Jag tror så här: det vet bara du och bara du kan lära dig att tolka dina signaler.

Jag tycker själv det är svårt men det har faktiskt blivit lättare med åren och med LCHF…

Jag vet att sug efter socker är absolut fel, det är inget min kropp behöver.

Har jag däremot sug efter nötkött istället för fläsk, så lyssnar jag på det…

Kroppen vill ha och behöver en massa saker för att så att säga må som den är van, men det kanske inte är så du vill att den ska må. Dessutom påverkar andra saker. Candida i tarmarna till exempel kan ge våldsamt kolhydratbegär, men då är det ju svampens behov, inte ditt. Jag hoppas det med tiden blir självklart vilka signaler man ska lyssna på …

För många herrans år sedan lärde jag mig att när jag fick ett sug efter chips var det salt jag ville ha. Tog jag lite salt i handen eller på en sked försvann chipssuget.

Så nu resonerar jag att kroppen letar vissa näringsämnen när jag blir sugen på vissa livsmedel. Är det däremot något väldigt sött försöker jag byta ut det mot något som i princip innehåller samma saker, men i "bättre" form. Samt äta mer - ibland är sockersug hos mig en ren hungersignal "Ta hit käk och det snabbt som attan!"

Senaste veckorna har jag t.ex varit väldigt sugen på avocado och lever. Så då äter jag det, mycket och gärna. I morse blev jag sugen på apelsiner, så jag gissar att kroppen vill åt c-vitamin.

Men det är lätt att säga om man inte är sockerberoende. Då kanske man måste hålla emot sugen mer än vad jag gör.

Det är en svår fråga. Jag försöker tänka en stund, är detta behov/hunger/nödvändigt eller bara en dålig vana att hela tiden vilja stoppa något i mig. Jag vill gärna tugga i tid och otid så för mig är det sällan riktig hunger.

Jag läste någonstans att sug är mer tvingande känsla än hunger. Man har alltså lättare att låta bli att äta vid hunger än vid sug. Det tycker jag låter helt galet men tror nog att om man är beroende av socker så kan det stämma.

Greensis - jag tror också att kroppen letar efter vissa näringsämnen och att man kan tolka det "fel". Ungefär som när gravida får för sig att äta murbruk.

Jag har varit väldigt sugen på mjölk på sistone och det är en svår grej tycker jag. Mjölk är ju inte helt bannlyst men funkar inte heller i några större mängder för min del. Kanske skulle det funka att ersätt det med ost. Fast det finns ju en viss njutning i att dricka kall mjölk också.

Gronstedt - det var en bra tanke som jag ska komma ihåg.

Jennix - det tar nog ett tag men jag börjar bli bättre på att tolka kroppen. Det verkar vara lättare när kroppen är lugn, vilket den inte var när jag åt socker.

Mervi - det tror jag på, att sug är mer tvingande än hunger. Hungern sitter i kroppen medan suget sitter i hjärnan. På mig i alla fall.

#5 Så knepet blir väl att man får försöka förstå vad kroppen vill ha. Murbruket lär vara brist på kalcium och kalium, om jag minns rätt. Mjölk… testa med ost, som du sa. Eller lite grädde eller creme fraiche.

Jag har varit sugen på vitkål ett par dagar nu. Ska inhandlas (om det finns nån nu). Märkligt att man kan få behov av så specifika saker. För tillfället kan jag tex inte äta ägg. Bara tanken gör att jag ryser.

Sug är väl ett sätt att rätta till brister misstänker jag. Choklad innehåller ju ganska mycket magnesium om jag inte minns helt fel. Kan mjölksuget ha att göra med hur svårt kroppen har att ta upp näring från flytande/fast föda? Eller kanske hur snabbt kroppen kan omsätta det?

Själv har jag ofta ett kryddsug och det sägs ju att tex chili och svartpeppar sätter fart på förbränningen och det kan ju jag behöva. Ofta frusen och inte går jag ner i vikt så nåt vajsing är det kanske där som kroppen kanske försöker rätta till med kryddsuget.

Frågan är väldigt berättigad.

Dels har vi kroppens signaler och dels hjärnans tolkningar av detta.

Sockersuget är kanske det mest talande exemplet, där kroppen känner energibrist (kanske även mineralbrister) och hjärnan genast omsätter det till ett sötsug.

Ett annat exempel som jag märker en stor förändring på är saltsuget.

Det har förändrats väldigt mycket sen jag gick över till att använda havssalt i all matlagning.

Där kan man ju spekulera i att kroppen kanske känner av en mineralbrist (säg att kalium ligger för lågt) och samspelet med medvetandet gör att man får ett saltsug.

Sen ökar man på intaget av salt eftersom kroppen tror att mineralbristen kommer till rätta eftersom det smakar salt.

Här blir man grymt lurad av modern teknologi eftersom bordssalt är renat til 99,995% och inte innehåller andra mineraler än just NA och CL.

Ett naturligt havssalt innehåller 75-100 olika mineraler och det är säkert anledningen till att mitt saltsug dämpats otroligt mycket..

Är man hungrig skriker och knorrar det i magen. Är man sugen så vill man ha en viss sak på tungan.

en kompis till mig berättade att när man är sugen på choklad så kan man äta sallad, för det ämne kroppen är ute efter finns även i sallad. Sedan om man vill ha chokladsmaken funkar det ju inte ;)

och mjlksug är kroppen sätt att säga att den vill ha kalcium. Innan jg blev gravid drack jag i princip adlrig mjölk, men nu dricker jag varje morgon ett glas för jag är så"sugen". .

