Inspirerad? Av mig!? Men o så glad jag blir.

jag känner igen hur din mamma tänker. Mina svärföräldrar är likadana. Även de är 40talister. Fett är baske mig lika farligt som "knark" för dem. Och ändå skulle så många må så mycket bättre.

Jag vet hur svårt det är att komma ut ur garderoben. Det tar faktiskt emot. "vad ska folk säga, tänka, ect ect." Tills man är säker i sig själv och känner att man orkar ta kritiken som garanterat kommer, då kan man ta det steget. Man måste ju inte skriva folk på näsan hur och vad man äter.

Stå på dig.

började med att ge henne boken fettskrämd.. och sen fick hon boken om fett och kolestrol är hälsosamt. så nu ifrågasätter hon mig inte längre för det enda hon sa förr var…det är inte vetenskapligt bevisat,,,eller man kan ju få allt till det man vill med statistik..

Problemet med min mamma är att hon är ganska ångestdriven. Skulle jag ge henne exempelvis den boken, och hon faktiskt skulle läsa den, skulle hon vara tvungen att antingen riva upp allt hon alltid har trott på, inklusive sin medicinering - eller förneka alltihop. Och om jag känner henne rätt skulle det vara alldeles för svårt att tillåta hela sin världsbild att rasa…

Man får helt enkelt tala om att man har hittat en kosthållning som passar en själv och får en att må bra

Antagligen kommer du att översköljas av mängder med argument om att du genast måste sluta med tokigheterna innan du drar på dig all världens åkommor.

Argumenten för varför vår kost fungerar är väldigt solida och svåra att slå hål på, så ladda upp med lite sånt så går det nog smidigare

Jag har märkt att droppen urholkar stenen och kan man dessutom visa på goda resultat så brukar åtminståne kritiken tystna efter ett tag

Så är det med mina svärföräldrar med. Sorgligt, men de kommer nog att äta ihjäl sig på inflammationsdrivande kolhdyrater och Becel. :/

Vi har ätit så här i två år nu, men svärföräldrarna går inte att rubba fast de behöver det. Mina föräldrar (yngre och intresserade och glada för att läsa) bytte snabbt kost till lchf när de läst Skaldemans första bok. 

Det är så olika helt enkelt. Men jag hoppas att vi en dag "når fram" till makens föräldrar också.

Tack för era kommentarer.

Jag tror tyvärr det är rätt kört att försöka övertyga min mamma, så jag kommer förmodligen inte ens att ge mig in i några stora diskussioner utan bara konstatera att det här är vad jag vill göra och hon får tycka vad hon vill om det. Vi kommer inte att träffas förrän vid påsk, så förhoppningsvis har jag hunnit gå ner lite i vikt då - det känns som en förutsättning för att jag öht ska våga berätta!

Det största problemet är egentligen att kunna äta bra medan jag är där och hälsar på. Hon bor på landet långt från närmsta affär, så jag är ganska utlämnad åt den mat hon har hemma. Jag kan förstås avstå från att äta sånt jag inte vill ha, men det kan bli svårare att få i mig det jag VILL ha. Om jag ber henne köpa hem ägg och bacon till frukost kommer hon att få spatt!

#6 Åker du bil dit? Kan du ha en kylväska diskret i bilen, med t.ex kokta ägg, smör, majonäs, avocado, och annat relativt färdigt. Då behöver du inte äta vår mat demonstrativt framför henne (slinker ut och hämtar) och det minskar mängden konflikter.

Jag hade likande problem med mina föräldrar som dog rätt unga häromåret, jag kan tänka mig hur du har det. Håller tummarna!

Tack. Jag har varken bil eller körkort tyvärr, så jag är verkligen utlämnad när jag är där.

Hmm, knepigt i så fall. 

Kan du prova med att hålla lowish carb när du är där, dvs peta bort potatis, ris, börd (med ett leende) och inte vara så där strikt som man kan vara hemma? Så där man kan göra när man blir bortbjuden och maten är oätlig.

Med lite rutin lär man sig att ta en kaka (tack, tack) och diskret smussla undan den, ta bara lite-lite av allt man vet att man inte borde och le med sammanbitna käkar tills man nästan spräcker en tand.

Kanske stoppa något som håller sig i väskan, som makrillburk, nötter, babybel-ost, ifall du måste äta extremt små portioner?

