Fördelar har jag inte märkt så många av, inte rena fördelar..

Hur det kjäns? Inte så trevligt alltid. När man vågar sig inn på tränings-senter, och folk kikar arg på en för att man kommer dit och forstör helhetsbilden med sitt fläsk, där skal ju enbart lyckade, smala, vakra människor gå..
När man får gå på barselavdenlningen för att hitta BH som passar.. när man får prova största storleken av byxor på lindex och det fortfarande är¨för smalt, så att biträdet går bort till ställningen till byxor med en megetsigande min till dom andra i affären..
När man får diskreta hint om att "du borde kanske inte gå i den klänningen sedan du inte… är sådär.. duvet… smal…." från anställda i klädsaffären…
När man jämt kjänner sig på utställning i affären om man vågar köpa läsk…
När man hör kommentarer på gatan "se alla som tjocka äckliga människor" för att se sig rundt och se 5 stk på gatan varav den ända som inte är BMI 20 är en själv..
När bekanta rinner över av goda råd om hur man skal bli smal och lycklig när man är lycklig trots man är fet..

Då är det inte alltid så roligt..

ända fördelen för mig är min mann tycker jag är allra vackrast i världen. Så.. hur det kjäns att va tjock är ofta rätt ydmykande.
Och detta skall vi tjockisar bara leva med, för vi kan ju bara banta. Att det är mobbning som inte skulle varit accepterat om det vore riktat mot barn på skolan eller "normala" folk på jobbet glöms bort. Och hur jag fortfarande klarar va lycklig, gå ut, uppsöka folk och va glad och trevlig.. tja.. fråga inte hur, men jag tror det är för att jag är envis ;)

Men sen finns ju dom på andra sidan av skalaen, som är så naturligt smala att folk pratar bak ryggen om Anorexi och skal diskret tipsa om alla möiliga stödtelefoner för att hjälpa, osv osv, jag tror egentligen jag är lyckligare på denna sidan av skalaen enn andra får jag erkjänna.

Å, Glennart, det känns förfärligt!

Det känns som om man är instängd i sig själv, utan att någon annan kan se den riktiga "jag" därinne.

Du blir oftast inte tagen på allvar, eftersom det enda sätt du har att bli lyssnad till är att anpassa dig efter omgivningens förväntningar på en tjockis; Glad, gemytlig och sorglös.

Skulle du någon gång visa dina riktiga, innersta känslor, så tycker folk bara att du är jobbig. Du ser ju inte ut som en "blyg sippa", och därför får du heller inte vara sårbar eller liten, fast du kanske är just det.

Du måste alltid vara flera steg före i sociala sammanhang. Oroa dig för hur trånga sätena är i bussar t ex, eller snabbt bedöma smala passager, och göra ett överslag i huvudet, samtidigt som du låtsas som ingenting. Och skulle det hemska inträffa, att du fastnar eller inte får plats, då måste du så klart SKRATTA åt eländet och skoja bort det. Inte får du vara ledsen inte, det är ju ditt eget fel att du är som du är!

Själen och hjärtat blöder. 

På något vis måste en tjockis alltid visa upp att hon/han VÄLJER sin fetma!

Du måste ständigt vara beredd att försvara dig, eftersom du är "allmän egendom" och det är helt OK för vem som helst att kommentera eller kritisera, ja t o m fråga öppet varför du är så stor.

En tjockis har inga känslor verkar det som.

Detta var bara några av de rent psykiska aspekterna på det hela. Sen kommer naturligtvis den fysiska biten på det.

Du når inte ner till skosnörena. Du kanske inte ens ser dina fötter när du står upp. Du måste sitta för att kunna klä på dig. Kläder sitter illa, eftersom hela kroppen skvalpar, och följaktligen skvalpar plaggen runt också. Detta bidrar till att du alltid ser ut lite som en obäddad säng, och spär på folks åsikt om att man som tjockis är sorglös och inte bryr sig om sitt utseende.

Leder och muskler värker, och slits. Jag har förslitningar i både knä- och höftleder. Det gör ont.

Varje steg du tar, innebär att du bär på en extra person hela tiden. Tänk dig att du skulle kånka omkring på en säck potatis som väger 70-80 kg och ändå bädda, duscha, klä på dig, laga mat, handla o s v.

