Abstinensen är svår - det är inget att leka med för många.

Gissa hur många återfall en alkoholist kan ha på sin väg mot ett vitt liv….det här är faktiskt samma sak, det är samma process i hjärnan eftersom socker är ett gift.

Se inte på Dig själv som misslyckad utan vänd på steken istället och var glad att Du upptäckt att Du är offer för ett gift som Du nu försöker släppa taget om.

Var glad att det är jobbigt, för då är Du på rätt väg!!!
Om Du inte märkt någonting hade det inte varit ett beroende Du kämpar emot!!!

När Du äter Din frukost så kan Du gott och väl DUBBLA mängden.
Ät bacon & ägg med vispgrädde/creme fraiche och ost i tills magen står i fyra hörn… Du måste bli MÄTT annars kan Du inte stå emot.

Det spelar ingen roll hur mycket Du trycker i Dig bara det är kolhydratsfritt och fett.

Tänk inte på vikten så här i början, det är lätt att säga och svårt att genomföra. Mitt tips är faktiskt att Du INTE väger Dig alls på ett tag, det tar TID för kroppen att vänja sig. Det kan till och med vara så att Du går NER om Du ökar på portionerna.

Kram och härda ut…. vi finns här!!!

Oh, tack Margareta för att du finns och ger mig kloka ord. Ska tänka på det du säjer. Men jag är så rädd att äta för mycket, att det är därför jag går upp i vikt. FAST jag vet att det är tvärrt om. Men min hjärna och jag kommer inte riktigt överens om den här saken

 Kram tillbaks

Det är det där med hjärnan som är svårt…
Vi har kämpat så länge att göra på ett visst sätt och sen ska man plötsligt göra tvärtom, inte underligt att det blir konflikt.

Visst är det svårt att få in i huvet att det skulle hjälpa att äta så mycket fett! Att man kan äta så mycket och så gott och ändå hjälpa kroppen att gå ner. Precis tvärtom mot vad vi lärt oss hela livet.

Men ge inte upp, Gnici! Kroppen kommer att ställa om sig, säkert, även om den behöver tid. Skit i vågen säger jag också (som själv väger mig jämt…), om den inte uppmuntrar dig så strunta i den. Se till att du mår så bra som möjligt i stället - och som Margareta säger: håll dig mätt! Att du har ätit lite nötter är ju ingen fara. Ta bara nåt fetare med mindre kolisar nästa gång. Ok?

Kram

catlin

Nä det är ju så. Människan är ju ett vanedjur. Nu ska jag steka lövbiff med blå Castello och vitlökssmör……Namnam!

Tack för svaret Catlin! Det är ju så förbaskat svårt att ställa om sig…..Jag åt ju SSS kost i vintras under 5 veckor och gick då åxå up i vikt, 4 kilo på dessa 5 veckor, så jag gav upp för de som fanns runt omkring mig visade segergesten " vad va det vi sa, man kan inte gå ner på fett" Ungefär så kändes det och jag hade inte riktigt kunskapen då heller……Men jag har TROTT på den här kosten sedan dess, fast jag inte tagit mig mod att börja igen, förren nu.

 Kram på dig

Jag önskar dig verkligen lycka till, du har mycket att kämpa emot…

Hej Gnici - kan totalt känna igen mig i det där sötsuget. Det har sagts här många gånger och jag kan bara upprepa det: FETT FETT FETT. Det är det enda som håller suget stången. Det jag har tagit till när jag känt att det varit svårt att få i mig fett, är blomkålsmos och broccolimos. De kan jag nämligen ha i nästan mer smör än grönsaker i och ändå tycka är gott. Och lågt med kollisar är det också. Suget försvinner med en gång faktiskt, efter en skål med sådant smörigt mos!!!

Jag TROR verkligen på att när kroppen är balanserad och mår bra, kommer den också att balansera vikten. Det är bara att vi är vana vid att "bantningskurer" ska ge omedelbart resultat. Jag har bestämt mig för att se LCHF-kosten som en LIVSSTIL, inte som en bantningsmetod. Då blir jag tålmodigare känner jag. Och sedan är ju det här forumet helt underbart, för kunskap och stöd.