Kan Du inte ta med smör,ägg och bacon när Du åker dit?Då kan Du fixa äggmjölk i alla fall och steka bacon.

Skrivet av en från -44 och inte fettskrämd alls.

Smör, ägg, makrill i tomatsås och kokosfett är ju sånt som inte blir dåligt i rumstemperatur även om det kan vara lite krångligt att frakta… Kan ni inte åka iväg o handla medans du är där så kan du köpa allt du behöver då?

Jag brukar ha ölkorvar som nödmat. De behöver inte kylas och kan gömmas i handväskan. Jag har lite problem med mina svärföräldrar, men svärfar var tyst och snäll här om dagen då jag smälte smör i gräddsåsen till köttbullarna. Inte ett ord han sa.

Sagt det förr men jag fascineras av att folk ser fett som en drog när det är socker som utlöser dopamin på ett likartat sätt som kokain…

Äter ni inte ägg där hemma till påsken?

Som Amiechan säger så är min familj ganska svårövertalad men det sker framsteg om än små. Tror att de var väldigt oroliga över hur jag åt ett tag men de verkar lugna sig nu. När vi sover över dör nu så brukar de dessutom oftast ha makril och bacon att tillgå för oss. Kanske inte de nyttigaste märkena men det är ett steg iaf. Smör har vi börjat ta med oss dock. Håller för transporter och det är enklare än att köpa när vi kommer dit.

Blev lite ledsen hur pass upprörd min mor blev när hon fick höra att min far hade användt smöret som vi en gång lämnade kvar till deras egen matlagning.

Hmm, trodde jag skrev ett inlägg alldeles nyss?

Nåja. Ägg blir nog inget problem, det brukar de ha gott om från grannens frispringande höns (min styvfar brukar klaga över att de springer ut på vägen), så det ser jag fram emot att äta MYCKET av! Åker ju dit vid påsk nästa gång, så det är en bra ursäkt. Så kan jag låtsas att det myckna äggätandet är ett tillfälligt undantag som jag naturligtvis inte håller på med till vardags. Ägg är ju fullt med livsfarligt kolesterol och bör ätas högst 2-3 gånger i veckan, det vet ju alla!

Smöret kan bli värre, det får jag nog ta med, bacon likaså. Sen blir det bara att blunda med öronen medan jag står vid spisen!  

Egentligen blir det nog inte så jättesvårt, särskilt eftersom jag inte gått över fullt ut än utan bara äter "lower-than-before-carb", men jag tycker det är lite intressant att höra hur ni hantera ev. fettskrämda föräldrar eftersom jag hört om föräldrar som nästintill velat få sina barn tvångsintagna…

Frågan är väl, Aniara4, vad du tycker om konflikter? Är det värt tjafset för att vara principfast? Vinner man på det, ja, då ska man förstås stå på sig. Leder bara till gnat och vantrivsel för alla får man hitta en annan lösning.

Personligen skulle jag inte demonstrativt laga mat i någon annans kök, och jag skulle bli rätt snarstucken om en gäst/familjemedlem som flyttat bad att få laga "rätt mat" hos mig. I ditt fall skulle jag kompletterat diskret med ett eget förråd - men det är för att mina föräldrar inte hade gått att diskutera med. Onödigt slösa energi på en förlorad sak. Dina kanske är mottagliga för argument ;)

Även om jag har flyttat hemifrån för många år sen hjälper jag till att laga maten ibland, det är inget demonstrativt i det. Eftersom avståndet är rätt stort blir det alltid längre besök och inte bara över en kväll/dag. Och eftersom jag har en hel del knasiga matallergier äter jag ofta lite annan mat än resten av familjen när jag är där.

Det var inte att hjälpa till att laga mat jag menade, ledsen om du missförstod.

Jag menade att ge signalen att den mat som serveras och som man varit med att laga inte "duger" utan man ska fixa eget och bättre. Allergier är en annan sak (själv gravt fiskallergiker).

Vi får fortsätta senare ;9 jag är på väg hem från jobbet strax!

Hehe, du kanske föreställde dig ett scenario där jag kom hem till dem, tog en titt på maten de ställt fram, rynkade på näsan, och gick och hämtade min egen mat som jag sen ställde mig och lagade till?

