1) Äter du mindre än 100-120g kolhydrater per dygn börjar kroppen tillverka ketonkroppar.

2a) Nej, man kan bränna fett utan att vara i ketos, men det går lättare och fortare med ketos.

2b) Ja, du är i ketos om villkoret i 1) är uppfyllt. Bränner mindre fett än vadå?

3) Många börjar med att ta bort bröd, pasta, ris, potatis och raffinerat socker samt byter ut/kompletterar med naturliga fetter. Det ger tillräcklig effekt för många i början. Vissa gör en tvärare övergång och minskar på mejeriprodukter, grönsaker, tar bort frukt & rotfrukter osv. Det är lite olika vad som passar en och vad man mår bra av.

Det är inte en tävling i vem som bränner mest fett. Prova dig fram och låt din kropp vänja sig vid ett annat drivmedel än just kolhydrater.

soo83, Välkommen hit!

1. Gränsen för ketos ligger vid ca 100 gram per dag, men då är man i rätt svag ketos, ju lägre man ligger desto starkare ketos.

2. Nej, man måste inte vara i ketos för att bränna fett. Det som styr om fettet lagras eller används är insulinet, och ju mer insulin desto svårare att bränna fett, kolhydrater ger insulinutsöndring, det är därför den här kosten fungerar. Ketosen är den alternativa energikällan som en del organ i kroppen använder när man inte äter så mycket kolhydrater. Det finns en studie som visar att hjärnan är 25% mer effektiv när den drivs på ketoner.

3. Det stämmer, äter du mycket kolhydrater så får du kraftig insulinutsöndring, vilket blockerar fettförbränning. Mer fett är dock bra av andra anledningar, kroppen behöver bra fetter för att må bra, dom flesta äter alldeles för lite fett i dagens samhälle.

Du måste bestämma dig själv hur långt du vill gå. Ingen annan kan veta hur mycket kolhydrater just din kropp klarar av. Det beror också på vad du har för mål med kosten, vill du bara må bra, eller är du ute efter viktminskning?

En bra nivå för nybörjare är att lägga sig någonstans mellan 20-30 gram kolhydrater per dag, då större delen av det från grönsaker. Det blir ändå rätt stor mängd grönsaker eftersom grönsaker till största delen består av vatten. Sedan får du se om du vill öka eller minska mängden, beroende på hur din kropp reagerar.

Jag vill också tilläga att det inte är något farligt att äta lite kolhydrater, det är inget kroppen behöver, man kan leva på 0g kolhydrater hela livet och ha utmärkt hälsa.

Ketosen minskar efterhand som tiden går och efter någon vecka lär sig  kroppen att  använda sig av fria  fettsyror direkt  ur blodet som primär energikälla.

Det är då vi är konverterade till äkta "fettdrift" 

Då upplever många också en hälsostegring inte minst för att förbränningen av triglycerider i blodet ökar och energitillgången för kroppen blir väldigt jämn och kontinuerlig.

OK, då förstår jag lite mer.

Så det är inte ketostillståndet i sig som gör att fettförbränningen blir så effektiv med LCHF-kost, utan det minskade kolhydratintaget och därmed insulinupptaget - som du säger är det som försämrar fettförbränningen? Är det korrekt uppfattat?

Men är det så, att ju starkare ketos desto effektivare fettförbränning? Alltså vad jag menar är, är det alltså en successiv skala, det är inte allt eller inget? Dvs antingen är jag i ketos och då funkar LCHF-kosten, eller så är jag inte i ketos, och då funkar det inte alls? För så uppfattade jag det först - att det finns en viss gräns där kroppen hamnar i ketos, och att det är själv ketostillståndet som ökar fettförbränningen på kroppen?

3# Nej, ketosen minskar inte. Ketonkroppar bildas ur överflödigt acetyl-CoA som i sin tur kommer från oxiderade FFA (free fatty acids).

Du kan själv räkna ut att ketonkroppar kommer fortsätta att skapas så länge det är överflödig acetyl-CoA i omlopp.

Men du kanske menade att man slutar få ut ketonkroppar via urinen? Det stämmer iaf.

#3, Efter någon vecka? Det tar väl rätt mycket längre tid än så. Har jag missuppfattat något?

Egentligen minskar inte ketosen (uttryckte mig lite slarvigt)

Vad som händer är att kroppen effektivt utnyttjar alla ketonkroppar som bildas som energi och då finns inte mycket kvar att påvisa exv på teststickorna för urin..

#6

Väldigt individuellt och beroende på hur snabbt man stryper av kolhydraterna och i vilken form kroppen är överhuvudtaget 

Omställningen går dessutom snabbare för varje gång man gör resan.

Efter fyra år med LCHF och ett otal tester på och av kosten ställer jag om till fettdrift på 2-3 dar och omställningsproblemen begränsar sig numer till bara lätt öronsus i några timmar..

#8, Hjärnan ställer om sig till fettdrift så snabbt ja, och det är innan hjärnan ställer om sig man har dom värsta omställingsproblemen, men musklerna och en del andra organ tar betydligt längre tid på sig. Minst 5 veckor, och upp till 6 månader.

Första gången man gör omställningen tar det veckor sen går det snabbare.

Omställningen är är en naturlig process som ligger slumrande och är fullständigt otränad hos de flesta av oss kolhydratdrivna individer 

Kroppen lär sig och blir effektivare

Eftersom jag tränar en hel del själv märker jag när orken återvänder ochjag ser tydligt hur omställningen blir effektivare och smidigare för kroppen hela tiden..  

Jag tror inte att urfarfar satt och kämpade med omställningsproblem i grottan i 6 månader när den första snön kom?  

Nej, efter ett par dar var han ute och sprang ikapp vildsvinen igen..

#10, Självklart inte, men du skrev ingenting i #3 om att det inte gällde första gången. Eftersom det är första gången för trådstartaren så antog jag att du pratade om det.

För ett par år sen var ett gäng danska forskare på Grönland för att testa hur några normaldanskar klarade av att anpassa sig till fettdrift med en innuitliknande kost och samtidig fysträning..

Efter några veckor (och massor av muskelbiopsider senare)

konstaterar man att danskarna långsamt anpassar sig till fettdrift men under testet hinner dom aldrig upp till nivåerna på fettdrift som kontrollgruppen av innuiter uppvisar.

Testet utförs inte speciellt proffsigt tex fuskar många av deltagarna med allt möjligt vad gäller kosten och därför försämras förstås deras möjligheter att uppnå effektiv fettdrift 

Innuiterna ställer snabbt om sig mellan kolhydratdrift och fettdrift och forskarna drar (felaktigt) slutsatsen att det är genetiskt betingat.

Jag tror knappast det. Däremot var säkert innuiterna tränade att snabbt komma in i fettdriftläge..