Åååh vad jag känner igen mig, Allamej! Just det där Vem är jag då? Och vad ska jag göra när jag är glad eller ledsen eller något annat, om jag inte kan identifiera mig med min mat och min hjälplöshet? Och framför allt: Tänk om jag blir smal och allt i alla fall inte blir bra …?

Allamej, titta in på www.beroenden.ifokus.se. Där är vi många, många som har samma sorts tankar och som hjälper varandra med att få grepp om dem.

*styrka och stöd till dig!*

Men snälla vännen, 

du är inte gammal vid 31 års ålder och att de bästa åren i ditt liv oåterkalleligen skulle ha varit för 6 år sedan, dvs runt 25, faller på sin egen orimlighet. Idag lever många människor till de 80 - och många lever ett rikt liv tycker jag det verkar som ! Hela samhället drivs på något sätt av längtan efter evig ungdom, men poängen med livet måste ju vara att leva varje del av sitt liv fullt ut. Inte längta sig tillbaka till det som redan har varit. Jag började spela piano när jag var 31. Jag kunde knappt hitta en pianolärare, eftersom jag enligt de flestas utsago var för gammal. Dvs kunde inte längre bli konsertpianist ? Men om jag börjar vid 30 och spelar och lever till 80, så har jag ju ändå spelat i 50 år !! Det är både jobbigt och smärtsamt att ändra saker i sitt liv, men du har ju verkligen framtiden för dig ! Ta små steg i början och tänk på all den tid & alla de möjligheter som ligger i den ännu okända (och spännande) framtiden. Sätt upp några mindre delmål (och nu avser jag inte enbart viktmål) med en rimlig tidshorisont och ta ditt liv i dina egna händer för det är du värd.

Förstår att det är läskigt, men du måste nog tänka lite positivare om dig själv, för du är inte din fetma, du är en människa som förtjänar att må bra.

Du behöver verkligen inte klara av allt på den gång, och du behöver inte tänka på idag vad som kanske sker om en vecka eller två.

Ta en dag i taget, tänk att du ska testa en dag, testa en vecka osv. Alla trillar vi dit och gör misstag, det gäller bara att försöka, och du ska veta att här kommer du få många som stöttar och peppar dig.

 Bestäm dig för att ta det en dag i taget, du behöver inte bli en annan människa med flit. Du kommer säkerligen bli en ny människa av bara farten, en gladare människa med mer självförtroende och piggare med.

Vill du så kan vi skriva privat du och jag, jag ställer gärna upp och peppar dig dagligen.

Ha det nu så gott, kram

Frualbertsson

Allamej! Vilken fantastisk självinsikt och vilket mod du har att göra denna bekännelse.

Jag har inte din viktproblematik, men jag trodde tills jag gick i väggen för 6 år sedan att jag var mitt yrkesjag. När man får en utmattningsdepression är man bortom till och med rädslor. Och till min förvåning kan jag konstatera efter att ha släppt taget att mitt yrkesliv inte har någonting att göra med vem jag är.

Så är det med dig också! Du är väl inte dina kilon? Det finns tusen sätt att belöna sig. Kanske lite räkor - ett glas vin? En vacker blus? Gå på fotvård?

I AA-sammanhang säger man ju att det första steget är att erkänna sitt missbruk. Det har du nu gjort. Och det var starkt. Nu tar du en dag. Och sedan tar du en dag till. Vi skall hurra för dina framgångar.

Tankevurpa…hmm…(ta nu detta på rätt sätt, det är inte elakt utan just bara lite tankevurpor)

Du har noll koll! Du har ingen aning om vad livet har att ge! Jag hade de roligaste åren i mitt liv mellan 33-37, och nu är jag 50+ och har fortfarande kul (fast OK, lite lugnare har det blivit)

Du tror du blir smal bums! Optimist! Du kommer att vara en stadig bit i ÅRATAL, visserligen rörligare och piggare, men fortfarande fet!

Du tror att du kommer att AVSKY socker! Pessimist! Jag lovar, flaskan, ursäkta, sockerpaketet finns kvar när du behöver det!

Och ärligt talat, LYCKSELE kan väl knäcka vem som helst…Jag menar, Lapp-Stockholm…

Många kramar från vurpande LatMask!