Detta var min syn på saken. Så klart är det inte likadant för alla, och det beror säkert också på hur stor övervikt man har. Men jag tror att många känner igen lite av det jag skriver.

Kram!

PS Det är svettigt också. Vi tjockisar sticker oftast ut vintertid, genom att ha extremt lite kläder på oss. Vintern är den enda årstiden man SLIPPER svettas!

Bra beskrivet!

Att vara ensam!!! Att inte ha pratat med någon på flera dagar!!! Känna sig utanför när ingen bryr sig !!! Att den som hör av sig bara behöver ekonomisk hjälp !!!

Här finns i alla fall NI som ger sällskap och underhållning.

Har ett jobb och känna att man gör lite nytta i alla fall.

Med ett leende möter jag dagen och hoppas ge glädje till andra med det.

DaMum och Rita säger det klart och tydligt. En grej jag märkte efter att först ha vart fet, sen gått ner 50kg var att folk behandlade mig med MYCKET MER RESPEKT och mycket mer VUXET då jag var smal(are).

Som fet blir man lätt dumförklarad av bara farten. Det är väl iofs en djupare instinkt hos oss människodjur som sköter det där, precis som mobbning och sånt är resultat av instinkt, men ändå. Läskigt att uppleva det. Man blir helt enkelt inte tagen på lika stort allvar.

---Sen ngt kul

Fördel: om man krockar med ett flygplan mitt uppe i alperna så är man den siste som fryser ihjäl.

Nackdel: man är iofs den FÖRSTE som blir utvald att bli uppäten av övriga överlevande där på berget.

Fördel: om planet istället krashar i havet är du den som håller dig flytande längst utan problem.

Nackdel: å andra sidan är du den som hajarna vill åt först.

Fördelar:

• Man fryser nästan aldrig.
  Man vet att folk umgås med en för hur man ser ut på insidan.
  Det går fort att handla kläder eftersom utbudet är så litet.

Nackdelar:

Man får ont i lederna.
Man får ofta svårare att andas när man ätit… blir lixom för lite plats för lungorna.
Man domnar ofta bort här och där för att fläsket stasar.
Man blir automatiskt dumförklarad.
Man får ofta kommentarer om vikten, som att man inte fattar att man är tjock.
Som kvinna kan man komma i pinsamma situationer när folk tror att man är gravid.
Vanliga hushållssysslor kan bli närapå hopplösa, för att det blir för jobbigt eller för att man är för osmidig.
Man spiller ofta på kläderna när man äter, eftersom man får sitta en bit från bordet.
Man är alltid blöt om magen efter att man diskat.

DaMum sa allt!

NancyAlke prickade alldeles rätt på fördelarna.

Jag kan även lägga till lite om hur man blir mottagen när man blivit smal efter att ha varit tjock största delen av sitt liv:

• Folk respekterar en på ett helt annat sätt, man kan plötsligt "ta plats", folk lyssnar.
• Gamla "vänner" dyker plötsligt upp och vill umgås. Själv nonchalerar jag sådant eftersom jag inte dög förut, då kan dom strunta i mig nu med.
• Skor håller mycket längre, de slits inte lika fort. Det är dessutom mycket lättare att hitta nya som passar.
• Man ser inte sig själv som smal utan tror att man fortfarande är den där tjockisen. Inte ens spegelbilden kan övertyga en.
• I större grupper är man plötsligt en person, inte längre figuren i bakgrunden.
• Folk som aldrig tidigare ens sett en, trots att man ingått i samma klubb tio år, kommer fram och frågar hur man gjort. Nu är man helt plötsligt en tillgång, inte en belastning.
• Med sina "tjocka" kunskaper i bagaget litar man inte på någon.
• Man är livrädd för att gå upp i vikt igen.
• Det är acceptabelt att äta, man slipper den där blicken: "Den där tjockisen borde verkligen inte äta det hon har framför sig"

Hur man än vrider och vänder på det så har man ändan där bak. Man blir nog aldrig helt nöjd men man mår faktiskt mycket bättre och de vänner man hade som tjock är fortfarande de allra bästa vännerna. De ser vem man är inuti.