Gnici,

ett litet tips så här i början. Mät ditt midjemått (måttband runt magen just under naveln, avslappnad utandad) och kolla igen om någon vecka. Kanske står vågen still eller går upp något kg på grund av att du återställer din muskulatur. Om man har svultit sig länge innnan LCHF har kroppen ofta mycket att ta igen där.

Så länge midjemåttet minskar vecka för vecka så är du definitivt på rätt spår, och vikten kommer också att börja sjunka till slut. Innan dess kan du glädja dig åt att du blir friskare och starkare för varje dag.

Tack AnnK och Doc_ för tipsen! Känns bra. Har just ätit lövbiff med Castello och smör……Det värsta bara när jag äter mycket fett så får jag sådan besvälig diarré. Det går väl över åxå va?

Gnici

Jag vet hur jobbigt det är med sötsuget. Jag trillade dit efter en vecka och åt lite som jag inte borde ha gjort. Resultat + 1 kg! Det var det inte värt. Har du pulverbantat någon gång? Då vet du hur hungrig man är hela tiden. Jag tänker så här när jag blir sugen "Du får ju i alla fall äta dig mätt, du är ju faktiskt inte hungrig. Vad vill du helst: gå ner i vikt eller äta något sött" Svaret för mig blir i alla fall: gå ner i vikt. Försök att hålla ut. Det blir bättre.

Ansluter  till vad de övriga skrivit. Glöm inte fettet, ha ständigt kokta ägg i kylen och på med majonnäsen, det har varit min räddning många gånger när hungern och suget var som starkast. Ja problemet med magen är övergående.

Den vanliga vågen är inte alltid vår bästa vän och speglar inte alltid verkligheten, men det gör måttbandet och att kläder helt plötsligt sitter löst på kroppen. Vissa veckor har jag gått upp 2-3 kg, men det har visat sig senare sedan jag bytt våg att det var vatten och inte fett som jag trodde. Uppgången mitt fall beror på styrketräning som laddar in vatten i musklerna.

Håll ut, kämpa på. Det blir bara bättre för varje dag och vecka.

Finn

Hej vänner som svarat på mitt rop på hjälp!

Jag vill bara säja att jag klarade inte fredagen i alla fall Det slog slint i min hjärna och jag köpte godis och proppade i mig……Resultatet vart huvudvärk, bubblig i magen och +1 kilo på vågen. Värt det?????? NEJ definitivt INTE……Men jag undrar vad det är som händer när det blir så där????

Kram

Samma sak som händer i hjärnan på den som inte kan sluta dricka/röka… osv.
Belöningssystemet tar ut svängarna!!!

Uppkäftigt tänker jag våga mig på att påstå: att det är inget som händer. Vi tar återfall. Man måste våga stå för att det är en  medveten handling.

Samtidigt tror jag (som jag skrev i ett annat inlägg) att det faktiskt är dessa ansvarstaganden att stå för vad man gör som kan ändra ett beteende. Om man slutar mystifiera och förvarnar både sig själv och sin närmaste omgivning vad som komma skall är chansen 100%:ig att man bryter i tid. Förhoppningsvis innan det ens sker.

Den närmsta omgivningen kan ju vara alla läsare här…

Själv funderar jag högt ibland i affären om att jag vill köpa ditt och datt. Jag har bett min kärlek att han då ska ta ner mig på jorden igen och så fort jag hör honom säga: "- Nä, gör inte det, tänk på hur svullen Du blir och hur ont det gör i benen och så himla trött Du blir "

Så släpper jag tanken med ett flin…

Gnici, för mig funkar det väldigt bra att känna efter inåt när återfallen inträffar. Vad är det jag inte orkar vara i kontakt med, vilka känslor försöker jag undvika, har det hänt något som fått mig ur balans? Helt enkelt försöka sätta in återfallen (fy jag gillar inte det ordet, men har inget bättre) i sitt sammanhang, här och nu i mitt liv. 