WOW! eller dra på trissor vilka fina smycken du gör… jag sitter här och är rå impad.

Jag var lika tveksam som du. Jag hade säkert kollat in Annikas sajt nästan ett år innan jag kom till skott. Var dörädd för att lägga om min kost och kanske riskera att gå upp ytterliggare.
(Det var ju så himla mycket fett….)

Det är första gången i mitt liv som jag har lyckats gå ner så här mycket, -12 kg. Åh fan vad känns bra (ursäkta att jag svor Margareta). Jag mår jättebra, fått jämnt humör inga sockersvängningar och äter god mat och går NER i vikt. Jag mår bra psykist, är balanserad och vaken. Har märkt att skinnet börjat rynka sig på ben och mage, men so what…jag var inte så gullig på magen innan heller med alla gravidietets ränder.
Det känns så himla bra när kläderna inte sitter åt överallt utan är lite pösig, jag är stolt över mig själv.

Ta hjälp av oss här på sajten, det behöver man. Det finns mycket bra tips att ta vara på. Åsså bestämmer du att imorgon börjar jag…. Välkommen i gänget!

PS! Jag fortfarande råimpad på dina smycken, vilket tålamod du måste ha också.

V! Som Ullna säger; du har iom din "bekännelse" redan kommit en bit på väg. Är du redan nu såpass "handikappad" av din övervikt o leverne…vad har du att förlora? Du mår ju uppenbarligen redan pest…det kan bara bli bättre!

F´låt om jag är brutal men vännen…du har så många år o så mkt att se fram emot. Får man ont skriker man, blir man ledsen gråter man, blir man sviken skäller man o tar nya tag o när man vill fira firar man…men på ett sätt som passar en själv bäst!

Fysisk kontakt kan vara svår vare sig man är mager, fet el mittemellan. Ställ dig frågan varför du drar dig för fysisk kontakt. Är det för att du är överviktig? Har det hänt ngt tidigare i ditt liv som påverkar dig nu? Fysisk kontakt innebär ofta även ett öppet sinne, man delar sitt innersta m ngn; en älskare, en vän el sitt barn…ibland blir det tjall på linjen. Då kan man behöva tala m ngn som vet vad det handlar om. Har du ngn?

Här finns alltid ngn go´ människa, dygnet om verkar det som. O på Beroende-sajten vet dom verkligen vad du talar om… Du vet att här stöttar vi varandra alla dagar, både de goda o de dåliga.

Varma kramar från Vindeln!

Hej Allamej! Modig är du. Kramar från en blå gås.

Ni alla skriver så bra och så ger ni goda råd som vanligt. Det är det som gör att forumet är ett av dom bästa för det finns ödmjuka och hjälpsamma folk här inne som hjälper och stöttar varandra.

Allamej, du klarar det här. Jag var i samma sits som du och redan efter mindre än 3v börjat jag känna förbättring.

Kram

Allamej, nu vill jag säga några ord rakt från hjärtat. Du är inte din fedma. Du är inte alls en tjockis som har lagt sina bästa år bak sig. Dina bästa år börjar NU när du forsöker leva bra för din kropp och dig själv. Du är inte din fedma, dina ord vitnar om en fantastisk, varm och rik kvinna som ger av sig själv till villt främmande och bjuder även på dom skräck-tankar som andre skulle gömt undan.

Du är faktisk stärk! Våga lita på det nu! :) Och där finns andre snuttefilltar enn socker. Min har numera blivit osttårta ala american cheesecake och panacotta! Känner jag för en snuttefillt vispar jag ostmassan till american cheesecake (halvt om halvt med vispad grädde och ostmassa) eller jag gjör panacotta, och vilken mjuk och len snuttefillt det är som inte ger mig huvudvärk! Våga hitta andra snuttefiltar, du får gjärna låna min! :) *god kram*

Hej allamej! visst känner jag väl igen dig från några härliga pärlsajter?
 