Jag har inte rent fysiskt mått speciellt illa av att vara tjock förut p.g.a. att jag är ganska stark och har orkat släpa runt på ballasten. Men i vintras blev det hemskt, jag trodde nästan att jag skulle dö.  Att ha gått ner 25 kilo känns helt ljuvligt. Med det sagt så vill jag absolut inte vara mager, lagom är bäst eller vad man ska säga.

Glennart, jag lider inte själv av min vikt, utan det är omgivningens dom som gör det till ett problem.

1 och #2 säger allt. Jag gjorde en resa ned och upp igen för ett par år sedan, och det var frapperande hur folk som i stort sett betraktat mig som en möbel i åratal plötsligt började se mig som en intressant personlighet - och sedan återfick jag gradvis "möbelskapet" när kilona smög tillbaka.

Som det sägs i #6: En del verkar tro att om de bara tar en avsides och på ett inkännande sätt förklarar att man är tjock och borde gå ned i vikt, så försvinner överviktsproblemet. Ingen är ju tjock frivilligt, så det måste ju räcka att man blir upplyst om att man är tjock. Man har ju uppenbart inte fattat det själv!

På den positiva sidan finns att vi tjockisar är starka, rent muskulärt. Det måste vi ju vara för att kunna bära vikten! Min SO ställde en gång samma fråga som du. Jag fyllde en tvättkorg med mjölpåsar (detta var före LCHF) och konservburkar till "mellanskillnaden" (ca 50 kg) sade "Bär den här på ryggen hela dagen, så får du veta." Den gick förstås knappt att rubba - men jag travar fram med hela denna massa på mig, hela tiden, varje dag.

Jag har haft turen att klara mig undan viktrelaterade skador och sjukdomar. Men den värsta förödmjukelse jag upplevt i modern tid var när jag för ett tag sedan bjöds på en flygresa av min största kund, och jag måste ställa mig frågan om jag kunde acceptera - kunde jag få ned ändan i flygstolen? Lyckligtvis var min SO med, så jag min ända kunde ta en del av SO:s säte - men det var inte lätt att fälla ned armstödet för start och landning.

Vad möter du för reaktioner på din viktuppgång? Jag antar att du fyllt ut skuldror och rygg - hur tror du folk skulle reagerat om du lagt på 15 kg på magen i stället?

Man får komplimanger för kläderna och annat nu när man gått ner i vikt. Det fick man inte innan. Jag känner igen det mesta ni skriver.

Tjock = osynlig. Spec för män i samma ålder och vissa kvinnor. 25 kg lättare - plötsligt kom en bekant fram och pratade på en fest, han har inte sett mig på ca 15 år trots många gemensamma fester e dyl….

Med männen har jag undrat om det är en variant av skoltidens "stå inte för nära den som är lägst i rang, det kan smitta och du kan bli förlöjligad för att du umgås med henne"

Med kvinnorna tror jag att det är rädsla för att fetman skall smitta och/eller att det är jobbigt att bli påmind om sin egen övervikt. 

Jag tror inte något av detta är medvetna val utan omedvetna. Om vi inte tänker till gör vi nog liknande saker allihop ibland. 

Fördelen är väl just att man får veta vilka som ser människan och inte bara förpackningen.

Ni har skrivit bra alla. Det som jag har haft problem med är värk i kroppen efter att jag har börjat äta LCHF så har min värk försvunnit, det är skönt!

Jag har förlorat 20 kg och har lika mycket kvar. Jag har dumt nog gjort denna resa flera gånger. Så jag vet också att människor ser annorlunda på mig som normalviktig som överviktig. Men jag tror även att jag själv lite är orsaken till att jag upplever hur andra ser på mig eller tycker om mig. MIN SJÄLVKÄNSLA!

Jag har en man som älskar mig och som jag träffat när jag redan hade 20 kg övervikt, sedan kom två barn i snabb följd och 20 kg plussades på.  Nu är jag i den situationen att jag har samma vikt som jag hade när min man och jag träffades, han gillar min runda kropp. Hur kommer han att tycka det är när jag har försvunnit ännu mer. Det är klart att han öven föll för min själ men naturligtvis har även kroppen med det hela att göra.

