Ansvar.
För vaddå? Jo dieten… Har varit slarvig i ett par veckor och inte varit så strikt alls. Men igårnatt stötte jag på en gammal föreståndare på jobbet som jag inte sett på några månader och hon vart alldeles chockad…. "Är det du?", " Vad har du gjort?" Sa hon, och jag berättade förstås om LCHF. Att jag tappat över 20 kilo med att äta fett och gott.
Sen när jag knallade iväg så tänkte jag faan… om jag klappar ihop och fuskar och g´r UPP igen kommer alla (jag känner och har predikat till) att snacka om hur Lo Carb inte funkar i riktiga livet och då har jag ställt till det riktigt ordentligt. För funkar gör det ju och bra mår jag.
Fick mig en tankeställare och ska numera minimera fusket….
SDu är framförallt ansvarig för din egen kropp o hälsa.. men det skadar inte att bli påmind ibland!
Hela livet är en enda lång räcka med frestelser ock skall så vara, det är en balansakt mellan att falla och ståemot!
Ljuva dröm att som en svensk se ut, att få lära sig att veta hut.
Så klokt tänk Bookjones. Det är helt klart att vi har ett ansvar och kan inte lämpa över det till någon annan.
Instämmer med Mervi - mycket klokt skrivet!
Det där ska jag skriva om och spara på kylen, både om ansvar för sin egen hälsa och för att visa att lchf är "på riktigt"
Tack!
Driver Fixabloggen - Blogga är skoj!
#0 - men skulle du råka klappa ihop och fuska och till följd därav bli trind och få gliringar, så säger du ju bara till din kosts belackare att du har råkat få i dig nåt ohälsosamt, d.v.s. för mycket kolhydrater. Blir du tjock och fet är det ju inte LCHF-kostens fel, oavsett vad dina kritiska vänner säger.
Därmed inte sagt att du ska klappa ihop och fuska. Heja!
raphanus
sajtvärd på Språk iFokus
medarbeider på Karbohydrater iFokus
Jag klappade ihop sommaren 2006 och alla i min närhet – såväl familj som arbetskamrater – såg ju hur det gick ( som Raphanus skriver i #4). Ingen talade förstås med mig om det (Utom min frisörska: "Varför har du blivit så tjock?"), och när jag till sist lyckades ta tag i kosten igen i januari kände jag som att jag hade svikit, så som BookJones beskriver det.
Det intressanta är att alla i min närhet nu stöttar mig till 100%. De minns hur bra jag mådde med LCHF och hade i tysthet också sett hur mycket jag gick upp och hur illa jag mådde i mellantiden. Det är mycket enklare nu att säga:
"När jag inte åt såhär gick jag upp 20 kilo på ett år. Det är helt klart att jag är överkänslig mot kolhydrater. Nu äter jag gott, mår bra och går steg för steg ner i vikt. Jag kommer att få äta såhär i resten av mitt liv."
För nu vet de att det verkligen stämmer.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
La grammaire est une chanson douce. /Erik Orsenna
Tack för kommentarerna. Ville bara dela med mig av tankarna om ansvaret jag kände, för efter över ett år med den här LIVSSTILEN har ju mitt liv ändrats oerhört till det bättre. Man glömmer ju hur illa man mådde innan man visste hur BRA det kan kännas att vara kolhydratfri.
Det är sommar och varmt och en och annan otillåten godbit har slunkit ner men jag mår inte bra av det… Magen havererar varenda gång och det får också bli en påminnelse av att den sortens mat är inte bra.
Att dessutom börja känna sig som en ambassadör för LCHF på grund av att det SYNS hur himla bra man mår… Ja då får man bara ytterligare pepp att fortsätta. Man är ju som levande reklam liksom.
#6 - Go, Bookjones! Du är helt rätt ute!
raphanus
sajtvärd på Språk iFokus
medarbeider på Karbohydrater iFokus
Heja BookJones!
Ta allt som skrivs på Internet med en nypa salt. Du vet inte vem som sitter bakom det andra tangentbordet och du vet inte vilken kunskap eller utbildning de har. Tänk efter själv!
![[Karro]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Håller med Jennix!!
Heja Bookjones!
så klokt 
Starta ny diskussion