Nåväl, var snäll mot dig själv och våga se att du absolut inte är din övervikt! du är en stark kvinna som valt att ta tag i det som hindrar dig från att leva det liv du vill leva!
/Linda-Pinda Kaffeskrinda

Allamej, hoppas att du kan uppleva det som jag gjorde när jag började sätta mig in i vad LCHF innebär. Vilken lycka, allt som varit förbjudet i många, många år var nu plötsligt det som jag skulle äta. Gräddsås. majonäs, revbjenspjäll osv. Bara att du letar efter det som inte innehåller socker, (färdiggrillat innehåller ofta alldeles för mycket socker). Men om du börjar laga enkel naturlig mat, laga gärna lite mer varje gång och frys. Då blir det jätteenkelt att fortsätta. Jag äter ofta rökt lax och det är viktigt att se efter på förpackningen också. Till laxen äter jag ett kokt ägg och smält smör.

Man får vara livrädd  tro mig du är inte ensam om att vara det. Tycker det är starkt av dig att komma ut som du gjort. Skickar iväg massa styrke kramar, det kan man aldrig få för lite av ;)

Innan jag började med lchf så kunde jag inte se mig som smal. Jag kunde helt enkelt inte se målet framför mig och trodde nog aldrig jag skulle kunna komma dit. Men redan efter ett litet tag på den här maten så släppte något. Plötsligt så blev det möjligt. Det var som att allt socker (i vilken form det nu än var) hade satt upp en psykisk barriär för mig. Jag har visserligen lång väg kvar men det känns inte alls jobbigt eller omöjligt utan mest bara spännande och så är jag förstås lite ivrig och vill att det ska gå fortare.

Och det härliga livet finns där framför oss, redo att erövras. Och vet du vad - du behöver inte gå ensam för vi finns här för dig allihop.

Kram!

#11 Jo det är jag, jag har inte bättre fantasi än så :)

Tack och lov för att ni finns. Jag har haft främmande i kväll så jag har inte kunnat svara men jag har läst allt ni har skrivit och då och då fällt en tår.

Det är verkligen skitjobbigt… att överge allt man har varit för att gå in i en ny fas i livet… Huvva jag får rysningar bara av tanken… Alla förändringar som hänt tidigare i livet har gjort att det är en av mina största fobier… Överaskningar, nya människor, nya ställen… allt är otäckt och källa till ångest.

Jag lämnade mitt smyckestillverkande pga. en otroligt otrevlig människa… jag tappade all lust att tillverka och med det lusten att leva. Så nu sitter jag här, rädd och skadad… försöker återfå lusten till skapande men det är blockerat…

Så jag fyller min tid med det enda som har stått vid min sida hela livet… sockret… brödet… Och att då lämna det är riktigt j*vla jobbigt.

#5 Lycksele är väl det som är positivt i det hela… jag hade varit riktigt i skiten om jag bott kvar i Skellefteå. :)

Allamej, du kommer klara det! Visst är det läskigt, men se det som en kul utmaning och äsch jag provar i en vecka/två veckor, sedan om det känns bra, kanske en vecka till, och en vecka till.

Du kommer känna dig starkare och mycket av ångesten försvinner stegvis eftersom ditt blodsocker kommer vara mer stabilt.

Jag känner igen mig mycket i hur du känner, jag har haft mycket problem genom mitt 24-åriga liv med många alkoholister, dödsfall och problem med min hälsa.
Har kommit ifrån min ångest och depressioner och lyckats komma tillbaka till ett lyckligare liv där jag nu slipper fokusera så mycket på maten och kan uppskatta riktig glädje!!

Vi finns här för att stötta dig! Vi är dina vänner!
Kram

Förstår precis.

Det är alltid svårt att lämna något för att gå in i något nytt som du skriver. Det finns en stor sorg i det. Den sorgen blir uppenbar just i förändringen man gör. För om man istället fortsätter som förut kan man fortfarande dölja och gömma känslan av sorg.

Känner också igen den känslan med "Har jag nu hållit på så här så länge i mitt beroende kan jag lika väl fortsätta. Mitt råd är att gråta när du orkar gråta så kommer snart en annan känsla. Nämligen den känslan att inget någonsin är försent och allt kan vara om inte härligt så i alla fall spännande.

välkommen i klubben. Jag måste erkänna att det du skriver är så sant, men vi får hjälpas åt att ta en timma / dag / vecka i taget. Varför är man rädd för att gå ner i vikt? när man längtat efter det så länge? LYCKA TILL vi ska klara det, tillsammans e vi starka…. ;)

Som Gronstedt säger så diskuteras dessa sakerna ang.  just sockerberoende i mängder i på beroenden.ifokus. Kika gärna in Ni som har beroenden för det finns mängder av folk där som känner igen sig i just beroende biten.

