Oj vad jag känner igen det där MaMaMade… Men inte ska du ha dåligt samvete för att du ilsknar till ibland. Föräldrar har väl också känslor… Sen är det klart att man kan uttrycka dem på mer eller mindre konstruktiva sätt… - Fast att förvisa till rummet om ungen slåss tycker jag låter bra. Det är ju ändå ett helt oacceptabelt beteende.

Tror du att barnen påverkas av din kostomläggning och ifrågasätter tillvaron extra mycket? Eller så är det bara helt vanligt krångel.. (Eftersom jag själv är skild brukar jag ofta skylla på det när barnen strular och få dåligt samvete, fast när jag jämför med mina gifta vänner så inser jag att det helt enkelt är så här barn är periodvis…) 

Nog kan det kännas lite tröstlöst ibland med krånglandet. Själv brukar jag hamna i ett desperat tillstånd där jag tror att det ALLTID kommer att vara så här. Fast egentligen brukar allt ändra sig redan inom ett par veckor…

Härda ut - du är inte mer än människa - och du verkar vara en superbra mamma precis som du är.

(Fast frestande flingpaket kan ju vara bra att få bort, man behöver ju inte lägga upp för mer tjafs än nödvändigt. )

Nej, Mellis har sin egen personlighet. Det märktes tvärt när hon blev 2½ år…kan själv, vill själv, du ska osv. Sedan lugnade det ner sig ngt men hon är väldigt "påig" el hur jag ska beskriva det. Inte så att hon klättrar på väggarna men det var jobbigt att bli storasyster o hon kräver uppmärksamhet till 95%. Det syrran har ska även Mellis ha o hon vill gärna köra m lillasyster…lite väl mkt ibland. Lillasyster vet att säga ifrån så till slut åker storasyster på en smäll o det kan hon *inte* ta… Hon ska få göra som hon vill men inte lillasyster.

Mellis surrar i ett, har hon inget vettigt att säga hittar man på nya ord i intressanta meningar bara för att höras. Det tar en del på vårt humör då både jag o Guben hör lite dåligt o har tinnitus. Dessutom kommer det ofta frågor vilket är bra. Mindre bra är att hon ställer frågan o skriker sedan av ilska 2 sek efter att hon stängt munnen för "att vi aldrig lyssnar på henne o svarar"…gissa om man blir less! Hon har blivit mkt mer "stökig" sedan hon började FSK o iom "6-årstrotset" (hon är ju 5½ nu) rent ut sagt uppkäftig.

Det blir mkt tjat på henne, iofs för hennes egen skull men man har konstant dåligt samvete för att man bara "gnäller". Sedan tillkommer dåligt samvete för att lillasyster inte får den tid hon skulle behöva för språkträning t ex. De 2 dagar Mellis är på FSK försöker jag hinna allt det där som jag inte hinner när jag ska medla mellan syskon el laga mat, torka stjärtar…ja, you have been there. När jag känner att det håller på att braka ihop fullständigt o Guben är hemma tar jag mig några h inlåst i syrummet annars vet jag inte vad jag gör.

Undrar hur de där föräldrarna som sägar "nämen det är *sååå* lugnt så, nemas problemas…" egentligen har det därhemma!?

Funderar på Mellis: Har du hört talas om boken "Raising Your Spirited Child: A Guide for Parents Whose Child Is More Intense, Sensitive, Perceptive, Persistent, Energetic"? Jag vet ju inget om Mellis (och har inte läst boken) men det har pratats mycket om det på ett annat forum jag hänger på.
Kanske ett boktips? :)

Säger bara: been there, done that!  inte är det nåt ovanligt så misströsta inte. Funderar som du om det verkligen är så rofyllt i de sk lugna familjerna. 

 Oacceptabla beteenden måste man göra nåt åt, så javisst, in med flickan på rummet så kan hon gorma och inte störa(så mycket)samtidigt. Jag tycker förresten du ska säga åt maken att inte ha sina flingor framme till allmän frestelse.

