Konfunderad..
Hej !
Nu är jag inne på fjärde veckan med LCHF. Känner att kroppen tightat till sig lite grann - märker det på kläderna och ser det lite i ansiktet.
Gick och ställde mig på vågen. Till min förvåning har jag gått upp ett kilo från 123 till 124!
Till historien hör att jag "tränat" lite en månad - lastat/lossat jordgubbarna jag kört ut. I snitt 750 kg / veckodag lyftande.
Vet att muskler väger mer än fett, men så stor skillnad kan det väl knappas bli på bara en månad ?
Håller mig ganska skarpt till LCHF och har lagt ner alla kolhydrater.
En dags mat ser ut ungefär så här ( fortfarande ):
Frukost : 2 ägg, 100g bacon
Lunch : Två-tre pannbiffar ( med ägg och lite grädde i ) samt smör.
Middag : Samma eller 2 kotletter el. liknande.
Ibland några ostskivor till mellanmål.
Blir en del kaffe också 3-5 koppar om dagen.
Äter jag för mycket fett eller för lite fett för att få igång brasan ?
Ska väl även nämnas att jag är så pass mätt att jag nästan glömmer bort att äta ibland.
Väger inte min mat eller räknar ut eftersom jag är urusel på sånt, i värsta, värsta fall kan jag göra det.
Någon annan som har haft liknande upplevelser i början ?
Annars mår jag strålande !; )
Är nog ganska säker på att du fått en del muskler. Om kläderna sitter lösare tyder ju det på att du blivit smalare.
För mig tog det tre månader innan nålen på vågen ens darrade sen gick jag från 92-94 till 85-87 på ett halvår!
Sen kan man säga att det har stått still, men jag har skaffat blodsockermätare och kollat och kan konstatera att jag förmodligen inte är det minsta diabetisk eller insulinresisten!
Så det som hände vara förmodligen det här att jag tappade de kilona som det extra insulinet höll inlåst, men när det blev kallt o mörkt ute rörde jag alltmindre på mig och viktnedgången stannade under vintern.
Det verkar vara skillnad på om man är kraftigt överviktig eller diabetisk eller bara överviktig i allmänhet. För mig verkar det som att problemet är att jag med stigande ålder o kariär blivit alltmer stillasittande, ju mer jag har att göra ju mindre rör jag på mig! Lösningen fick bli gymkort o långa promenader. Jag märker numera hur jag kan träna utan blodsockerfall och en hunger som gjorde att man skulle kunna döda för en banan! Verkar som om jag numera har en helt annan tillgång till fettreserven.. så numera är det enda hindret min dåliga karaktär som gör att jag inte rör på mig mer!
Skulle inte sitta fel med en trevlig vänina att gå långa promenader med.. det e så tråkigt att promenixa själv!
Ljuva dröm att som en svensk se ut, att få lära sig att veta hut.
Måttbandet är viktigare än vågen. Skaldeman brukar säga att vågen ska man ställa in i skåpet!
KOlla på måttband o kläder, det är mer rättvisande. :)
Ta allt som skrivs på Internet med en nypa salt. Du vet inte vem som sitter bakom det andra tangentbordet och du vet inte vilken kunskap eller utbildning de har. Tänk efter själv!
#0 Jag har exakt samma problem. =) Smalare, men väger mer. =)
Verkar inte vara alltför ovanligt att formerna krymper innan vikten gör det.
Fabricati diem, pvnc!
Har fått erfarenheten att vågen har stannat på samma nu i ungefär 2 månader, men skärpet säger att jag gått ner om midjan och byxorna börjar bli för stora om baken och låren.
Jag var en STOR slav under vågen innan, men väger mig nu för nöjets skull, varje måndag morgon. Liten suck blir det, för att det inte rör sig. Glad för att det INTE rör sig uppåt, i varje fall. Men när jag suckar, så tänker jag på mina lite för stora byxor och mitt lite för stora skärp och ler sött och tänker: jaaa, kära du, du håller på att gå ner, eller så håller kroppen på att omforma sig….sen trallar jag vidare i livet. 
// Shintaida
Starta ny diskussion