Och visst har jag råkat ut för situationer och tillfällen då jag har hört komentarer som inte har varit roliga.

Fast det som är det viktigaste för mig är att jag lever och mår bra med min kropp så länge att jag får uppleva min barnbarn. Kanske låter konstigt men jag var 37 när vi fick första barnet och nu är jag 43. Jag känner att jag måste leva och leva på ett bra sätt så att jag får uppleva dessa fantastiska varelser och deras vägar i livet.

Upp till kamp mot självkänslan!

#12: FÖR självkänlsan, hoppas jag !

*undrar vad Nancy menar med att fettet stasar*

Det finns inga som helst fördelar med att vara tjock, förutom just den som Nancy nämnde; att mina vänner är tillsammans med mig för att jag är den jag är på insidan. Men detta faktum hoppas jag gäller för alla, tjocka eller smala eller gröna eller gula.

Annars stämmer DaMums beskrivning oerhört bra, man förutses vara glad och snäll och dessutom korkad som inte förstår att man är tjock!

I början av min bantningsresa, dvs den som bara gick uppåt beroende på all jojobantning, var jag på viktväktarna många omgångar. En av gångerna frågade konsulenten varför vi ville gå ned i vikt, dvs vilken motivation hade vi. Den tjockaste av oss där och dessutom den smartaste, med de bästa kunskaperna och de bästa kommentarerna, svarade att hon någon gång skulle vilja veta, känna och uppleva hur det var att vara smal, hon hade aldrig varit det.

Det kändes som ett slag i magen på mig, min drivkraft var ju att komma tillbaka till vad jag varit en gång för inte så länge sedan, för då mådde jag som bäst och att försöka sätta sig in i dens situation som aldrig fått ha det så, det gjorde ont. Samtidigt som jag undrade vad som var värst, att aldrig fått uppleva det eller att ha förlorat det.

Mina upplevelser som tjock är också att jag gör mig själv illa hela tiden. Jag är mycket modeintresserad och hoppas alltid när jag går in i en affär att jag ska hitta något som passar mig och som sitter snyggt. Hittar jag en snygg klänning eller byxa eller nåt, så letar jag efter min storlek, men det finns ju inte, och jag går på det här gång på gång och blir lika ledsen varje gång. Och jag tittar på andra som handlar och tycker att jag är ju inte så mycket större, men när det kommer till kritan kan jag inte knäppa i midjan och sen blir jag ledsen igen.

Att åka på kick-off med hela säljkåren och inte komma med eftersom jag inte kom ned i kajaken, eller i skidbacken då det inte fanns tillräckligt breda pjäxor. Hånfullheten. Du kan väl fixa maten till oss tills vi kommer tillbaka!

Att bli klappad på magen av en helt okänd man i en hiss för att han tror att jag är gravid! Och då ska man tåla sånt då också!

Att inte vilja vara på badstranden med familjen, hellre på något isolerat ställe där man inte syns! Men att ungarna då skrattar åt en för att det blir så stora svallvågor när jag dyker i! Och då måste man ju skratta själv, men det är egentligen omedvetna giftpilar som sänker självkänslan!

Att få diabetesdiagnos!

Jag är väl kanske någorlunda lyckligt lottad med bara dryga 20 kg i övervikt, jag ryms i en flygstol, men ändå.

Fetma är oerhört laddat! Om den kommer på tal blir folk generade eller så ser man att de verkligen anstränger sig att vara vidsynta. Är man själv fet måste man relatera alla diskussioner till sin egen vikt, be om ursäkt för den, eller skratta och skämta om den.

För ett tag sedan var vi några som pratade det om vem som skulle rida vilken häst på ridskolan, någon ville byta med mig och undrade varför inte det gick. Jag sade, som sant är, att jag är för tung för den hästen. Pinsam paus! Folket på ridskolan är vettiga människor, de hade inte hakat upp sig på min vikt alls, men när den nu nämndes så där självklart visste de inte var de skulle titta! Så var det en (och jag kunde ha pussat henne!) som alldeles självklart lyfte på min jacka med spöet, titta på mig och sade "Ja, det är klart. Men min ända är inte så liten!" Så blev det ett natuligt samtal om att mycket av min vikt sitter i överkroppen, medan hennes satt på mitten, och att det förklarade skillnaden. Och det var så SKÖNT att inte behöva låtsas!