Nej, jag tänkte snarare att när vi hjälps åt med maten så kanske jag glatt kan deklarera att "jag tänkte steka ett par baconskivor till, är det nån mer som vill ha?". Och DÄREFTER blunda med öronen för de oundvikliga kommentarerna - för jag tror inte en sekund att min mamma skulle nöja sig med ett simpelt "nej tack, inte för min del"…

Sist jag var och hälsade på min mor lagade jag maten. Hon tycker det är så svårt att veta vad jag skall äta så jag fick ta över kockandet. Det gick jättebra. Nu är min mor 85 år så hon tyckte det var skönt att jag fixade detta.

I höstas när vi var i Finland så bodde vi hos min syster och det gick bra där också. Hon tyckte bara att vi åt så lite och så sällan.

Påsken närmar sig och det ska bli spännande att se hur det går. Jag har ju berättat lite i telefon, och att jag slutat med pasta och godis tycker hon låter jättebra (när jag tänker efter har hon alltid varit kritisk till mina pastaberg). Däremot tror jag inte hon riktigt inser vad jag har ersatt pastan med… åtminstone inte i såna MÄNGDER! Kanske är hon mer öppen än jag gett henne cred för, men jag räknar kallt med minst en chockreaktion över någonting hon ser mig äta. Och så gäller det att hålla sig undan margarinet!

Som sagt, tur att det är påsk så man kan vräka i sig ägg och låtsas att det är ett undantag!

Jamen ta med en bok och när hon börjar gnälla på dig så säg "Men nu är det så, om du vill veta mer så läs här".

Vad är du, ca 35 år? Helt ärligt….

Borde min relation till min mamma bli oviktig bara för att jag är vuxen? Jag förstår faktiskt inte vad min ålder har med saken att göra. Helt ärligt.

Som jag skrev i mitt första inlägg har jag haft mycket problem med ätstörningar som kommit från min mamma, och under lång tid triggade hon mig till återfall nästan varje gång jag kom dit. Så nu funderar jag över hur jag ska hantera att jag har börjat äta på ett sätt som jag VET kommer att ge henne krupp och eventuellt göra hela helgen ganska otrevlig för alla inblandade men särskilt för mig som riskerar att känna mig som en fet gris av hennes kommentarer.

Plus att jag är väldigt intresserad att höra om andra har liknande erfarenheter med föräldrar i samma ålder, och hur man i så fall hanterar det. Känslomässigt och relationsmässigt alltså, i första hand. Så 35 år jag är.

Tja, jag är 36 och jag har också ångest inför påsken.

Kanske är det så när man är i början av sin lchf-karriär att man inte är så säker själv. Det är ju rätt mycket info att sätta sig in i och resultaten tar ju lite längre tid.

Att föräldrarna kommer oroa sig när jag berättar ser jag som en självklarhet. Mina gamla matvanor har jag ju fått från dem, så självklart kommer det att ifrågasätta allt.

Jag tror inte jag är redo att berätta fullt ut än, så jag kommer att fega och gå upp i kolhydrater under påsken, men försöka göra det på "rätt sätt".

När jag blir tryggare i mina nya matvanor så tänker jag berätta, men inte just nu.

Tack och lov att påsken är äggens tid

Jag menade väl mest att din mamma kanske skulle börja acceptera att du är vuxen nu, med ansvar för ditt eget liv och hälsa. Jag tycker att det är orimligt att hon ska få dig att känna dig som "en fet gris" och jag kan inte förstå att du ska acceptera det.

Så jag tycker (obs JAG tycker) att sättet du ska hantera det på är att göra det klart för henne. Eller så sluta träffa henne. Min man gjorde det med sin mamma. Man måste inte älska sina föräldrar och stå ut med att få skit av dem.

OK, jag förstår vad du menar. Kanske får jag det att låta värre än det är, men det är nog också lite som Sara33 säger, att jag fortfarande är lite osäker själv. Ibland undrar jag själv om jag är helt galen när jag lägger i en stor smörklick i pannan för att steka ägg och bacon till frukost. Då är det svårare att stå emot samma fråga från nån annan!

#25 Ta och beställ den där fina foldern från Annika Dalhqvists förlag. Alltid bra att ha trycksaker i fyrfärgstryck för att visa hur seriöst och etablerat det är ;)

Visst känns det underligt, men det fungerar!!

Stå på dig!