Vad man ska göra är att se till att alltid ha "bra" saker till hands. Fyll kylskåpet med goda ostar, färdigkokta ägg, osv. Känner du suget så går du och äter något bra istället.

I början faller nog alla dit lite då och då, men till slut kommer man till en punkt där man klarar det bättre.

Det här inlägget beskriver processen ganska bra.

Jag förbjuder inte mig själv att äta någonting.Trots det har jag inte haft ett endaste litet avsteg sedan nyår. Jag vill helt enkelt inte göra det, det lockar inte. Det tror jag beror på att jag tänker på hur det känns efteråt + just det att jag inte "förbjudit" det. Sen så har jag ätit på det här viset rätt länge också, och fått ordning på kroppen tror jag.

Jag kör också med : Det är tillåtet att äta vad jag vill. Men frågan är: Vill jag äta kolhydarater, vill jag må dåligt.

Jag har ätit LCHF så länge att jag blir inte frestad av allt som bjuds, på något sätt så existerar det inte. Godisskålarna på jobb eller när man är borta lockar inte, inte heller bullfaten.

När jag avviker så gör jag ett medvetet val och kallar inte det att synda. Det kan vara någo speciellt tillfälle som jag gör detta.

Senast var det i julhelgen. Jag valde att äta vissa saker och fick betala ganska högt pris för det, mådde illa och gick upp i vikt.

Mitt råd är tänk innan ni tar det som bjuds. Och fokusera på det ni får äta istället.

Jag har nog inte kommit in i "tänket" till 100% än för det är helt ok för mig att mumsa på nåt till helgen. Och nån gång mitt i veckan blir det mörk choklad till kaffet.

Jag vill kunna unna mig nåt gott och tänker göra det. Tycker att mitt liv skulle bli ganska trist om jag aldrig mer skulle äta nån sötsak. Jag älskar ju choklad!!! Jag tänker istället att det är en klar förbättring till hur jag åt förut. Även om det inte var några mängder. Är dock inte sockerberoende, överviktig eller blir sjuk av det. Endast lite magknip och det står jag ut med.

Att ge sig själv lite credit o inte vara för tuff är med andra ord min melodi.

Som distans har jag kommit på mig att tänka och ha dåligt samvete över att jag inte kommit ut o rört på mig eller tränat varje dag. Går och är irriterad över det och besviken på mig själv. Men så tänkte jag - dom gångerna jag verkligen tränar eller går ut på promenad…Det är ju jättebra att dom gångerna blev av. Vad duktig jag var som iallafall gjort det ett par gånger denna veckan osv.

Mitt mantra: En liten förbättring är bättre än ingenting alls.

Får jag sparken från denna sida nu tro???

Jag tycker det känns bra med olika affirmationer,då kanman stå ut. Jag har inget problem med att avstå socker. Jag slutade helt tvärt. Däremot är jag sugen på knäckebröd ibland och tar det då, men inte varje dag.

Cattis: 

Jag äter också mörk choklad, det är helt OK om man vill och klarar det!

Jag är chokladoman (och troligtvis även sockerberoende) och drabbas då och då av ett enormt sug.

Min strategi just nu är att vänta ut suget. Efter 10-20 minuter har det gått över och då kan jag känna mig glad för att jag klarade det.

(Jag förstår tänket med att dämpa chokladsuget med att stoppa i sig en bit ost men själv är jag mer för idén att bli fri ifrån ett behov än att ersätta det med ett annat.)

Min affirmation: Jag kan! 

Mitt knep är att identifiera varför jag får ett sug, och sedan åtgärda den riktiga orsaken.

Exempel: förr i tiden kunde jag få hetsiga chipssug. Det visade sig då vara saltbrist. Tog jag en knivsudd salt försvann chipsbehovet. Så nu är det inte något problem.

Vet man bara varför suget driver en, är det lättare att motstå eller ersätta med något bättre. Är jag stressad? Hungrig? Trött? Näringsbrist? Ledsen? Arg? Vätskebrist? osv osv Fast det är sant att allt sug inte har samma orsak, och det kan ta lång lång tid att reda ut. Kräver en viss vilja att titta in i sig själv, dock, och att man orkar göra det.

Min affirmation: Varför gör jag det här - på riktigt?

Vi har olika förutsättningar till att äta olika mängd kolhydrater. Om man inte är sockerberoende så går ju tex. mörk choklad jättebra, det räknar jag egentligen inte till avikelse om man kan hålla det på rimlig nivå. Jag räknar inte heller ett par glas vin som avvikelse.

Jättebra tips.

Allt är individuellt, men om det är så att du har tröstätit tidigare eller varit sockerberoende tycker jag att du ska betrakta dej som en kohlist o se på alla avsteg som en nykter alkolist ser på alkohol.