Det där med att skämta om övervikten.

Jag blev oerhört ledsen om någon gjorde sig rolig på grund av min vikt. Däremot om jag själv tog upp det gick det bra, jag ville själv bestämma.

Det finns andra aspekter och det har med samlivet att göra. Vilken otrolig skillnad i ork att kunna utföra olika ställningar utan att det kändes påfrestande.

Tänk dig att du inte ser lillGlennart, Glennart, för att en stor mage är i vägen och kanske behöva famla efter den där nånstans under valken…

Att få tros- eller kalsongskav bara för att benhålen är för trånga

#18 en annan, manlig aspekt av det, är ju att man har mycket MER att leka med då man går ner i vikt. Det rör sig om flera cm / 10 kg.

Den gömmer sig ju faktiskt där inne.

Fet )=o

Smal(are) 8===o

Tack för svaren alla.

Det var väl ungefär den bilden jag redan hade.

Tidigare så såg jag nog ner lite på tjocka människor. Nu när jag ser en "general-fet" människa så blir jag mer besviken på samhället och den skräpkost människan äter idag.

Tidigare gick tankarna snarare i "men varför tar du inte ditt ansvar tjockis!". Även fast jag inte hade den blekaste aning om varför människan var överviktig.

#20, Problemet är väl kanske att man tror sig veta varför människan är överviktig, och att det har att göra med att den personen är ointelligent och har väldigt låg självkontroll.

Nu har jag många kilo kvar, men jag måste säga att på LCHF-kost blev min "dåliga självkontroll" helt plötsligt ganska god!

En annan tanke är att när man är fet så får man ett mer babylikt anlete. Jag är ju själv relativt nybliven mamma, och har insett hur mycket ansiktsfettet påverkar hur folk ser en. Sonen föddes alldeles för mager. Annars var han som spädbarn är mest. Men jag fick väldigt många kommentarer om hur "intelligent" han såg ut. När han så lade på sig allt han behövde och mer därtill slutade de kommentarerna och han sades vara mera "nöjd och lugn". Han är f.ö. på min Avatar.

Tänkte också svara på min egen fråga där uppe, vad är värst, att aldrig fått uppleva att vara smal eller att ha förlorat det.

Det är självklart för mig att det måste vara värst att aldrig ha fått uppleva det. Att ha varit tjock under skoltiden, den allra värsta tonårstiden. Att då bli retad, mobbad, inte kunna ha lika fina kläder, inte orka lika mycket, bli sist vald i gympan om man blir vald överhuvudtaget. Att se dom andra ha kul och vaddå gå till badhuset! Att alltid vara kär på avstånd eftersom killen inte gillar (eller vågar vara med) tjockisar. Oj vad det måste göra ont!

Och det vet vi alla som varit mobbade av olika anledningar, därför att det är inte bara tjocka barn som blir mobbade.

Om man förlorar sin smalhet som vuxen har man iallafall redan blivit en mogen människa som kan förhoppningsvis acceptera vissa saker. Men enbart synbart! Inuti gör det lika ont.

Och som Korseett säger. Samlivet. Det var inte helt utan orsak som Svullo sjöng För fet för ett fuck!

Karin20, jag tror faktiskt inte man blir mobbad för att man är tjock. Man blir mobbad för att man är annorlunda, och "tjock" är ett av de värsta tillmälen som finns. Just kroppsomfånget är inte det som orsakar mobbningen, utan den där svårdefinierbara "annorlundaheten". "Tjock" är bara ett praktiskt handtag.

Jag har alltid varit kraftig, men inte fet förrän de sista 10-15 åren. Det värsta med samlivet för en tjockis tycker jag inte är omfånget utan lusten - när det väl blir av är det bra, men det kräver med jobb och jag går inte omkring och är småpilsk  i förväg längre. Fast det kanske är åldern (här väntar jag mig protester!).

#14  Jag menar att om man t ex ligger med en fet arm i böjt läge så domnar handen bort, det blir lixom stopp i blodcirkulationen mycket lättare…

#24 - är det därför!? Varje morgon som jag vaknar med armen böjd och lagd på bröstet har jag inte en endaste lite nerv kvar i funktion. Det tar flera minuter innan armen vaknar till liv.