Att tänka så funkar för mig som en "avmystifiering" och som ett ansvarstagande av återfallen såsom Airam 1 skriver om så träffande. Även om jag blivit alltmer intresserad av biokemiska processer i kroppen ju mer jag håller på med LCHF, är det så för mig att förklaringsmodeller som handlar om "belöningssystem", "allergier" och "sjukdomar", vare sig det gäller nikotin, alkohol eller mat (jag har "gjort upp med" samtliga), blir för abstrakta och därmed mystifierande för mig.

Jag behöver konkret tänka VARFÖR behöver jag detta just nu, relaterat till mig själv och min historia, för att komma loss och känna mig motiverad att återgå till rutinerna. Det var först när jag på allvar började försöka förstå mina missbruk och återfall i det här perspektivet som jag fick en helhetssyn och därmed också kunde börja förstå hur maten påverkar oss biokemiskt. Det har varit ett långt arbete.

Därmed inte sagt att andra mer generella förklaringsmodeller inte  fyller en viktig funktion i kampen mot olika missbruk. Jag förmodar att jag helt enkelt är ganska så psykodynamiskt inriktad i mitt tankesätt.

Hoppas du mår lite bättre nu Gnici!

Jag tror att det är väldigt olika hur sockerberoende vi är. Är man en fd. hetsätare är det inte lätt att stoppa detta i början. Men som väl är så kommer man dit lättare med denna kost än vanlig lågfett-kost.

Jag var nog inte så sockerberoende, så jag har kommit över det värsta. Även om jag kan känna sug efter ett avsteg så tycker jag att jag klarar av att inte fortsätta. Jag brukar också välja avstegen i förväg, planera dem. Eller så planerar jag att inte ta dem.

Det som händer mig efter avsteg är att jag går upp i vikt och kan känna mig hungrig.

Jag gör inte heller några impulsköp i affären längre när det gäller godis od. Jag går förbi utan någon som helt lust att stanna. Lika- dant när det bjuds godis och kakor på jobbet eller när jag är borta.

Det avsteg som jag tar handlar om speciella tillfällen, ett sådant tillfälle var när min svärmor levde och vi hälsade på henne, hon var cancersjuk och bara skinn och ben. Där ville jag inte prata om att inte äta allt som bjöds. Idag finns hon inte mer men svärfar lever och bjuder ibland på wienerbröd och ibland så äter jag.

Även när det är kalas hos barnbarnen brukar jag äta lite. Vill inte göra barnen ledsna, de har ibland bakat själv.

 Jag håller inte riktigt med om att det är en medveten handling för det är inte riktigt så enkelt tror jag.

Är det något jag lärt mig under detta året som medveten sockerberoende så är det att det som händer inne i min kropp är inget jag kan rå för alltid och med ett svårt återfall då jag faktiskt åt och var medveten om att jag gjorde det handlade det inte bara om vilja….karraktär eller lättja.

Jag vet hur det känns att slå upp ögonen kl 7 och börja dagen med en bra frukost och när man gått lagt sig på kvällen har det ändå gått åt helv… Det, trots att man hade bestämt sig.'

Det är klart man ska stå för vad man gör men när man är riktigt nere i träsket så är det inte så enkelt.

För min del hjälper det inte när jag är i ett återfall att någon påminner mig om hur jag mår när jag äter för då blir jag besatt av att äta och då finns där tyvärr ingen stopp. Ja, nu är jag medveten om det men  när jag väl stoppar sånt i munnen som jag inte borde då är jag långt ifrån medveten då är jag den där andra Kia som ingen kan nå inte ens jag själv. Då är det beroende Kia som kommer fram.

Gnici kämpa på, det är alltid ett steg på vägen. Finns en bön som jag tycker är vacker som sägs i många AA program

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra.

Mod att förändra det jag kan

och förstånd att inse skillnaden….

Detta upprepar jag för mig själv varje dag…….

Ät dig ordentligt mätt på sådant som är LCHF!

Se till att du har nödmat att ta till typ, ostrullar, ölkorv,mat som går fort att ta till när suget kommer.

Sen är det bara så att man mår skit första tiden , kom ihåg det och tänk på att det blir bättre och bättre.