Jag är extremt sockerberoende och mitt värsta knark är choklad. Det har nu gått 5 veckor utan en bit o fortfarande kommer suget då och då, när man minst anar det.

Men när det händer, så tänker jag på varför jag slutade med kolhydrater. Jag tänker på alla ggr som jag tröstätit/hetsätit choklad tills jag mått illa, hur jag blivit fet o dålig av mitt missbruk.

Och jag vet: en bit räcker inte, jag tar en påse… Och när jag tagit en påse tar jag nästa….

I mitt fall finns det inget slut och jag vill inte fortsätta mitt liv beroende av choklad eller kolhydrater.

Mervi: Precis så är det, du satte ord på det. Godiset och bullarna existerar helt enkelt inte! Och inte jag heller räknar några bitar mörk choklad eller ett par glas vin som avvikelse.

Det är helt upp till var och en att fundera ut sina gränser, tycker jag. Själv funkar det bäst för mig att vara hård mot mig själv och ha strikta gränser.

Om jag låter mig själv äta mörk choklad för ofta så är jag snart tillbaka till suget och så börjar jag fuska igen. Inte om jag äter en liten bit i veckan men det börjar alltid så och sen blir det mer och mer.

Jag måste ha hård kontroll på mig själv och inte ge mig själv chansen om jag inte tror att jag klarar det.

För min del är tillåtna snacks bättre än mörk choklad, en bit choklad är ett avsteg för mig - eftersom jag vet att det ligger på gränsen till vad som är farligt. Ibland klarar jag det, ibland inte.

Ibland går det att bota genom att göra nåt helt annat, se på en film eller läsa bok. Gå en promenad. :) Ibland beror det på att man är hungrig och då går det över när jag ätit nåt tillåtet. :)

Det är ju inte så gott heller längre - kakor, bullar, godis… Men det är klart, det är inte alltid därför man äter det, särskilt inte när man tömmer påsen och letar efter nästa. Jag försöker att tänka "det är inte så gott", "det är inte värt det" och "vad är det jag vill egentligen?" (=varför vill jag äta detta?) Små diskussioner med bantningssabotören inom mig…

"Men hur ska man tänka när frestelsen finns framför en för att inte falla."

Fly! Tänk inte, bara reagera och avlägsna sig från det som hjärnan skriker efter! Efter en stund har man förhoppningsvis kommit till sans igen. Det är mitt råd…

Mitt problem är att jag aldrig riktigt hinner tänka efter när den riktiga matdemonen sätte in. När ångesten och det stora svarta hålet i magen måste tillfredställas finns ingen bot. det som räddar mig nu är att det inte finns så mycket onyttigt hemma men framför allt så finns det bra nödmat som jag förhoppningsvis väljer. och att jag har skött mig under dagen, sovit bra, ätit bra och inte stressat. då klarar jag mig oftast bra.

"vanligt" sug kan jag oftast vänta ut, dricka vatten eller göra mig en kanna med gott te och på så sätt går det över.

har man besvär med överätning eller sockerberoende får man jobba med sig själv hela tiden. Det gäller lära sig hur man själv fungerar och vad som triggar igång ett begär.

Jag är glad över att jag är jag…är svag både i anden o köttet men har svårt för att stoppa i mig mkt av det onyttiga. Inte ens under min chipstid kunde jag äta mer än ett par nävar, ofta dock (ca 3 ggr/v). Tänk om jag ätit 1-2 påsar varje dag…då hade jag inte bara haft några trivselkilon!

Styrkekramisar till alla er som kämpar m svåra beroenden!

Jättebra tråd - den ska jag kika i ofta!

Förra gången ajg gick ner i vikt så ät jag min egen variant av lowcarb/ibland GI och hade full "kontroll" på suget.
Men det mentala suget som sänker mig ibland tog jag inte hand om alls tyvärr. Därför sitter jag nu här igen lika tung som innan viktminskningen..

Den här gången försöker jag även få med huvudet. Har tröstätit och smygätit sen barnsben tyvärr - uppvuxen med matvägrande mager lillasyster som trugades med mat samtidigt som jag hindrades från att ta en macka till trots att jag inte på något sätt var ett överviktigt barn. Bara inte mager och spinkig som min syrra..

Togs med till VV första gången av min mamma vid femton års ålder och vid en vikt av 63 kg till mina 163 centimeter - de sa att jag skulle väga 48 - 52 kg.. Snacka om att skapa ätstörningar hos en tonåring.

Efter min andra "dejt" med "väggen" har jag numera filosofin: "good enough".
Jag ställer inte orimliga krav på mig själv längre - allt som är bra är tillräckligt bra, och  faller jag eller gör "fel" så  synd, men imorgon är en ny dag då jag fortsätter på den inslagna vägen.

Edit: Skrev ett blogginlägg i min halvsovande viktblogg kring min kamp mot matmissbruket då tankar väcktes av den här tråden.
Den finns här om någon är nyfiken.

