Jag läste nyss Margreto:s inlägg om sin väg till LCHF.

Och kände förstås igen mig. Svårt att säga välkommen när jag själv knappt tagit mig in på riktigt. Men jag är lika inspirerad som du Margreto.

Jag har ställt frågor till Kostdoktorn och skrivit ett inlägg i min dagbok. Svarat på ett par råd och kommentarer. Men i övrigt har jag läst och sugit i mig som en svamp och vandrat via länkar och länkar på länkar, all min lediga tid i stort sett.  Och ni är många här som är otroligt imponerande och inspirerande.

Jag har en lång historia med min viktkamp, precis som många andra. Min började för 40 år sedan (alltså redan i slutet av sextiotalet då jag var 14) med ett anorektiskt förhållade till mat och ett neruotiskt förhållande till vågen, då kändes det som om livet hängde på att behålla vågens nål under 48 kilo.

(I släkten berättas iofs fortfarande njutningsfullt om hur jag, som nu är så tjock, redan som fyraåring sa nej tack till vispgrädde "för jag vill inte bli tjock" så kanske är viktkampen livslång och inte ens min egen från början)

Femton år senare trodde jag - på allvar - att livet var slut, då jag med mina 169 cm i längd passerade 60 kilo i vikt.  Med hjälp av Viktväktarna "misslyckades" jag med att nå min målvikt, den gången, men jag gick ner några kilo och det säger sig självt, att jag "dög" mycket bra då, med mina 58 kilo. Idag förstår jag inget av hur man med 169 cm:s längd kan tycka att 58 kilo inte skulle kunna vara att ha kommit "i mål". Den viktminskningen ser jag som startskottet till mitt livslånga jo-jo-bantande. På trettio år har jag gått ner nästan till målvikt flera gånger, med tiden höjdes ju den till högt över den som jag anser att Viktväktarna "lät mig" sträva efter, när de borde ha kastat ut mig vid första vägningen, särskilt som jag direkt berättade om min anorektiska historia.

De första kilona ner blev, den gången, snabbt som ögat sex kilo upp och jo-jon var igång. Min senaste nergång var våren 2005 då jag med hjälp av Atkins gick ner sexton kilo (efter att först ha tappat 4-5 kilo genom att äta i stort sett enligt tallriksmodellen). En sorg kastade mig rakt in i tröstätarträsket tio kilo från målvikt och där satt jag och dövade mig med kolhydrater, tills jag igen en gång nästan dubblerat viktminskningen på väg upp och såå genom taket i jämförelse med förut. 25 kilo plus på två år.

Vid nyåret i år bestämde jag mig för Atkins igen. Och det var tungt. Ett kilo ner fram till 13 februari, de nattliga synderna kom som hagelskurar så gott som varje natt. I början av februari nådde det äntligen fram, efter många vinkar, särskilt från en LCHF-övertygad vän, fick jag av en annan vän höra om Kostdoktorn och tog ett beslut. Jag har också fullkomligt slukat Skaldemans GI-NOLL!-bok.

Sedan 13/2 har jag tappat 4,3 kilo och jag har aldrig mått bättre. Inte så länge jag kan minnas tillbaka. Jag är nu vid den punkt där jag förra gången

vände neråt och jag har ingen brådska. Viktminskningen känns som en bonus vid sidan av välbefinnandet. 

Vill du som läser detta, läsa mera om mig och min slags funderingar kring LCHF, vikt och livet, är du välkommen att titta in i min dagbok. 

Tack alla aktiva för era insiktsfulla råd, i alla möjliga trådar. Dethär är ett bra ställe. Fantastiskt att Kostdoktorn och Skaldeman och Dr Dahlqvist är här.