Idag har jag och barnen bakat kanelbullar; jag lovade dem i ett svagt ögonblick att vi skulle göra det just idag. Inte kan man bryta ett löfte bara sådär; så det var ju bara till att slänga ihop en deg.

När jag hade stoppat in första plåten i ugnen kände jag hur gott det plötsligt luktade! Kardemumma, kanel, vetebröd…aaahhh… Detta om något är ett test på min viljestyrka!
Och jag kan meddela att än så länge är jag väldigt stark. Barnen fick ett par bullar var, sen paketerade jag resten i påsar och lade i frysen. Risken att jag ska anfalla bullarna är mycket mindre om bullarna är frysta (har ingen micro) 

Nu sitter jag här med en kopp kaffe som är upphottad med lite vispgrädde, kanel och kardemumma.
Det är min bulle.