Jag har hållit på snart 4 mån och när jag tar ett återfall idag så planerar jag i förväg, du Gnici måste väl också ha "planerat" ditt godisätande för påsen med karameller kom ju inte nerdimpande i ditt knä av sig själv.

Jag är en hetsätare sen många år tillbaka i tiden och en sak har jag lärt mig : alla sådana återfall , planeras långt i förväg även om man inte alltid är medveten om det .Det gäller att ge akt på sig själv för vi är otroligt duktiga på att lura oss själva.

Kämpa på, varje återfall lär man sig något av!

Tack för alla svar!

Jag är ju åxå en fd. hetsätare och har jobbat med detta hur länge som helst. Jag är nästan berädd att hålla med Kia om att det är två olika personer som regerar inom mig……Det känns som om det inte är jag som styr när jag får de där godis ilen på mig. Men kanske är det som Tilda säjer att dessa tillfällen planeras långt i förväg, fast man inte alltid är medveten om det. En intressant teori tycker jag. Men eftersom jag bara kört SSS kost lite mer än en vecka, så räknar jag det som abstinensbesvär detta tilltag……Och hoppas på att det aldrig händer igen.

 Kram

Klart det kommer att hända igen men man måste vara förberedd när suget kommer och försöka mota Olle i grind.

Sen är det nog så att smakreferenserna förändras under tiden som man äter LCHF.

Sist när jag skulle ta ett återfall hade jag laddat med en bra DVD och 1 liter Texas Pecan och nu skulle det svullas hela burken bara till mej och den huvudvärken som jag vet kommer dagen efter den fick man ta då!

Jag tyckte inte om min favoritglass längre den var sliskig och nötterna fanns knappt där , några skedar åt jag och sen vart det stekt köttfärs i stället, mycke godare.

Sålänge ingen tvångsmatar mig är åtminstone mina återfall medvetna handlingar.

Det finns olika sätt att uppfatta detta, det har märkts tydligt idag och det tror jag bla kan bero på att vi är helt olika mycket beroende och även i olika stadier. Det finns ju tex alkisar som är på deken jämt och det finns alkisar som bara är periodare och det är allmänt vedertaget att det är så. Det finns de som smygsuper och inte ens den närmaste omgivningen förstår det.

Den som kan bryta för att det är en medveten handling, om vi tar Airam1 som exempel (inget personligt mot Dig Airam, bara ett exempel) har antagligen kommit längre i sin avgiftning eller har aldrig låtit det gå så långt som andra av oss upplevt.
Jag känner definitivt igen mig helt och hållet i Gnicis och Kias beskrivning, där det inte finns någon som helst återvändo oavsett vad man innan bestämt. Jag har trillat dit hur många gånger som helst oavsett om jag pratat om det för någon annan innan eller inte eller om det varit "medvetet" eller inte.

För min del är det länge sen nu och jag lever "i en annan stad" där detta inte längre förekommer men det har tagit mig många år att komma dit eftersom jag inte kände till motgiftet höfettkost.

Jag minns det ändå väl och jag känner igen mig i Din historia Gnici. Du kommer att ramla igen, men Du kommer att resa Dig och Du kommer att stå emot längre och längre för var gång. Till slut är det inte värt mödan längre och man låter bli.

Det är värt att kämpa, jag lovar Dig!!!

Ditt inlägg om en annan stad tycker jag beskriver väldigt bra hur det fungerar Margareta!

Då letar vi fram det igen tycker jag….
Det är citerat ur Sockerbomben, Bitten Jonsson bok om beroende.

Lovar att jag i mitt 44-åriga liv också hundra, kanske tusentals gånger gjort precis tväremot vad jag egentligen planerade att stoppa eller inte stoppa i munnen.

Jag kan inte bryta för att det är en medveten handling i sig, men jag väljer numera (livserfarenhet?) att åtminstone försöka prata om återfallen innan, för att på så vis ta ansvar för dem. När jag och många feta med mig är bakis efter en ordentlig bukfylla duggar gärna löftena tätt om aldrig mer. När sen suget sätter in finns inga spärrar - man bara låter det ske bakom olika försvar. Jag har gömt mig bakom allt som även fyllisar, knarkare osv gör. Och inte heller de kan sluta med sitt förrän de tydliggjort för sig själva att det är inget som sker - det är något man själv bestämmer sig för.

