällsmat…

Ulf_S - Trevlig genomgång av modehistoria.
Jag kan bara hålla med i mångt och mycket.

Dock passar inte heroin chic in på "tyder på en slags frihet från behov, god karaktär, självständighet, viljestyrka", utan snarare tvärt om. Men det kanske är undantaget som bekräftar regeln.
Detta startades via fotgraferingen av Moss, tror jag, som sedan fick ett stort reportage i Vouge….som då glamouriserade idealet.
Inget ideal som så att säga bildats i samhället, utan en rent mediaproducerat ideal.
(anser jag)

Visst måste säkert många modeskapare följa idealen (många vågar ju inte sticka ut…. är själva offer som du skriver), även om jag tror att dessa ideal oftast (i nutid) startar via modeskapare och media. Vilket då inte betyder att ALLA modeskapare startar idealen, eller ens håller med om idealen.

Jag tycker dock att det inte spelar någon roll vart idealen kommer ifrån, det borde gå att få dem lite sundare. Att unga flickor (och pojkar, även om det inte är LIKA utseendefixerat i pojkars värld) svälter sig själva, tycker att deras fullt normala, fina kroppar är det fulaste och fetaste som finns är hemskt…

Flickor som är helt normalviktiga (om än inte magra) blir retade för hur de ser ut. De flickor som retar och redan har bantat ned sig till ett skeletts figur; hur mår de egentligen? Har ett exempel på detta nära mig och de flickor det gäller är 11-12 år… VIDRIGT!!!

Jag kommer ihåg att jag ansåg mig själv vara "fet" i 16-20 års åldern; då hade jag stl. 26 i waist på jeans, vägde 52-53 kg på mina 162 cm och var, när jag ser kort på mig själv från den tiden, jättefin. Riktigt smal.

Nu runt 15 år och 3 graviditeter senare väger jag 69kg men är ändå så mycket mer nöjd med mig själv. Min stora skräck nu är mina barn och det samhälle de växer upp i, kommer mina vackra, perfekta barn att känna att de duger precis som de är? Kommer de att retas för en övervikt som egentligen inte finns? Kommer de (är mest rädd angående min lilla flicka) att hamna i en karusell av bantande och självhat…?

Nej, ingen förklaring i världen om hur skönhetsidealen varit genom årtusenden kan göra det rådande idealet ok, det krävs en förändring och en "förmänskling" av hur vi får se ut!

#0. Mitt tips är att du kollar vad du själv har skrivit för positivt om LCHF. Det har väl inte ändrats sedan dess?

Du är skitbra. Stå på dig!

Tack för allas svar och intressanta långa texten Ulf!

Skrämmande men sanning. Har mer ångest än nånsin, men käkar på ändå. Rädd att hamna tillbaka i gammal svältångest mixat med träningshysteri. Kollar i spegeln och tänker att jag måste sticka och träna. Mina gamla kläder innan LCHFtiden stramar t.om. åt! Är det vanligt att man går upp innan man går ner? Känns bara (precis som nån annan tjej här på forumet, med samma problem) som det stegrar uppåt och uppåt. Har ingen kontroll längre, bara orolig.

Miyu, du har inte gått upp i muskelvikt då? Jag tycker att mina brallor som innan LCHF var slappbrallor, sitter tight och jag har inte gått upp i vikt.

Jag tycker att du ska försöka ta ett steg tillbaka, och ge LCHF tre månader, det är först då kroppen verkligen landar i allt det här omvändandet. (Det är iallafall vad jag har kunnat läsa mig till här på forumet).

Jag hoppas verkligen verkligen att du mår bättre snart.

Om du kollar tillbaka vad du har ätit och hur mycket ångest du har haft av -sakerna- du har ätit, så kanske du ser nåt samband? När jag får pre-IBSanfall har jag väldigt mkt ångest, men inte ont nog att kalla det för ett anfall. Du tror inte att det kan vara nåt sånt?  Blåser magen upp sig så känner man ju också att man har gått upp i vikt.

Miyu, det verkar som om det borde vara spegelförbud ett tag för dig. En del måste faktiskt hänga saker över speglarna därhemma under perioder och välja att inte kolla i speglarna i duschen.

Idag är du en vacker kvinna. Jag tror inte att du kan komma i närheten av att bli fet, eller ens knubbig, med LCHF. Men om du har ätit fettsnålt fram tills nu tar det verkligen ett tag innan kroppen vänjer sig och du måste acceptera att det rör lite på sig.

Titta alltså inte på spegelbilden, skapa i stället din egen bild av en frisk och oändligt stark Miyu. Titta inte på vågen. Den ljuger för dig. Den försöker vara din herre istället för att vara ett redskap som du använder dig av.

Det är inte lätt. Och du kanske inte kommer att gå ner alls. Glöm inte det. Du är idag här för välmåendet, inte för att bli av med några kilon. Kanske kom du hit från början för att bli av med några, men det bästa är att släppa greppet om det just nu och se till att må bra. För annars kan detta föra in dig i samma rävsax som du redan varit i. Och det vill du inte, eller hur?

Kram!

Det som spelar roll är såklart välmåendet, men som det är nu mår jag ju inte alls bra. Dels det psykiska sen att magen gör ont ibland ändå. Det gjorde den inte i början.

