Välkommen. Mina jobbarkompisar bryr sig inte vad jag äter. Familjen ser ju att jag mår bra på den kost jag äter så de har heller inga invändningar.

I början brukar det vara lite j obbigt med alla som TYCKER och blir upprörda av det man gör.. Laddat, det där, tydligen.

Föreslår att du tar det med lite humor om du kan. Eller le ljuvt. Det brukar avväpna eller få tyst på folk. Om de angriper dig, försök att "skicka tillbaka bollen". Alltså att sätta fokuset tillbaka på angriparen istället för på dig, genom att t ex fråga varför de är så agressiva. Om de säger sig "veta" att du gör "fel" så kan du be dem bevisa det de säger. 

Säger som "Grynet". Ta ingen skit!

Om någon sen är seriöst intresserad kan man ju berätta.

Lustigt det där med omgivningens reaktioner. Jag inbillar mig att jag aldrig skulle kunna berätta att jag då och då går och slurkar litet vispgrädde direkt ur tetran, eller att jag har kokosfett i te. En gång berättade jag litet försiktigt för en kompis som brukar vara öppen för nya idéer, men hon sade sig vara bekymrad över allt fett jag åt och trodde att det skulle ge mig hjärtproblem. Jag tycker inte heller att man ska ta "skit" för att man valt att äta på ett speciellt sätt, vi äter och mår bra och går ner i vikt! Vad kan vara bättre eller hälsosammare? De andra (ännu icke frälsta) får väl harva på med sin lågkalori, lågfettskost. Funkar ju i alla fall inte.

Hej och välkommen! Typiskt att folk ska recencera ens mat. Det är oerhört oartigt och man kan antingen ta det öppet när det händer eller också gå till personerna en och en och berätta hur man känner. De ifrågasätter ju ens intelligens.

Man kan ju undvika:
"Jag vill helst inte prata om det här och nu."

Eller antyda:
"Det finns nya forskningsrön som talar för detta, men jag diskuterar ite gärna det vid matbordet."

Småprovocera:
"Jag äter såhär för att jag har gjort ett medvetet val och tycker att det är tråkigt att vi ska recencera varandras mat här på jobbet."

En annan riktigt bra taktik är att svara med en fråga:
"Varför tycker du det?" eller
"Varför undrar du det?"
och uppföljaren när de har svarat:
"Hur tänker du då?" och sedan "Hur menar du då?"

Och till sist, när de svarat så mycket att de inte hinner äta upp och du (som suttit tyst och hummat med) redan ätit klart:
"Jaha." Och sedan går du. Mätt och glad och på väg mot en god hälsa.

Förutom mat har jag en annan stor "hobby", som också är OTROLIGT provocerande för folk.

Via internetfroum hjälper jag (tillsammans med många andra såklart) föräldrar att hjälpa sina små barn att sova, genom att styra upp tillvaron.
Jag har fått höra 1000-tals gånger att det inte går, det funkar inte på alla barn etc. Inte mitt barn osv.

Det hjälper inte att argumentera emot. De enda man kan hjälpa är de som söker hjälp och är intresserade.

Här är det precis samma sak. Man kan inte frälsa någon som inte kan tänka sig att bli frälst. Så antingen så talar du inte om vad du äter, utan bara äter. Säg något om GI, så brukar folk nicka och inte kommentera så mycket.
Eller säg att de säkert har rätt och att du ska tänka på det, men sedan strunta fullkomligt i deras råd och tips.

/LO

Tack alla. Det där med att le ljuvt ska jag försöka! GI är ju rumsrent och att hålla med kan nog också fungera. Synd bara att man tydligen ska "skämmas".

Mina arbetskamrater har lärt sig nu, att jag äter fett och mår bra. De ser dessutom resultatet genom att jag är äckligt pigg, sällan eller aldrig blir förkyld och dessutom har jag inget sockersug längre. Finns även en viktväktare, som efter flera tusenlappar ännu inte tappat vikt, men tror absolut inte att äta fett skulle kunna vara något för att gå ner i vikt. 

Själv har jag lyckats gå ner från storlek 46 till 38! Så tack för denna bloggen, som gett mig stöd!!!!!

Personligen är jag en sådan som verkligen inte ORKAR argumentera med folk. Inte random människor i varje fall - kompisar som man vet med sig att man kan berätta saker om saker för är ju en sak, men om folk skulle glo ner i min matlåda, då skulle jag antingen fräsa eller bara humma bort det. (Nu gör ju ingen det, eftersom jag jobbar natt och det ensam. ) Sedan är ju vissa människor alldeles indoktrinerade i 'sanningen' om fett (eller vad det än må gälla) och helt omöjliga att omvända - ja, då får de vara det. Min kära moder tror ju att jag kommer att dö av fettförkalkade kärl - ha, säger jag bara :D

Grattis, Buppan!!!