#2 Min stortjej - stora T - är också 5½ (nja, närmare 6 nu förstås)… :-) Nä, vi är inte heller en "lugn och stillsam familj". Det är stora utspel som gäller, och på sistone har det varit stora T som levt om mest.

Hon bevakar lillasyster svartsjukt - nattar jag lilla A längre, fick lilla A mer mat på tallriken osv. Under hösten blev hon alltmer labil eller vad jag ska säga. Det var stora draman som utspelade sig när mössan inte passade, eller jag sa nej till att spela datorspel, eller vad det nu var. Skrika, sparka, storma in på sitt rum och drämma igen dörren, stora gråtanfall med tårar som sprutar… Själv blev jag enormt frustrerad och otålig och tyckte till slut att jag aldrig talade till henne i vänlig ton eller uppskattande ordalag… Man tycker ju att man ska orka vara så f-bannat konstruktiv hela tiden, fast man inte gör det…

Efter att ha funderat och surfat på Anna Wahlgrens forum för att få insipiration och kraft tog jag ett rejält tag efter nyår och såg till att ta stora T i bruk på ett mer konsekvent sätt. Alltså verkligen be/uppmana/kräva att hon deltar i matlagning, hushållsuppgifter osv - framför allt för att hon ska känna att hon är en absolut nödvändig del av vår familj. Nu laddar hon tvättmaskinen själv, brygger kaffe, vet hur man vispar ihop en omelett (fast jag vill vara med när hon steker den). Och humöret har blivit mycket lugnare. Visst exploderar hon ibland (även jag), men på nåt sätt är det som om hon fick en bekräftelse på något hon behövde… Inte vet jag om det är en universallösning, men just nu har det funkat bra för oss i alla fall. (till nästa gråt-o-skrikperiod… )

skickar lite styrkekramar till dig!

När mina tre var i ung dina barns ålder tyckte jag att jag tjatade hela tiden. Efter ett TVprogram som sådde idéer bestämde jag mig för att sluta tjata med meningar som innehöll: sluta, inte, låt bli etc. Att bara använda positiva meningar. Det var SKITSVÅRT! Krävde jättemycket tankemöda hos mig.

Låt bli lillasysters vantar! kunde bli (till slut) Kasta lillasysters vantar till mig! eller Är du klar kan du gå ut! eller Hämta tre kakor i köket! D V S vad som helst som avledde fran det jag tyckte var fel.

Men ofta kom jag inte på något alternativ, det fanns inget. Vad är alternativet till att gnälla för att man blir för varm och alla andra är söliga? Jag höll då tyst. Inte blev det bra, men inte blev det värre heller. Det blev bara mindre tjat! De lydde ju inte mitt tjat så varför fortsätta? Tuff läxa för mig. Men jag märkte att jag ofta tjatat för att tysta samvetet som sa att "så har skall man inte tillåta att barnen gör".

Nu, 15 år senare skulle jag nog sagt ibland: "Jag vill inte att du håller på med lillasysters vantar" Ev med ett tillägg om varför. Då hade jag ju både gjort tydligt vad jag tycker och sluppit tjat. Tjat som inte kan följas upp är just bara tjatigt, tyvärr .

Sen finns det ju situationerna då man måste ingripa, som i ditt ex. Stöld, slagsmål, retningar, fula ord. Men då kanske man har lite mer ork att ta itu med dem när man slipper tjata hela tiden.

Jag menar alltså att man kan låta bli att tjata, inte för att det inte behövs, utan för att det sällan gör någon skillnad iallafall.

Jag tycker du verkar vara en bra mamma, som mamma kan man bara göra sitt bästa, ibland blir sisådär ibland blir det jättebra! Och att tänka till vad som kan underlätta (Flingtjat på gubben?) är halva jobbet!

Ett gammalt tips (fran Anna Wahlgren ursprungligen) är att se till att man varje dag skrattar tillsammans med varje barn åt någonting. Det är inte heller lätt - men roligt när man lyckas!

Tack för tipset men jag har fullt sjå att förstå saker som är skrivna på svenska just nu.