Det fungerar så för mig att när jag nuförtiden tänker återfalla har jag redan i förväg bestämt mig för vad jag ska äta . Konstigt nog så smakar det jag återfaller till inte alls så bra som jag förut tyckte att det gjorde.

 Att bestämma sig i förväg gör att det blir inte så glorifierat och så speciellt som det blir om man bara råkar ramla dit utan att man tänkt sig för.

.. Vi är alla olika men i min verkligehet är ett återfall inget jag bestämmer mig för utan när jag hade mitt stora återfall här i somras var det absolut inget jag hade bestämt mig för.

Jag var kanske medveten om vad jag gjorde men när jag äter då går jag in i en liten bubbla i min ena lilla värld och då kan ingen nå mig och det är inte medvetet det är något jag bara gör.

Vad som startade mitt återfall var konsumering av frukt har jag förstått nu och då var det den som satte igång mitt sockerberoende som jag sen inte kunde ta mig ur på 4½ månad.

Jag har idag slutat säga repliker som "aldrig mer" osv för jag litar inte tillräckligt på mig själv. Kanske jag kan göra det en dag men inte som det är idag. Hur ofta har jag inte stoppat godis in i munnen och sen ställt mig frågan varför gjorde jag sådär? Och svaret är alltid samma. Jag har INGEN aning. 

Nu pratar jag om stora återfall , inte om att man äter en macka en dag för det är inte ett återfall, det skulle jag nog vilja kalla ett snesteg *L*.,…. Sen är det ju viktigt att det snesteget inte leder till ett återfall….

Min son brukar bjuda mig på godis ibland då han har godisdag (fredagar) och jag brukar tacka "NEJ" och har åxå förklarat för honom att jag inte mår bra av godis. Jag har åxå sagt till honom att om han ser mig köpa eller äta godis/annat med kolhydrater i så ska han säja till mig att "Mamma, du mår inte bra av det där"…….Han var med i butiken i fredags när jag köpte godis till honom OCH till mig. Då sa han så där till mig, men jag bara försvarade mig med att jag VILL ha godis därför köper jag åxå……Jag bad honom om ursäkt i lördags sedan och sa att det var BRA att han sa till mig så där och att han ska göra det igen om han ser att jag äter fel……Men på samma sätt så tycker jag att det är fel att lämna över ansvaret till honom på något sätt genom att han ska säja till mig.

Sen när jag skulle äta det där godiset jag köpte så känner jag absolut igen mig i Kias ord att det blir som om man hamnar i en bubbla, där inget kan nå en.

Kram

Det är den bubblan vi skall hjälpas åt att knacka hål på….

Se till att Du alltid är mätt på FET mat utan kolhydrater är defintivt steg 1…. Sen tar det alltid några veckor av abstinens. Olika länge för olika personer, MEN kortare för varje gång….

Tack Margareta

Jag råkar också ut för sug vid divierse tillfällen, inträffar alltid när jag ätit för lite eller det gått för lång tid mellan måltider (som t.ex. på helgen när det är för mycket aktiviteter och för lite kökstjänstgöring…). Då gäller det att hålla fingrarna i styr (jag "råkade" peta i mig en halv näve torkad frukt här om dagen! - jag tror t.o.m. den var sockrad…! Det var inte roligt)

#29 Gnici, jag tycker inte att du ska dra in din son på det där viset i ditt missbruk. Det är viktigt med tydliga gränser, inte minst i nära relationer kring missbrukare. Och det är du ju medveten om eftersom du skriver att det inte känns bra att lägga så mycket ansvar på honom. Gå på den känslan!

Näää, du har rätt AnnK!

#34 - lycka till Gnici!

Gnici, ta ditt snesteg för var det är. Det kommer troligtvis att hända igen. Känner igen mig. Åt glass efter några dagar, sedan gick det en vecka, sedan gick det tre veckor och det är OK. Viktigt att man känner sig nöjd med alla andra dagar när det går rätt.

Har vi inte bannat oss själva tillräckligt redan?