Det finns en väg ut och en av vägarna är att man inte är ensam med sina tokigheter i beroendet.

/Kia

"För tänk nu om det här funkar… Vad är jag då? Vem är jag då?"

Vem vill du vara? Vad är det som skrämmer dig? Att du kan bli stark psykiskt och fysiskt, smalare och massa mer ork? Om du blev en sån person - skulle du då sakna den personen du är idag?

Till viss del handlar det nog mer om självförtroende och självkänsla. Det här är inget som är lätt att förstärka utan hjälp, en början är kanske att leta böcker på bibban.

Och låt ingen dissa dig och dina smycken!!!!! Varvaras arbeten är inget för nybörjare, du skall vara jättestolt över att fixa hennes arbeten. Din otrevliga kund måste haft en väldigt dålig dag eller ha ett riktigt pissigt liv, det är inget du kan ta ansvar för så du behöver inte ta åt dig såna kommentarer om dina smycken heller.

Jag kan bara hålla med Kia om att hämta stöd och peppning bland alla som verkligen vet hur det är och känns.

Det fina är ju att man kan vandra runt bland alla iFokus-forumen på samma inloggning/lösenord

http://beroenden.ifokus.se

Allamej, det är lite fascinerande. Orden som du säger matchar inte med den bilden som jag har fått av dig.

Sättet som du uttrycker dig på bådde här och i din beskrivning av dig själv gör att jag ser en en inteligent och humoristisk kvinna. Bilderna på dina smycken målar en bild en kreativ person med god smak (gillade halsbandet med tre röda rader :)) och fridsam som jag är så tycker jag ändå att det borde vara spöstraff på folk som skadar andras kreativitet.

Allt det här skär sig kraftigt mot den sorgen du känner nu, den passar inte in i bilden av dig. Det är kanske en extra anledning till varför du mår så dåligt? Att du har blivit intvingad i ett läge som egentligen är helt onaturlig för dig.
Du frågade vem du är ifall det här fungerar? Du kommer att gå tillbaka till att vara den personen du egentligen är.

Du har redan kommit lång genom att be om hjälp. Det finns många som vill hjälpa så snart man har orkat be om hjälp. Det du behöver göra nu är att ta emot hjälpen.
Lyssna på Kia, hon har varit i en liknanden situation som du och har kämpat länge.
Gå in på beroende iFokus, där finns Kia och andra som kan känna igen sig i vad du går igenom. Att ha ett nätverk av folk som med liknande erfarenheter är värt mycket.

Sist vill jag rekomendera ifokus-siten där jag är Medarbetare nämligen Jesus iFokus. Jag vet inte vad du tror på men oavsett vilken inriktning du har så vet jag att det finns gott om folk där som kommer att be för dig och tänka på dig om du vill att vi ska göra det.

#20 Det var inte mina smycken som blev dissade… Sådan kritik kan jag ta…  :( Nä, jag hade beslutat mig för att lägga av med pärlförsäljning. Det är inflation på marknaden och jag ville dra mig ur när jag inte hade orken. Jag var depromerad efter att ha varit tvungen att avliva min bästa vän sedan 12 år pga att hon hade tumörer fulla magen.

Så jag beslutade mig för att sälja och en lokal människa ville köpa… Först vid köpet så kände jag mig en smula överkörd… eller rättare sagt… Ut ur min lägenhet otäcka karl!

Men det sa jag ju inte… sen började trakasserierna… Månader av anklagelser att jag var en lögnare, att jag hade sålt dom stöldgods, skulle anmäla mig till polis ect. ect…

Det tog knäcken på mig… Blev paranoid och vågade knappt gå utanför dörren av rädsla att jag skulle komma hem och se alla djur slaktade…

Så ja, jag förorade min verklighetsförankring i paranoian… och sen blev det bara jävligare och jävligare…

Så, min katts avlivning tillsammans med tokig köpare av pärlor med fru och sinnessjuk fd vän så gick jag upp 30 kilo.. sen april alltså…

*kramar*

Allamej, du måste ha en tokhög stressbelastning med allt som hänt. Det är ju säkerligen en stor  bit i din problematik. Även om du äter LCHF kanske du inte går ner i vikt men jag tror ändå du kommer må bättre och kanske kan tackla stressen bättre.