Har kikat lite på beskrivningen av boken men Mellis stämmer inte in riktigt.

Hon är inte orolig, särskilt tjurskallig ed. Hon slevar gladeligen i sig det mesta (bara ingen ställer fram ngt annat onyttigt men där är väl alla barn lika) i matväg o vi har inga som helst problem m sänggåendet el sömnen, tvärt om!

Nya händelser kan vara lite jobbiga, har varit det senaste året sedan hon började på FSK o fyllde 5 år, iaf på skolan. När vi är med är det tvärt om; hon gillar att åka på semester, träffa folk o göra nya saker. Vi kopplar det till att hon känner sig lite otrygg utan fam, inte ovanligt m adoptivbarn.

Dessutom är hon den dramatiska typen m absolut nollgräns vad gäller t ex smärtkänslighet. River man sig på handen så att det blir ett vitt streck håller man minst på att dö, säger man ngt som hon inte gillar stänger hon av tills hon inte orkar längre. Vi har inga som helst problem m det egentligen o vet hur vi ska tackla det *men* när storebror lägger sig i (pubertal o stänger av även han ibland) o lillasyster kräver sitt i tid o även säger emot när storasyster jäklas…då blir det kaos ibland!

Hon testar mig till max, mammor o döttrar du vet…men m pappa är det mkt lugnare. M värk, konstant pip i öronen o dålig sömn har jag tålamod typ mkt låg tröskel! Iaf hoppas jag att jag ska få lindring i en del av LCHF o hoppas få över familjen, åtminstone barnen på att äta som jag gör. Mellis visar nämnligen starka tecken till att vara sockergris av den svåra graden. Lurar av syrran hennes lördagsgodis, tar från skåp el andras skålar utan att fråga o en stor del av v går åt till att fråga efter tuggummi o när det det blir lördag.

Minstans blodsockerkurva reagerar ännu starkare men hon blir bara speedad o glad efter mat (kan sprinta fram o tillbaka genom huset o skrika av skratt) o blir sedan mer lugn o börjar att leka. Mellis blir grining o trött, otrevlig. Så här ska läggas om matvanor…ge mig bara några månader! Funkar inte det blir det BUP känns det som…men egentligen är det nog bara jag som inte orkar med riktigt.

Tack för omtanken!

Sån tur att du har hittat rätt mat för dig då! Bra gjort att fatta vad som är bra för dig.

Jag har fått mycket mer ork och mindre värk sedan jag slutade med kolhydrater. Hoppas det hjälper dig med.

Ett tips med godis är att inte försöka ta bort (=omöjligt?) utan byta mot något annat de gillar men inte brukar få. Min minsta vill ha goda dessertostar eller ölkorv, mellanbarnet vill ha salta pinnar. OK tycker jag för att slippa godiset. Men det tog ett tag att komma dit, med mindre godis och mer annat…

Jo, man får ta det pö om pö.

Skickar en hjärtevarm kram på alla hjärtans dag!

Ja, en från mig också till både dig och dina goa ungar.

He…man tackar o bockar! Här har vi brudar varit griniga hela dagen. Flickorna har slagits o vrålat på mamma, Mellis har försökt ge mig order hela dagen utom när vi var hos kusin m fam…men de lekte bra ett tag före middagen…sedan körde de igång igen. O hela tiden vrålar de på *mamma*…fast pappa sitter 2 m ifrån dem! Ujuj…

Imorgon ska vi åka till Lycksele o besiktiga bilen. Ska kila in på Dollarstore o köpa lite skrivhäften mm till flickorna, de gillar att pyssla o där passar priserna min plånbok. Ser fram emot en bilresa, ska ta m en stickning o kanske ta en lur (om de kan hålla sams därbak vill säga)!

Nu ska jag gå o ta en ansiktsrengöring…har kompisträff på söndag o vill se pigg o fräsch ut. Så pigg som man kan se ut när sömnen varit orolig o finnar ploppat upp lite här o där. Blir spännande o se om det är lingonv på G el om det är ngn utrensning.