Har ingen våg hemma, så det är nog lika bra. Är ute efter att bli av med sladdrigt och dallrigt (för min ålder) underhudsfett. Ser och känner ju att kläderna blir tightare och att jag blir större, och det är ingen illusion. Brallor i storl 38 (som jag hade innan) börjar strama. Fair enough om man inte går ner i början, men upp.. det hade jag inte alls räknat med.

Spegelförbud låter bra. Ska absolut försöka med det. Tillsammans med "jag-är-snygg-whatever-size"-käckhet, om jag finner den. Enda undantaget är väl isåfall de gånger jag dansar  i spegelsal, men det kan jag leva med (stör dock dansen en hel del).

Pasi, både det faktum att grunge tog steget in i modevärlden i början av 90-talet och att heroin fått en förbättrad status bidrog nog till "heron chic"-looken. Mycket riktigt betraktas Calvin Klein-kampanjen med Kate Moss som något av ett startskott för den trenden, men jag kan inte hålla med om att den var fabricerad. Lite mer polerad grunge/drogromantik bara. Diskussionen kring heroin chic var rätt intressant på tiden det begav sig: att glamourisera heroin är inte helt okontroversiellt ens i den liberala modevärlden. "Glamourisera" är nog nyckelordet här, det som visades upp var väl snarast partyknarkare med designerkläder. 

Men det är egentligen ointressant i det här sammanhanget. Poängen är att vi på ett samhälleligt plan mer eller mindre omedvetet förknippar slankhet med styrka och framgång. Trender kommer och går, men de rubbar sällan eller aldrig våra värderingar i grunden. En fet knarkare är skabbigare än en smal knarkare, liksom…

Jag håller inte med om att modeskapare inte vågar utmana idealen, utan jag tror helt enkelt att de inte ifrågasätter de smala modellerna eftersom de lever i en värld där det är helt normalt. Man ser inte skogen för alla träd. Därför tycker jag att det är helt rätt och sunt att införa någon typ av vikt-/hälsokontroll av modellerna vid de stora modeveckorna runt om i världen.

För övrigt finns det en del designers som använder modeller i olika storlekar vid sina visningar. Gaultier har t.ex. haft med några lite mer frodiga kvinnor på sina visningar ibland.

#36 Jag håller nog med!

#35 Låter inte kul att må så.
Jag kommer själv i svackor ibland (och går upp i vikt ibland, tro mig) men jag vet ju att de alltid går över om jag bara försöker stå ut ett litet tag till. Ibland försöker jag fokusera på positiva saker….som -"Skönt, idag blev jag inte uppäten av en björn", och liknande (i brist på annat).

Miyu:

Jag tror vi känner ganska mycket lika, bara det att jag har börjat bry mig "för lite"! Jag orkar liksom inte. Det tar så mycket energi att vara stressad över vikten.

Fast det kan bero på att det verkar som det är något fel på mig som doktorn håller på att utreda(otroligt trött). Därför orkar jag inte träna, och ibland inte heller bry mig om vikten.

Men det är klart att jag får mina "ångestattacker". Men jag försöker tänka att "Ja,ja jag har ju hela livet framför mig att påverka detta".
Så jag har faktiskt blivit bättre att slå det ifrån mig.

Men visst, det är inte kul att ha gått upp en storlek på alla kläder. Man plockar åt sig de gamla storlekarna för att sedan få panik och behöva hämta en storlek större.

När jag började med denna kost hade jag byxor som jag ville komma i. Det var mitt mål.
Men jag kommer aldrig bli så smal igen. Jag tror inte det var sunt för min kropp heller. Du vet, mest kolhydrater och inget fett.
Lustigt att jag hade energi då!!! Men min kropp behövde nog lite extra fett. Det är bara det att nu har den råkat få fööör mycket fett på sig. Celluliter har jag som aldrig förr!

Jag vet precis hur du känner(tror jag). Och vad ska jag säga. Jag tror att både du och jag kommer hitta balansen en dag. Både med mat och själva tänkandet kring våra kroppar. Men det är jobbigt, det är det.

Jag längtar tills jag får min energi tillbaka! Då ska jag bli ett riktigt muskelpaket! Sen får jag väga vad jag vill!(om det är muskler förstås)

Kram på dig!

Och jag glömde säga en sak.

Jag försöker tänka att jag ska vara tacksam för kroppen jag har nu, för den kommer förändras mer. Tänk ett par yngar som kanske ska ligga i magen och sen, ja, man blir ju äldre

Annars kommer man säkert kolla på gamla kort och tänka:

-Varför var jag inte nöjd! Jag som var så fin!

(inte för att man inte är fin när man blir äldre, men ni förstår vad jag menar)

Usch, det är så svårt, men man vet ju inte, Imorgon kanske man är död, och då är det så onödigt att ha varit stressad för vikten liksom.

Men det är lättare sagt än gjort, så nu ska jag vara tyst, Godnatt

"Annars kommer man säkert kolla på gamla kort och tänka:

-Varför var jag inte nöjd! Jag som var så fin!"

Ja herregud, exakt!! Jag tyckte under hela min skoltid, från högstadiet tills jag slutade gymnasiet, att jag var tjock! Ser jag gamla bilder på mig nu, så ser jag en helt normal tjej som t.o.m såg ganska bra ut- inte alls den fläskfia som jag kände mig som… Det låter som en klyscha men ta dina egna ord på allvar- låt inte dagarna med missnöje och ångest bara rinna iväg och bli till år.

Uttelille - Klokt!