*Cheezuz*! Nuförtiden skulle jag nog ha tagit ett djupt andetag o m farligt lugn frågat: Varför håller ni på o tjatar på mig om min mat o mitt ätande när jag inte tjatar på er om ert destruktiva ätande?

Precis! Men problemet, som de ser det, är väl att jag är överviktig och det är inte de. Alltså äter de rätt och jag fel. Och sedd ur livsmedelsverkets synvinkel så är ju logiken i detta resonemang ofelbar. Ge mer socker till den sockerberoende! Undrar när vi skall börja dela ut dagens livsnödvändiga sup åt nyktra alkoholister…

Jamenhallå! Hur länge har du hållit på m LCHF då? Ingenting går snabbt, möjligen om man inte äter öht men då dör man, hamnar på sjukan (psykavd skulle jag tro) el så bryter man o går upp i vikt igen.

Finns bättre sätt att övertala människor till att byta inriktning än att tjata på dem.

Läs på DN.se vad Magdalena Ribbing säger om folk som kommenterar vad andra äter. Inte artigt! Hon ger också förslag på hur man ska bemöta det, exempelvis med ett vänligt leende "tack för ditt intresse"…

Jag tycker faktiskt att man borde få bestämma över sin egen kropp oavsett  hur den ser ut. Varför har man mer "rätt" att kommentera vad man äter för  att man är överviktig?Jag förstår inte logiken. Min jobbarkompisar bryr sig tack och lov inte i vad jag äter. Stå på dig, det är din kropp och du bestämmer var , när och hur du ska äta.

Självklart ska folk få bry sig om en o vara oroliga om de tror att man gör ngt som inte är bra för en. Dock bör man alltid hålla en diplomatisk profil; inte skälla, tjata el på ngt sätt anklaga. Gör man det sätter folk den tjuriga sidan till o man kan glömma allt vad övertalning heter.

Folk får vara hur principfasta de vill men om de inte kan acceptera att andra tänker annorlunda ifråga om vissa saker, i detta fallet sin kropp o hälsa, då ska de inte lägga sig i. Däremot ett stillsamt visat intresse, ställda frågor o kanske en efterföljande diskussion där båda parter får framställa sina bevis o idéer är en annan sak.

När folk komenterar ens egna matvanor brukar ja säga till att dom kan ta sig en titt i sin egen tallrik. (Det bruka hjälpa)

Jag skulle nog för det mesta le uppkäftigt och dra till med nåt riktigt - för dem - avskräckande exempel ut min diet. Men jag är härdad - har ofta varit yngst på mina arbetsplatser, rätt driftig och dessutom ensamstående mamma. Tala om lovligt byte för alla möjliga sorters kränkande "skämt" och antydningar och åsikter…

Men - de gånger det känns jobbigt skulle jag nog bli mer bestämd. Föreslå byte av samtalsämne.

Den som avviker hamnar lätt i skottgluggen. Tacksamt samtals-ämne för den som inte gärna vill ha andras fokus på sig själv. Så ofta får man sitta där - i försvarsposition. Man kan passa tillbaka till avsändaren när det händer. " Den här veckan tycker jag vi kan diskutera ditt beteende - mitt är ju så uttjatat.."

Tänk så modiga vi är som vågar "sticka ut"!!

Om du orkar kan du ju ställa motfrågor. Som ex när de säjer att du borde äta en frukt kan du fråga varför när frukt innehåller en massa socker. Risken finns att det blir heta diskussioner men samtidigt lär sig de andra nåt nytt.

Åh, vad ni är härliga allihop! Många bra tips och ännu mer uppmuntran! Tack!
 
Jodå, jag har diskuterat och jag har gett dem en massa bra motargument^och berättat hur mycket bättre jag mår när jag äter naturliga produkter, mindre kolhydrater, mer fett etc. Men jag kunde lika gärna stånga pannan mot en vägg… för de VET ju att de har rätt och att jag har fel. Och en av tanternas mamma är dietist, och därmed är liksom diskussionen avslutad (för alla vet ju att diestister har rätt!).