Tror nog att du skulla få en hel del stöd här om du bara vågade testa. Om du sätter upp en begränsad period, tex 2 månader, kanske det inte känns lika hemskt? 

Vill du får du PM:a mig privat. Jag tampades med stressen det innebar att ha ständig värk och att ha fått diagnosen fibromyalgi och trodde inte det kunde bli mycket värre. Men min stress slog definitivt i taket nåt år senare i samband med nära och käras bortgångar, arvtvist och hot om polisanmälan för förskingring från min halvbror (att en fond kunde ha ett värde vid bouppteckning och ett mindre värde när boet väl skulle delas kunde han inte få in i sitt huvud). Ett tag vågade jag knappt ta telefon eller öppna ytterdörren av rädsla för att han eller polisen skulle stå utanför. Trots att jag visste att jag inte gjort något fel och att min sambo sa att polisen skrattat åt honom när han skulle lämna in anmälan. Stressen är inte rationell och lyssnar inte till sunt förnuft och jag har förståelse för hur något sådant kan eskalera tills det blir ohanterligt.

Jag kommer att börja imorgon… den här dagen är redan förstörd eftersom jag inte kunnat äta något (inte kommit ihåg/orkat/idats/velat/) så det enda som jag kommer att kunna äta nu idag är kolisar… det är det enda som inte ger mig kramp och kräkningar efter….  testat äta fett men det kom tillbaka så idag viker jag mig för överheten och börjar ordentligt imorgon med en faktisk frukost…

Men.. jag är glad att jag ska till och äta nu för annars brukar jag inte komma på det förrän vid 18.00..

Låter jättebra. Vi tänker på dig.

Allamej: mina tankar är hos dig och jag önskar av hela mitt hjärta att du finner den balans, glädje och enregi som du behöver! Och att du hittar tillbaka till skapandet! Det hjälper mot/för så mycket, tycker jag! Bättre stöd än på det här forumet är förresten svårt att hitta, så du är på helt rätt ställe! Och titta gärna in på beroenden också; lika bra!

PS. Ja, inte heller jag har bättre fantasi än så; jag heter samma sak överallt typ…

*Heja*! Håller o kniper allt jag har!

Apropå skapandet…klart du ska ta tag i ditt smyckeskapande igen! Skit i vad andra tycker, de behöver inte köpa o inte ens titta om de inte gillar vad du gör. Huvudsaken är att du själv är nöjd! Inte är mina kviltar några mästerverk men det är jag som har gjort dem o jag brukar tänka som så; att det finns de som inte ens vet var på-knappen på en symaskin är…så jag är faktiskt rätt så duktig!

Jag tycker inte att det är några som helst fel på dina smycken. De är jättefina o det tycker jag trots att jag själv nästan aldrig använder smycken! Julkulan är ju suverän! Tar det lång tid att göra en o är det svårt? Är det en glaskula under el är det bara pärlor? Jag skulle *aldrig* ha tålamod till att göra ngt sådant!

Hojta till här när det känns jobbigt så hojtar vi tillbaka!

Kramis!

#29

Jag har gjort en hel del julkulor och den som är grön är ett bokstavligt monster… Det är ett gammalt glasflöte som jag sytt runt och det tog sin duktiga tid… misstänker att jag sydde och drog upp 4-5 gånger innan jag fick det rätt och det resulterade i närapå en månads arbete. :)

Du får gärna lära mig hur man hanterar symaskiner för jag och min symaskin har ett… hmm… komplicerat förhållande… Jag vill att den ska funka och den tyckeer att den ska slå knut på sig…

*Oj*! Skulle som sagt *aldrig* ha tålamod m ngt sådant!

Tja, maskiner är väl som bäst när de gör som man ska o fungerar från punkt A till punkt B…

Du har helt klart haft det heltufft! Fy 17 för vissa människor! Mera kramar på väg!

Lycka till imorgon!