#23

Jag tror faktiskt det handlar om arketyper och våra reptilhjärnor.

På urfarfars tid var en tjock person en överlevare. Som kvinna signalerar man m a o fortplantningsförmåga och livsduglighet.

Hur moderna och emanciperade vi än tror oss vara idag, så funkar vi fortfarande exakt som urfarfar när det gäller sådant.

Min erfarenhet är att de värsta belackarna inte alls är män, utan KVINNOR! I synnerhelt kvinnor som passerat sin fertila ålder. Jag har många, många gånger blivit kritiskt granskad, ögnad uppifrån och ner, av kvinnor i åldern 60++. De har heller inte gjort någon hemlighet av att de förfasat sig, det har liksom varit helt OK att göra så.

Jag tror det väcker något inom oss, inom vår urfarfars-själ, som är svårt att förklara. Känslan av konkurrens kanske?

Sen tillkommer väl också att en människa som uppenbarligen äter för mycket, är en njutningsmänniska, excessiv och förmodas vara rätt hämningslös. Därifrån är steget inte långt till att njuta av andra saker, som t ex fysisk kärlek. Och detta sticker i ögonen på många.

Jag kanske sticker ut hakan lite nu när jag skriver så här, men det sistnämnda stämmer i alla fall på min egen mor. Att äta är att njuta, och njuta är fult och syndigt. Är man tjock så är man syndig.

Kram!

Tror du har helt rätt där DaMum…

nä, twiggy-generationen hade det inte lätt heller

#24 jag upplever att jag hade domningar när jag var mer vältränad också…. som en liten tröst tänkte jag :-)

Twiggy var idealet i min ungdom. Platt som en bräda, vad jag led för så smal kunde jag inte bli, inte då. Men när jag var 40 då var jag det, inte var det grant inte, bättre med lite rundare former.

Jag hade inte heller "brädformen" Jag är skapt med bredare höfter.

ingen bräda här heller snarare helstam.

Jag är en av dem som aldrig varit smal så jag vet inte hur det känns eller hur jag ser ut. Är också en av de mobbade från 7 års ålder. Först för att vi hade kor hemma och de påstod att man luktade lagård sedan för att man var tjock men eftersom jag både brydde mig och inte brydde mig och var lite egen så fixade jag det med men poppis har jag aldrig varit i mina barn - och ungdomsår.

Det här med att man vet vilka som gillar en oavsett storlek stämmer inte riktigt för när jag var 19 och blev av med körkortet på rattfylla(en gång aldrig mer) så försvann flera av mins så kallade vänner. Kvar blev den klick som ställde upp förmig oavsett vad jag gjort- DET är vänner det.

#26: Där tror jag du har alldeles rätt, DaMum! Hur manfolk än flåsar över brudarna i Baywatch och motsvarande, så nog spritter det till nedanför naveln vid anblicken av en frodig kvinna! Även om intellektet och inlärda åsikter säger att hon ser osmaklig ut!

# 32. Vad fint skrivet från en kille.Vi blir glada för sådana tankar.

Eller hur flickor?

Hmmm, det enda jag har stört mig på är att man svettas mellan volangerna ibland.

Men jag vet inte, jag har varit mer fokuserad vid mitt utseende för att tänka på just tjockheten. Jag hade grova fixeringar vid helt andra saker som jag nu har jobbat med och kan väl säga att jag har en annan syn på mig själv idag. Även om jag nog fortfarande har problem med min självkänsla…

Dessutom vet jag inte om 83 kilo räknas som att vara tjock? Eller ja, det gör det väl…men är det så mycket egentligen?

När jag var barn så vart jag retad som spinkis.

#35 det är inte heller roligt att bli kallad spinkis

Är 83kg för mycket, lagom eller för litet? ens längd spelar in förstås, men i vörigt så tycker jag att det är alldeles LAGOM. Iallafall verkar min kropp tycka det. fniss…

83 kilo är väl inte "tjockis" vikt , tycker jag. Men när det går över 100 kg på en så kort typ som jag då blir det tjockt.

När jag gått ner till 83 tyckte jag att det kändes skönt.

