Vilken svår tid du verkar ha haft! Tænk att nu ær the only way up. Du går till terapeut skriver du, hur kænns det? Blir det något bættre? Jag tror aboslut du kan bli hjælpt av det, det ær dock viktigt att man hittar rætt person. Vikten ær inte något du ska lægga ner før mycket tanke på nu. Koncentrera dig på att må bættre och klarar dig ur denna krisen. Vikten kan du tag i sen.

Jag hoppas och tror att allt ska ordna sig før dig! Många kramar!

Förstår att det inte är lätt! Varken för dig eller sonen… Men du måste ju skaffa hjälp för din egen skull. Så här ska ingen behöva ha det… Det finns hur mycket hjälp som helst där ute, det gäller "bara" att hitta den. Önskar att jag kunde göra något men… Hoppas att du hittar lite stöd här på listan i vart fall. Tänker på dig och önskar dig lycka till utav hela mitt hjärta!!

Jag förstår att du känner dig nere! Dålig ekonomi känner jag till o tycker att det räcker långt. Om mina barn skulle fara illa vet jag inte vad jag skulle göra…varma tankar till dig o din son!

Om man sedan inte trivs m sig själv o så mår dåligt över annat så går det liksom in i vartannat o man sjavar plötsligt på i ett ekorrhjul av elände…för att må bra måste man rycka upp sig vilket inte är så lätt alla ggr. Man kanske måste ha hjälp till det o det kostar pengar om inte sjukvården ställer upp, pengar man inte har o så mår man dåligt över det. Du har en sjuk anhörig…been there, is there…oro, stress över att måsta ställa upp, dåligt samvete…jodå, jag vet!

Kom igen nu o kämpa på här hos oss! Tillsammans ska vi bekämpa de där +15 iaf! Du kan också alltid gnälla av dig när det gäller det övriga, det tycker då jag iaf. För alla delar i ens liv går in i varandra o påverkar varandra har jag märkt. Det brukar lätta av att få lite "skit ur systemet" s a s.

Vad har din mamma för bekymmer? Finns det ngn anhörigförening du kan gå med i? De kan hjälpa till en hel del. Själv har jag tampats m en mamma som varit handikappad i stort sett från min barndom + dement o svårt sjuk på slutet. Svärmor fick cancer, dog efter 5 år. Svärfar var manodepressiv o efter svärmors död skötte han inte alltid medicineringen som han skulle o så fick han diagnosen KOL strax före svärmor fick cancerdiagnosen.

Vi själva fick veta att vi var ofrivilligt barnlösa m allt vad det innebar m undersökningar, IVF, adoptionsutredning o väntan på barn. Min pappa diagnosticerades för Alzheimers för ett par år sedan. Jotack, ibland behöver man hjälp o stöd!

Hoppas verkligen att du kan uppbåda den styrka du behöver för att ta tag i ditt liv så att du får glädjen tillbaka!

Kramis!

Bra att du skriver och tycker att du får "skriva av dig". Jätteviktigt med psykoterapeutkontakt, man måste få möjligheten att prata av sig allt, ibland kan vänner fungera också men de räcker inte alltid till och kan inte "ta allt".

Själv har jag fått en ödestro genom åren; det som händer har en mening. Inte alltid så roligt men det är meningen att det ska ge ngt åt mig o/el andra i slutändan. Fast ibland orkar man inte vara så "ädel", självklart "gnäller" även jag! Men…saker har hänt som gjort att jag tror att vissa saker är ämnade att ske. Kanske struntsaker i andras ögon men de har styrkt mig o det är huvudsaken!

Tack alla Ni underbara människor där ute. Ni kan verkligen konsten att ge en nya krafter.

TACK

Välkommen åter hit!

Vilken jobbig tid du och din son haft, och fortfarande har… Jag hoppas att ni båda är på väg upp nu, och att ni får bra hjälp med er själva. *kramar*

för att förklara mig så kan jag inte se någon mening med att en son blir utsatt för allt sånt som man inte vill nämna av sin pappa. Det har på gått så läng att när det nu äntligen kom upp till ytan så har det gjort att han vill ta livet av sig och har sådana fruktansvärda skuld känslor att han inte vet vart han ska ta vägen. Tyvärr kan jag inte se någon mening i detta . Svar till #5

Detta är så jobbigt att prata om. för det skär i kroppen på mig att jag inte sett vad somhänt.

Nej, där skulle jag också ha problem. Fasor för barnen kan man liksom inte föreställa sig om man inte varit där… Har vari i kontakt m människor som varit m om hemska saker…tror vi talar om samma sak här o det går bara inte att föreställa sig.

Mera kramar!

nä man kan inte det.

Det värsta är att pappan tycker att umgäne och allt ska va som vnligt.

Presic som om han lever i en fantasi värld där han inte gjort något fel.

Det e så man börjar undra om det finns någon verklighetsanknytning överhuvudtaget i hans värld

Det är väl så det brukar vara m sådana personer, tyvärr. Har du bra stöd från soc? Tyvärr är det ju väldigt olika mellan våra olika kommuner i det här landet när det gäller det.

Soc är jätte bra. Skolan har lovat att ställa upp men det har jag inte sett röken av. Sonen har börjat strula riktigt där så.

vi får se för vi ska iväg till ett ställe nu som är specialister på utsattabarn

där ska han träffa psykolog och läkare på en och samma gång. sen så har min terapeft(kan inte stav till detta ord) hittat en kontakt person som varit med om ungefär samma sak som min son. Nu ska bar soc godkänna och vi får se hur de går då han bo drygt 25 mil härifrån

Vad bra att de är bra! Synd att skolan lovar mer än de håller, den är ju trots allt våra barns andra hem under en stor del av deras liv.