Jag har börjat prata högt för mig själv. ;-) När kolhydratsuget/sockermonstret är på gång argumenterar jag högt med mig själv:
Vill jag äta chips/kakor/godis? Ja.
Varför? Det smakar gott och jag blir så härligt rusig av det.
Hur är det med baksmällan, då: trivs jag med den? Nej.
Och att humöret blir olidligt, är det roligt? Nej.
Skammen, vanmakten, sorgen efteråt, är den rolig? Nej.
Tycker jag om att vara överviktig? Nej.
Vill jag gå ner i vikt? Ja.
Mår jag bra i kropp och själ och går jag ner i vikt om jag äter chips/kakor/godis etc? Nej.
Är det ändå värt att äta det som monstret skriker efter? Nej.

Efter att lugnt och sakligt ha gått igenom desssa punkter med mig själv, istället för att som vanigt blint sätta på autopiloten, äta massor och sedan vakna upp några timmar senare med Ågren som sällskap, har jag gett mig själv viljan att säga nej!

Det fungerar nästan alltid. ;-) De gånger jag svara ja på sista frågan, har jag inget att sätta emot. Men allt det goda fett jag äter nu förtiden gör att attacken aldrig blir lika illa som de var tidigare. Jag kan helt enkelt inte äta lika mycket socker/stärkelse längre.

Jag har kommit till en gräns när jag liksom inte kan och får misslyckas. Därför så vågar jag knappt ens tänka tanken att äta något onyttigt.

Men om jag känner ett sug så vet jag ju att det går över om jag äter något annat. Om jag äter bra mat. Och det är en lättnad att veta att det för min del är så lätt avhjälpt.

Jag har varit i den situationen många gånger att jag ätit fast jag egentligen inte velat ha. Att det varit som en monster i mig som styrt mina steg mot godishyllan. Men sen jag lade om kosten så har det gått förvånansvärt lätt och det är min stora lycka och jag vill helt enkelt inte mista den kontrollen det innebär.

Det sägs att kromtabletter kan minska sötsuget. Själv dricker jag gärna något syrligt, citronvatten eller lite äpplecidervinäger i vatten för att stoppa ev sötsug.

Fast jag kommer inte ihåg när jag hade sötsug senast… kryddsug däremot, sugen på något kryddigt, starkt finns fortfarande kvar.

#20 *Chilisalami*!

Jag tänker på hur fruktansvärt dålig jag blev av en liten mjölkchokladkaka lille julafton.Jag hade ätit fakir i tre mån. när jag stoppade i mej chokladen och den förstörde hela julhelgen för mej.

Vad mycket klokskap! linda-pinda; jag tycker dina frågor är mycket bra! Det är ju så det är. Och magma; ibland hjälper nog bara flykt. Jag är definitivt sockerberoende och att tänka klart i närheten av frestelser går ibland int. Nästa gång ska jag springa. Då får jag ju lite extra motion också. (Jo jag hävdar fortfarande att motion är jätteviktigt!)

För mig var det som när jag slutade röka för femtiosjuttonde gången. Den gång det lyckades var när jag äntligen blev gravid för första gången vid 35 års ålder (ingen ålder idag) och hade totalansvar för en människa till som inte skulle vara rökare redan vid födseln. Då blev det inte svårt alls och sen har jag varit rökfri i drygt 21 år!

Här hade jag fått diagnosen Diabetes typ 2, med allt vad det innebar i form av förkortat liv, livskvalitet under resten av framtiden och allt vad det kan innebära. Och hur det var när jag medicinerade.

Min affirmation är därför "Tänk på alternativet" och då blev det inte något svårt alls!

Och även till de som inte fått denna diagnos, ett felaktigt ätande kan ju tyvärr leda fram till detta, som ni som börjat se om er kost redan kan slippa. Det är inte värt en bulle idag.

Jag arbetade ett tag med mina vanor att äta i tid och otid genom att jag bestämde  följande.

Äta bara vid matbordet.

Inte äta :

i bilen, TV-soffan, vid datorn, stående vid kylen eller vasken. inte i bussen, inte på jobbet vid skrivbordet, ine på väg från affären (det hände förr att jag åt godis så fort jag kom ut från affären).

Det tog ett tag innan man fått in dessa nya vanor, men idag har jag lär mig, Det går bra att titta på TV utan myset, behöver inget tilltugg i bilen. Åker vi långt så har vi med oss kaffe/te + tillåten mat och så stannar vi och pausar.

En sak till jag tänkte på. Om man vet att man skall vara ute på stan tex. shoppa och det kanske blir många timmar så varför inte planera i förväg och ha med sig lite ost, nötter el. annat smått så man inte hamnar i en situation som gör att man äter fel. Hemma har man ju oftast bra mat.