#37  #38  Jag borde ha skrivit att jag är 1,56 i längd…  Jag tycler nog att det är att vara lite småtjock om man är så kort som jag. BMI bryr jag mig inte om men eftersom jag har vägt 65 i flera år innan jag for till Skottland och "blev förgiftad" av mjölmat + socker så tror jag nog att min idealvikt ligger nånstans runt 60- 65. :)

Men smaken är som baken… MIn familj har nämnt 55 som ett ideal för mig och BMI för normalvikt ligger runt 55. Just nu har jag BMI 28.4 och det är på gränsen från övervikt till fetma.

Och muskler har jag inte särskilt mycket av så nog är det fett det mesta…

Är uppvuxen med att längden spelar roll. man tar bort 100 från sin längd och då hamnar vi på 56kg för dig. sen är 10*% uppåt eller neråt ok. det skulle i ditt fall bli 56+5,6= 61,6kg.

Men, man väger mindre i unga år och vartefter tiden går verkar det som att man ändrar sin kroppskonstituition eller så är det bara bull shit.

Håller med dig venuseva.

Jag har alltid varit kraftig, och retad för det.
Det blev såklart en fix ide att jag var FET och i 20-årsåldern tränade/bantade jag ner mig till 63 kilo vilket var idealvikt för mig (som 20-åring).

Hade himla roligt av och till men kom så småningom till insikt att i mitt fall blev inte livet särskilt lättare eller roligare för att jag blev smal. Jag fick dansa mer, fler killar tittade två ggr och jag var rörligare och jävligt vältränad. Det var fördelarna.
Men jag var fortfarande jag, med taskig självkänsla och osäkerhet.
Denna insikt har jag haft både nytta och nackdel av som äldre (med en massa vällevnadskilon):
Även om jag blir smal så är jag fortfarande mitt inre, inte mitt skal.
Det innebär faktiskt att motivationen att gå ner i vikt dalar. Enda moroten idag är att jag mår bättre om jag blir lättare, får snyggare kläder och blir lite lättare accepterad socialt. (ja, ni vet?)
Men jag vet ju att.. Jag är Jag oavsett kilon. Och jag duger!!

#42

Känner så väl igen det du skriver, jag har varit tjock redan som barn. Ungarna på gården ropade Munken efter mig och i skolan hette jag Fetto. Inget roligt att se tillbaka till.

När jag började gå ut och dansa ville ingen dansa med mig men jag var envis som synden eftersom jag älskade att dansa. Jag bjöd helt sonika upp på damernas och visade att jag faktiskt var skitduktig att dansa. På stamställena fick jag därefter alltid dansa men så fort jag for på ett nytt ställe blev jag panelhöna igen.

Nu för tiden blir det inte så mycket dansande, tyvärr, jag älskar att bugga men mina armar och nacke håller inte.

Bra avslut du hade, vi är vi, oavsett storlekar och vi duger lika bra, kanske ännu mer.

Ni har så rätt, Fast innanför mitt yttre gömmer sig en själ, som är smalare och lättare. Det känns helt enkelt so att min "kostym" är för stor för mig. Hur somhelst, så jag ju alltid jag.

Hemskt. Jag lider av att vara tjock. Det är något som färgar hela mitt liv-tyvärr. Dels så är det inte vackert. Fläsk är fult och gör att jag ser äldre ut. Dels så påverkar det hälsan. Jag mår inte bra. Ont i ryggen, har åderbråck på ena benet, stel, dålig kondis, osv. Sen är det förbaskat tråkigt att inte se snygg ut i några kläder. Jag blir riktigt sorgsen när jag duschar och ser hur det sväller. Jag blir sorgsen också påklädd när jag ser hur mina smala väninnor ser ut brevid mig. Det är förjäkligt!!!

Jag hade så fin kropp som riktigt ung. Långa vältränade armar, platt mage, långa ben, bakdelen hög rund och fast. Nu ser jag ut som en stoppad korv. Jag har ca 35-40 kg övervikt. Och då har jag ändå gått ner 8 kg!

Allt beror på min dåliga disciplin. Jag har alltid ätit mycket, varit glad i mat. Men under de senaste 10 år så har jag SKYFFLAT i mig mat i ENORMA mängder. Måltiderna slutade och gör det fortfarande ofta med att jag ätit tills jag har ont i magen och känner mig så däst att jag bara vill försvinna.