Försök att göra Skaldemans bullar på enbart köttfärs och ister el talg. Eller fläskfärs och nötfärs, gör stora bullar, ca 200-250gr styck och ät 3-4 sådana per dag. börja dagen med en kopp kaffe och sen en liten promenad och sedan maten på morgonen. Kan vara värt ett försök och köra detta i 3 veckor. visserligen är det hans tips för män, men what the f-ck. Kanske funkar på kvinnor också?

Hej Gnici, hoppas du haft en bra dag idag!

Jag instämmer med de flesta som svarat dig, och jag kan också instämma i att de gånger jag får sug och den där sockerklådan i hjärnan så beror det på antingen A) Jag ska till att få besök av Tant Röd eller B) Jag har ätit för lite eller låtit det gå för många timmar mellan måltiderna. Om jag har tagit en äppelskiva, ett plommon eller bara kanske 4-5 björnbär så är också det något som kan trigga suget för flera dagar framåt.

Innan jag började med SSS så fanns suget alltid, alltid där. Kunde se fram emot fredagskvällen- och det som skulle ätas- redan på måndagen! Och när jag väl tog första tuggan så lägrade sig Lutzendimman kring hjärnan och det var inte JAG längre, bara en mun och det som stoppas i den existerade. Jag har min egen lilla teori, och det är att om man har något som är för jobbigt att genomleva eller något man inte riktigt orkar ta till sig eller kan lösa- då skapar man sina egna frizoner, en plats där man inte kan nås. Kalla det Nirvana eller helvetet, det känns som det ena men är egentligen det andra… För mig var ätandet min frizon, min "bubbla" där mina tankar och känslor blev stumma.

Det konstiga är, att sedan jag började med SSS så behöver jag inte min frizon längre! Inte på samma sätt. Jag sitter här och undrar vart allt det jag tyckte var jobbigt och okontrollbart tog vägen- eller var det egentligen så att det var maten/sockret/kolhydraterna som skapade mitt sinnestillstånd? Som gjorde mig inkompetent att avläsa mig själv och se tingens rätta proportioner? För mig känns det nästan som en skrämmande tanke.

Vi finns här för dig! Kramar/magma

Sockerklåda i hjärnan - vilket lysande uttryck!!!

Det gillar jag….

ungefär som Paltkoma, det är också en bra beskrivning på hur man känner sig efter en kolhydratladdad måltid.

Jag tror att socker gör oss oroliga och fett lugna. Det är kanske därför det blir lättare med LC.

Magma… Jag känner igen mig så så så väl i det du skriver

Enligt vad jag förstått är det i första hand protein som mättar långsiktigt och inte fettet - kombinationen förmodligen bäst. Läs om detta på "Fetmaparadoxen" (sök på nätet), där refereras kortfattat ett antal undersökningar. En av de största fördelarna för mig med denna kost är just att jag slapp flera decenniers sug på kvällarna, när jag åt åtminstone 200 g kött eller fisk (+ bra med fett). Om man är riktigt mätt på bra protein och fett blir suget mindre enligt min erfarenhet - även om suget under en tid "lever sitt eget liv". Det gäller att få tillbaka kroppens naturliga mättnadssignaler, och det tar tid - så håll ut! Om du har jojobantat tidigare i livet (?) kan det ta sin tid för dig att gå ner i vikt, så du måste nog satsa mycket långsiktigt - varför inte bestämma dig för att äta LCHF under åtminstone ett år? Ge din kropp den tiden för att återhämta sig och ställa om sig!

#41 Fast det vete 17 Uncle George!

När jag gick över till LC var det proteinet som mättade bäst och längst, numera tycker jag att det är fettet. Så mina proteinmängder har minskat under min tid på LC. Från början åt jag mer än "normalportion" av kött/fisk, numera äter jag "normalportionen" igen.

Det kan vara så att man måste lära sig att vara mätt av fett om man går från en högkolhydratkost. Jag har för mig att jag har sett undersökningar som pekar åt det hållet också :)

Jag håller nog med Amiechan att proteinportionerna har minskat betydligt sen jag började höja fetthalten ( till 80-85%% fett)