Jag har under många år varit sugen på konstiga saker, okokt pasta, havregryn, kalla potatisar osv. Tog lång tid att komma på att detta var en bristsjukdom som ledde till dessa "sug", upptäcktes att jag hade perniciös anemi, B-12 brist och lågt blodvärde. Med denna kosten mår jag bra, kött kompenserar mycket (plus medicinering). När man är gravid kan man också uppleva dessa sug, kallas pica och beror på järnbrist, vissa kan äta murbruk eller krukjord!

#10 - jag äter naturligt, ekologiskt havssalt men visste inte om att det innehåller så mycket mineraler. Känns ju bra att veta!

#13 - ja det kan ju vara kalcium jag behöver.

Vad behöver kroppen om man suktar efter sura saker, som tex godis som är surt? Finns det något bra alternativ?

Skillnad mellan sug och behov tar decennier av "träning" för att lära sig känna skillnaden på. Så djupt sitter våra kulturbetingade vanor och fåter. The bear skriver en hel del om detta.

#16 Rabarber? Inte jättemycket kolisar om jag minns rätt. Själv dricker jag gärna vatten smaksatt med vit vinäger.

Jag har precis börjat lära mig skillnaden på hur det känns för mig med hunger resp sug. Efter ett år och tre månader utan kolisar.

Men det är inte lätt och jag tolkar ofta fel fortfarande.

Sug behandlar jag oftast med smörbollar.

Jag har inga problem att skilja sug från behov, lärde mig vad behov var under mina graviditeter och insåg då också att det man längtade efter vid behov kunde ersättas med något annat som var rikt på det jag behövde. Sug får jag fortfarande ibland, men väldigt sällan nu jämfört med innan LCHF, sug är nästan alltid efter något salt (chips el.dyl.) eller sött (choklad, godis, kakor) och botas med ngt salt livsmedel (rökt kött tex.) eller fett.

Är jag hungrig kan jag bli väääldigt sugen på sött (snabba kolisar - snabb energi) men det botas väldigt lätt med fet mat.

#17 Om det tar decennier att lära sig skillnaden på sug och behöv, när menar du då att man kan det? Vid 20? Vid 30? Vid 40?

#18 Tack! Jag testade faktiskt rabarber idag. Det är SURT utan socker… RIKTIGT SURT! Den krämen tillfredsställde mitt behov ( är väl inte så sur av mig så jag måste fylla på utifrån! )

helt och hållet. Men att rabarberskräm är så surt egentligen? Hur mycket socker har man inte VRÄKT ner förr när man gjort krämen och tyckt att den är så god? Ujujuj… Ska jag göra mer kräm måste jag nog ta till lite sötningsmedel även om det är mot mina principer ( jag intar hellre vanligt vitt socker än sötningsmedel).

Eller finns det något annat bra tips?

#21, decennier efter att man slutat äta sockerbaserade saker för nöjes skull, kanske man om man är lycklig kan separera mat från underhållning.

#23 Finns det ett egenvärde i att separera någonting alls från dess underhållningvärde?

Om du blir lycklig på att utfodra dig utan att ha kul så varsågod.

#22 Stevia tror jag funkar bra med rabarber, honung sötar också bra med mindre mängd. När jag har mer pengar ska jag köpa Sukrin och testa…

#25 Ahhh att jag inte tänkte på honung! Jag får prova det nästa gång. Tack för förslaget!

#22  Hihi…. visst är det surt. Jag är uppvuxen med rabarber i trädgården och har alltid gillat att ta en späd bit och äta på, gör det fortfarande. Sambon ryser bara han tittar på mig.

#17 

1. Det finns många sätt att ändra sitt beteende på och det behöver inte ta mer än några månader eller en månad, om man använder rätt metod och har en bra terapeut.

Att inse att spannmål är onyttigt tog för mig väldigt liten tid. Jag hade inget behov av det tidigare, trots att jag alltid ätit bröd o pasta i massor hemifrån. En rent kulturell grej alltså. Jag åt för att alla andra åt. Jag var uppfostrad som precis alla andra, bröd och spannmål i massor varje dag.

När jag läst om att det var dåligt på olika sätt, så funderade jag över detta och kom fram till att jag trodde på argumenten - så slutade jag. Visst, jag kanske fuskade nån gång med det i början men överlag tog det inte mer än 1 år för mig innan jag bestämde mig för att ALDRIG mer äta spannmål.

Att inse att man vill ha socker för att alla andra äter det är INTE samma sak som att ha ett sockerberoende, vill jag tillägga. Ett riktigt beroende kan ta lång tid att komma över och kräver kanske lite mer arbete med t.ex. KBT eller nån form av terapi där man ändrar beteendet. Men inte ens det behöver ta mer än nåt år…

Så, om beroendet eller behovet av något är kulturellt så krävs inte särskilt mycket för att förändra det. Man behöver bara bestämma sig för vad man tror är nyttigt och onyttigt.

Om man däremot fortfarande tror att bröd är nyttigt, ja då är det ju desto svårare att bryta vanan…

#24, det är först när du separerar kosten från underhållningen som du kan hålla dig till en naturlig och artriktig kost en längre tid utan att "tröttna".

Vi som har varit överviktiga väldigt länge och stört kroppen med olika bantningsvarianter och svältperioder har nog väldigt svårt att känna skillnaden mellan sug och hunger. Det kräver träning och eftertanke varje gång man får signaler från magen, eller om det är hjärnan, att verkligen tänka efter "vad är det jag känner".