Så numera svarar jag bara på direkta frågor. I övrigt biter jag ihop och suckar inombords.

Och njuter av min goda mat förstås! ;-) så kan de andra sitta där med sina fettsnåla, mjölbaserade måltider - och dessutom oja sig över att de först somnar efter lunchen och sedan är darriga av hunger vid tre-fikat! Ha, det kan de gott ha när de inte vill lyssna! *ppptttrrrpphh*

Usch vad jobbigt när folk inte kan respektera en!  På min förra arb.plats blev jag i stort sett utfryst och ifrågasatt efterssom jag inte hade lust att gå på julfesten som skulle anordnas. ( jo, ni hörde rätt! ) Jag fick gliringar titt som tätt och till slut fick jag nog och sa ifrån! Jag sa att jag kände mig ifrågasatt och nästan  mobbad när dom inte kunde acceptera ett vänligt nej från min sida utan hela tiden fortsatte att tjata. Dom svarade med att dom bara ville ha mig med för att dom tyckte jag va så trevlig mm mm, men nog borde väl folk begripa vars gränsen för välvillighet och trakasserier går….! För mig blev det till en pina iallafall och efter jag sagt hur jag kände det blev det istället till noll kontakt från mina sk arbetskamrater i fortsättningen…

Efter den episoden, samt mycket annat som hände, blev jag sjukskriven pga ångest, sömnsvårigheter och stress och nu är jag inte längre kvar på det stället. Är väl lika så bra det för det var mycket där som inte funkade, men visst känns det sorgligt samtidigt…Vem vill anställa mig i den ålder jag är i nu och med de besvär jag tampas med…? Nu arbetstränar jag så sakteliga på ett annat ställe för att bedömma min arbetsförmåga, som det så fint heter, så får jag väl se vart det slutar i framtiden.  Jag är väldigt stresskänslig och måste ha en fungerande arbetsmiljö med klara riktlinjer och ansvarsområden omkring mig för att må bra annars faller jag lätt ner i ångest och depressioner. Inte lätt,suck!

Oj, vad jag har pratat om mig själv nu!! Ursäkta nu lämnar jag tillbaka tråden…

#6 Det är stor skillnad mellan att ta upp en diskussion om någons matvanor för att man är en vän eller familjemedlem som bryr sig och att ställa nyfikna och underförstått kritiska frågor till en arbetskamrat eller mer ytlig bekant! Väldigt många har inga omtänksamma avsikter (eller för all del några baktankar öht) utan bara taskig impulskontroll som får dem att tänka högt om allt möjligt som far genom deras skallar. De kanske helt enkelt inte har fattat att andras matvanor är något personligt och för många rätt känsligt, som det är ofint att kommentera om man inte har med saken att göra. Det ÄR inte ett lika neutralt småpratsämne som vädret!

Framför allt verkar det ju korkat att hela tiden ta upp det på nytt när man redan vet vad en person äter och varför, och vet att man har olika uppfattning och sannolikt aldrig kommer att få den andre att förstå att det är man själv som har rätt eftersom ens mamma dietisten har sagt det!

Jag tycker inte man ens är skyldig att svara på direkta frågor. Om frågorna och kommentarerna är väldigt frekventa och irriterande kan man gott vända uppmärksamheten mot själva frågandet istället - "tja, varför undrar du det?" eller "kul att du är så nyfiken, här får du en broschyr så kan du läsa mer" istället för att alltid känna sig skyldig att redovisa och försvara sina matvanor på begäran.

Det är för sorgligt att man inte kan få vara i fred med sitt - varför ska kreti och pleti lägga sig?

Förlåt, jag sa inte vilka jag avsåg i mitt inlägg (#6). Jag tycker nog allt att folk får fråga o lägga sig i sålänge det är på ett vänligt sätt; nyfikenhet el oro. Med folk menar jag släkt, vänner *o* arbetskamrater…mer el mindre okända.