Tack för den här tråden! Jag har en gammal mor och en syster, som tråkar mig för att jag lagt om kosten. Funderar på att bryta med dem, för att det är så jobbigt. Jag får höra, att jag är genomskinlig, blek, att brösten har minskat etc.

Till saken hör, att jag ännu inte riktigt nått min idealvikt, jag är 162 cm och väger 68 kg. Borde nog väga som mest 65 kg. Men jag låter min kropp bestämma sin vikt. Jag har kraftig benstomme, som väger en del.

 Det hjälper inte att försöka informera dem. De vill inte ta till sig detta. Andra personer i min omgivning är mer positiva och tycker att jag ser frisk och pigg och slank ut. Vissa har jag t.o.m. påverkat till att själva lägga om kosten.

 Skönt att det här forumet finns, så att man kan skriva av sig lite och kanske få lite tips och råd!

En nödlögn jag drar när jag tex fikar med folk och inte orkar förklara LCHF är att jag upptäckt att jag är lite känslig för gluten för jag mår så mycket bättre utan bullen/brödet pålägget ligger på.

Fettet i lunchlådan kan ju ibland gömmas under ett par salladsblad eller "gömmas" i livsmedel som är naturligt feta som tex rökt makrill eller lax.

Hej!

Helt ny här och ny med LCHF för den delen. Jag behöver ett bra sätt att förklara varför det fungerara att äta fett när man inte äter Kolhydrater. Jag är barnlös och är van vid folks "dumma" frågor, jag har lärt mig att det är bra att ha en lättförstålig och kort förklaring. Kan någon hjälpa mig med det?

Visst är det tråkigt när man måste inta "försvarsställning" för att man äter LCHF? Jag brukar oxå köra med varianten att jag är känslig mot gluten och därför plockar bort brödet…

Ett annat sätt är att säga att man kör GI- metoden, det accepteras lättare av omgivningen….

- Blir du grön av grönsaker eller söt av socker?

- Nej…

- Varför skulle jag då bli fet av fett?

Ganska bra men något provocerande konversation.

Maias kommentarer var bra, själv kan jag bli lite elakare än så om jag vill nypa till någon. Annars är det bra att ha några one-liners på lut, om man vet att man riskerar bli ifrågasatt i ett visst sällskap.

"En striktare variant av GI" kommer man rätt långt med bland utomstående. Sedan kör jag med att "jag och doktorn tycker det här fungerar mot min astma" (välj valfri åkomma du dras med), viftar beklagande med ögonfransarna och ställer en ovidkommande fråga typ "Och vad ska du göra på semestern?"

Fast jag erkänner att jag på jobbet för det mesta ser till att jag inte klickar fett i kaffet inför direkta vittnen, för att slippa diskussion.

Den dagen jag gått ner alla mina tjugo kilo kommer jag att säga: 'Jag slutade äta kolhydrater och började äta en massa fett istället. Det är mycket nyttigare, jag mår toppen och äter dessutom som en häst!'
.. Sedan kan de ta sig i häcken.
Moahahaha :)

#15 Jag följer upp Greensis kommentar och fyller på med en till fråga som man kan ställa: "Varför tycker du att min mat är så provocerande?" Annars är "Jag äter den här kosten för att överleva, så att jag får träffa mina barnbarn och inte dör innan de ens är födda. Varför äter du som du gör? Jaha, av samma orsak? Ja, lycka till!"

#14 Bra sagt!!

Jag har också kört med ett mycket isigt "Ser jag ut som jag behöver banta?"

Just nu är det ju OK, men det krävdes lite ryggrad och "a set of steel balls THIS big" att köra samma replik och få tyst på omgivningen när jag hade svårt att knäppa stl 46 (jag är alltså 160cm lång…)

Men om man vet att man har en blick som kan frysa ned Sahara och en del inneboende kax är den inte så fel

Tack!! Wildrats argumentation är ju kalasfin! Svår att slå. Den kommer jag låna! Den "Jag och doktorn tycker…" är ju också suverän! Tack alla.

"jag mår väldigt bra av att äta så här", brukar fungera.

"en striktare variant av GI", som sagt ovan är ju också bra

om man inte har väldigt mycket tid (och lust) så ska man inte ge sig in i större diskussioner.Litet matro ska man väl ändå ha

Till de jag inte känner säger jag bara att jag inte tål socker

Till de jag känner säger jag att magen har blivit så fantastiskt mycket bättre, och att jag inte tycker det är värt att förstöra med något onödigt jag inte ens är sugen på eller känner något behov av.
Är de ändå påträngande, frågar jag varför de inte vill att jag ska må bra.
Och blir de riktigt jobbiga så säger jag att, Jag låter ju dig äta vad du vill, låt då mig få äta vad jag vill, som dessutom gör att jag mår bra.
Och sker det vid matbordet, så säger jag att jag inte orkar ta diskussionen nu utan vill äta i lugn och ro. Om de fortsätter gnaga på om det alltså.

Ju äldre, desto värre och påstridigare.