Lycka till o hoppas att ni får kontaktpersonen o att ni trivs tillsammans!

Killen som ska var kontakt person är en stor nalle med massor av tatueringar så det lär ju göra sonen överlyckig då han fullkommligt hel tokig i tatueringar

Han ritar själv tatueringar och kalkerar han sitter kloss framför tv när det är miami ink på tv6

Hoppas, hoppas!

(Själv har jag bara en lycko-gecko på vänster bröst…)

Vill tatuera mig vill har yino yang som hålls av två späckhuggare som tribaler i ryggslutet men vågar inte

Ska ta kosnades uppgifter först

Det talas om en del om hur farligt det kan vara att tatuera sig…skulle tro att det är som m allt annat; allt ska brukas m måtta. Visst kan man vara utan men…som jag såg det; jag sminkar mig i kanske 1 ggn/år, till bröllop od. Jag anv inte nagellack, *försöker* tänka på vad jag stoppar i mig…förutom mitt snacksmissbruk då o då kan jag unna mig en tatuering. Ngn slags "tantkris" måste jag ju få ha!!!

Tonar iofs håret ngn ggn då o då…inte bra!

vi är väl här för att njuta av livet

Å alla ska vi dö av något då kan man ju iallafall dö lycklig eller?

Skickar styrkekramar till Dig. Bra att du skriver och sätter tankarna och känslorna på papper. Det svåraste för oss är när det händer något våra barn.

Skickar styrkekramar till dig. Det är fruktansvärt jobbigt när ens barn far illa, det vet jag av egen erfarenhet - även om det inte varit så allvarligt som din son har haft det.

Försök att inte vara så hård mot dig själv för det som varit. Du är på rätt väg nu, det är det viktigaste.

Instämmer i allt som skrivits och tänker på dig och din son! I andra trådar läste jag om stressens betydelse, när man går upp i vikt. Framförallt ha inte skuldkänslor för vikten, när det ordnar sig med allt om tider och träffar för er båda, blir du starkare och kan ta itu med vikten och lchf blir naturligt för dig igen!

Tack Ni gör mig stark och ger mig ork att börja om.

så från och med den1 feb ska jag försöka att göra en mjukstart med lchf.

Kramar oma alla som ger så underbart stöd

Skönt att höra att soc är bra stöd i eländet.

 Och lycka till med omstart, dimma i huvet av för mycket socker är inte någon hjälp ju.

Kram.

Jag är inte tatuerad, då är jag kanske inte den rätte att ha synpunkter på detta,men jag har det ändå.

Jag förstår inte detta mode (hysteri) att man skall tatuera sig, i allt annat kläder, färger, smycke o liknande vill man skifta ofta.

Det går ju inte att göra, en tatuering är ju permanent  detta är ett mode just nu men sen då när modet blir ett annat, vad gör man då.

En annan ganska viktig sak är dessa färgämne som sprutas in, vi som diskuterar LCHF och matens olika tillsatser som vi vill ha bort, alla E-nummer alla färgämnen i mat, ja allt skit som mattillverkarna tillsätter i smyg och som vi försöker få bort,vi borde verkligen avråda från tatueringar.

Tänk på vad det kostar.

Skickar också styrkekramar till dej och din son. vilken jobbig situation han och du hamnat i, hoppas verkligen han slipper detta umgänge som skadat honom så och att ni tillsammans kan gå vidare och att allt kan lugna ner sig så ni mår bättre.

Ja vi skall alla njuta av livet och må bra ,det tar bara lite olika lång tid att komma dit, ibland är det lite irrgångar ivägen men det kommer var så säker. TÄNKER PÅ ER.

Iza_the_cat

Välkommen tillbaka till oss vill jag säga först!
Sen blir jag gråtfärdig när jag läser din inledning - dina 15 kg verkar inte så bekymmersamma i det sammanhanget.

När ens barn far illa - rasar allt annat.

Vad bra att Du kommit igång nu igen och som Du vet finns det alltid folk här som båder orkar lyssna och som har tid. Vi är så många nu att trafiken är jättehög - men det har du väl redan märkt!!!

KRAMAR och mysigt att se Dig igen - trots allt elände!!!

Det är ju ändå skönt att du kommer tillbaka och skriver här… det betyder ju att du inte gett upp…..  Och det är bra…

 Jag försöker att alltid se de små ljusglimtarna i min tillvaro och göra de till en höna av den lilla fjädern i stället för att blåsa upp mina problem…..

Även om det är hemskt det som hänt, så är det ju ändå bra att det tatt slut…. de nya problem som kommit upp är ju egentligen bara att ta sig över…… Jag vet att det inte är bara, men det är ju en övergångsperiod…..  

Att du inte sett är inget du ska skylla dig själv för, det fanns ju inget att se…  Jag tror inte du hade lämnat något oberört om du kunnat..

Det finns ett ljus i tunneln, och ta all hjälp från soc och läkare och vänner etc… läkare har betalt för att hjälpa, och de gör det om man ber om det… alla andra kan komma med uppmuntringar och erfarenheter..

Jag lider med dig, men samtidigt ber jag dig titta framåt..

Som jag sagt innan, du kan inte ändra idag vad som hände igår, men du kan påverka idag vad som ska hända imorgon……

 Stora kramar från Geneve !!!!