Jag kommer ångra mig och förmodligen äta ännu mer av ångest! Bättre vara på den säkra sidan och låta kakan vara än att riskera att stoppa i mig hela paketet! + att de kan dröja veckor innan jag kommer *tillbaka*…

Jag har syndat idag dock… 2,3dl vin…. :S men inget fusk med maten!

Det är inte värt det! Vågen kommer att peka uppåt imorgon (vattenkilon - men jobbigt ändå!) jag bryter min fettförbränning och saktar ner hela processen, eventuellt kommer jag även att bli yr, må illa och få ont i magen…

DETTA säger jag till mig själv om jag blir sugen och det hjälper mig jättebra! Har iofs inte såna där "jag håller på att dö" sug….

Hmm. Det är svårt det här men min tanke är; Jag mår jävligt bra nu. Jag får äta god mat och jag behöver inte nojja mig. Det sista jag vill göra är att gå tillbaka till ångest för att jag äter fel! Grädde med bär är helt ok och blir godare med tiden då man verkligen kan känna hur sött det är och ju längre man håller sig till den här kosten desto mer smak känner man. Dessutom kan man fuska med vaniljyoghurt och ohh, det är gott efter att man inte har ätit socker på ett tag. Det är de småå sakerna säger jag. Det finns små saker som smakar gott och fixar det där sötsuget det gäller bara att ha fantasi och tro på sig själv!!

Kanske lätt för mig som är "veteran" i sammanhanget, men jag går och tittar på mina gamla sparade astmamediciner… Dit vill jag inte igen, tack så mycket.

Om det inte hjälper sätter jag mig vid datorn med något klurigt, tar ett bad, ringer ett långt telefonsamtal, går en långpromenad, eller kör bil bara rakt ut i ingenstans (halvvägs till Östhammar är en favorit!) för att bryta stämningen. Distrahera mera, alltså.

#4 Nästa gång du kommer halvvägs till Östhammar får du titta in på en kopp [valfri dryck].

#5 Nästa gång någon ringer oväntat på dörren är det inte blombudet, då är det en stirrögd greensis som försöker undvika en frestelse.

Motivationen diabetes, fetma, hjärtkärlsjukdom, åderförkalkning, cancer borde vara tillräcklig

Jag mår inte bra av kolhydratsrik mat helt enkelt.

Visst kommer suget ibland, och man trillar dit ngr gånger innan man lär sig. Sedan kommer viktuppgång, och det tar ca tre veckor att komma tillbaka på noll. Så efter ett tag kan man låta bli att 'synda'

Jag har aldrig "farliga" livsmedel i skafferiet, så om jag känner mig lockad att gå dit, vet jag att allt där inne är ätbart ur lchf-synpunkt. I övrigt känner jag bara hur bra jag mår och kan på så vis övervinna min kortsiktiga längtan efter bröd, spaghetti, kexchoklad eller vad det nu måtte vara.

#0: Jag börjar långt om länge lära mig att det FAKTISKT inte är värt att må så dåligt som jag kommer att göra om jag svullar i mig kolhydrater - fast det har tagit några återfall att komma dit. Minnet av hur eländigt jag mår räcker numera oftast för att stärka beslutsamheten.

#7: Sådana argument har nog hittills aldrig bitit på någon med beroendeproblematik, i alla fall.

Själv blir jag abnormt kolhydratsugen om jag har slarvat med frukosten…typ ätit för lite,  eller för sent…men då får jag ta smällen och lära mig av det och inte göra om det nästa dag..

Ingen är felfri, vi är inte sämre människor bara för att det blir så här ibland. Det är bara att hoppa på tåget igen !

Jag har varit extremt sugen på princesstårta i flera dar för ett tag sen. Och jag ville inte ha en bit utan hela tårtan och moffsa i mig. Jag känner igen känslan. Medans jag tar en tugga är min uppmärksamhet inriktad på nästa och jag kommer inte känna mig nöjd.När jag kom på att jag inte skulle bli nöjd utan att det bara var stress, så kunde jag låta bli. Och efter några dar var jag inte alls sugen längre.

Jag tänker på småsaker som "ett knäckebröd=uppkörd i magen i flera dagar, kan inte stänga byxan": är det värt det?

Suget minskar för varje dag du inte faller för det också. Jag får  inte längre några positiva känslor när jag läste ordet "prinsesstårta", ärligt! Förr hade jag dreglat. Det lättar efterhand. Undrar vad som händer efter 5-10 år?