Arbetar man tillsammans på en arbetsplats anser jag att man tillhör "samma familj", även om man inte har så mkt m varandra att göra o har lärt känna varandra utan o innan. Oftast är det väl ändå så att man sitter o äter m dem man mest "umgås" m på arbetstid o då lärt känna någorlunda.

Nu bor o verkar…har verkat…i en mindre kommun i Norrland. Jag är född i det samhället som jag alltid har arbetat i o känner el känner till de flesta som jag har jobbat med. Nu har jag aldrig avvikit mer än att jag är ofrivilligt bio-barnlös o har adopterat. Det har medfört en massa nyfikna frågor från en massa människor, både vänner, arbkamrater o totalt okända. Har jag inte haft tid el lust så har jag bara snyggt undvikit att svara. Kanske är det annars i storstan…vad vet jag?!

I första hand försöker jag vända på steken; tänk om det varit jag som varit orolig el nyfiken på ngt som rör en arbetskamrat. De menar kanske väl o jag tycker att man ska ta det för det i första hand. Fortsätter de därmot o blir jobbiga så…

När ngn har tjata på mig om ngt o det har blivit obehagligt har jag gett dem "blicken" o har inte det hjälpt så har jag sagt ifrån att jag bestämmer över mig själv. Det har oftast räckt. De som är uppriktigt oroliga el intresserade har jag fått till en givande diskussion med.

Jag tycker absolut man ska bry sig om sina medmänniskor, och ställa frågor tycker jag oxå man kan göra, men det beror ju oxå på hur man ställer frågorna. Om personen som man frågar har gett sitt svar och inte verkar intresserad att prata vidare om saken då måste man respektera det och ge sig annars blir det bara fel. Naturligtvis beror det oxå på vad man frågar om. Det är ju stor skillnad på om man ställer frågor beroende på att man är orolig att personen håller på att fastna i missbruk eller liknande, då kan man ju inte bara titta åt ett annat håll . Men handlar det om varför personen äter som den gör eller som i mitt fall inte vill gå på julfesten el.liknande då får man ju ge sig och godta att personen inte vill medverka längre i frågeställningen.

Självklart miagumman. Ville bara framhålla att folk måste få vara nyfikna, frågande o tom ifrågasätta ibland. Sålänge de respekterar andra o vet var gränsen går. Hur ska man annars kunna lära sig ngt nytt o kanske ändra ståndpunkt från de principer som man annars håller på?

Jag är hellre öppen än smyger m mitt, negativt som positivt. Alla är inte sådana. Blir folk jobbiga o inte fattar vinken när jag inte vill vara med längre så säger jag till snällt, funkar inte det bränner jag av dem.

Håller med dig MaMaMade, så det var absolut inte nåt riktat till dig! Jag tror vi har samma uppfattning i den här frågan. Jag är oxå väldigt öppen med vad jag tycker och känner så ibland kanske jag tilloch med är för öppen…

Ps: Mannen ser fram emot kvinnligt sällskap på resan,  och undrar vart i Kina ni varit förut? Själv befinner han sig i Nanjing, Dalian och Nantong, samt nån enstaka natt i Beijing.

Vi landade alltid i Beijing då barnen ska ha visum från vår ambassad där. Sedan blev det hämtning i Chongqing (Sichuan) samt Guangzhou (Guangdong). Vi har kompisar som har barn från Nanjing, de gör fint porslin där har jag för mig.

Visst är det bra att arbetskamrater bryr sig men ibland kan omsorgen bli för påfrestande. Jag upplever att det blir jobbigt om man alltid måste gå i försvar hela tiden. På mitt förra jobb trugades det väldigt mycket fasten de visste att jag försökte gå ner i vikt. Önskade då att jag varit lite starkare och vågat säga ifrån.