Finns inga fördelar. Det förstör livet på ALLA plan. Tänk dig bara när man ska ta en " svängom" med sambon…fy. Och tänker på alla vackra tjejer på tv och reklam. Jag slipper helst. Mina bilringar är så oattraktiva att jag inte fattar att någon VILL komma nära.

Det som gör mig mest lessen, är JAG själv är ansvarig för min fetma. Jag har verkligen ingen disciplin och har aldrig haft. Jag ger upp vid minsta motgång. När jag är sugen så vräker jag i mig och glömmer då för tillfället bort att jag bara blir fetare av allt jag kastar i mig. Man är ju faktsikt anvarig för sin fetma, utom i extrema fall. Jag äter för mycket och fel. Jag äter så mycket att jag skulle kunna tävla med 2-3 vuxna karlar i matmängd. Varje dag när jag vaknar så bestämmer jag mig för att ta nya tag. efter kl tolv har jag redan syndat.

Jag ser hur mina smala väninnor äter. Måttligt. En normal portion och sen är det inte mer med det. Jag tycker deras portioner mer liknar en enda stor tugga. men man behöver ju inte så mycket mat. Jag har så svårt att stå emot mina impulser. Inte bara när det gälle rmat, utan annat i livet också.

Mina tjocka väninnor äter som jag. Utan förbehåll. Mycket.Onyttigt. Mycket kolhydrater OCH fett tillsammans. Godis och chips, bullar. De smala tar EN bulle, vi tjockisar tar FEM (om inge ser vill säga), själv äter jag hela påsen…..

Jag har lyckats gå ner vid några tillfällen. Då var jag stenhård mot mig själv. Och det förfärliga är att jag inte har svårt att gå ner-äter jag bara måttligt så rasar kilona!

Man missar mycket i livet.

Stellina, vi är många som varit med om det samma - att äta äta ÄTA fast man egentligen inte vill. Det är det som händer när man är kolhydratberoende. Visst, det är på sätt och vis ens eget ansvar, på samma sätt som det är alkoholistens ansvar att h*n super. Men det är faktiskt en sjukdom och man kan lindra symptomen. Försök att inte skämmas eller känna dig dålig, det handlar inte om svaghet. Det är som att säga att en heroinist är svag som inte tar bara halva silen. Visst, man kan ju resonera så, men vi är ju inga övermänniskor … 

I mitt fall heter boten att avstå från allt vad kolhydrater heter, och suget är numera nästan borta. Innan jag kom på det pendlade jag mellan svält och hysteriskt glufsande (precis som du beskriver) och blev bara tjockare. Och du - försök tro att du är väl värd att komma nära. Det är faktiskt svårt att fejka erektion . *många kramar!*

Oj, stellina. Du missar ingenting. Livet är det man gör det till.

Om du väljer att äta och må gott, så är det ditt liv.

Andra väljer andra saker. Om du däremot vill förändra, gör det i små steg och börja kanske med någon form av hobby eller i samtal med någon som lyssnar på dig eller rosenterapi eller annan form där du kan motivera dig att förändra det du vill förändra.

#46  Ja, jag känner igen det där från innan jag förstod sambandet mellan ätande och socker. Jag kunde äta hur mycket som helst. Var vi på buffé så kunde jag äta tre hela tallrikar mat. Plus godis efteråt.

Allt som var sött likaså. Socker triggade min aptit.

Nu när jag inte äter socker alls så blir jag mätt på knappt en tallrik mat men jag märker att tar jag bort fett och protein och äter råa grönsaker så kan jag äta hur mycket som helst utan att bli mätt…och sen tar det en stund så är jag sugen på socker.

#46 Been there, done that. När min kropp väl ställt in sig på lchf så behövdes det vips ingen diciplin längre. Sötsaker ser inte smakliga ut, och kan aldrig tävla med en god ost- eller köttbit.   Jag har ätit LCHF i 7 månader och aldrig trillat dit på socker igen. Mina små synder har varit öl och vin när jag festat till ibland. Har gått ner 25 kilo (som jag skrev ovan) och mår finfint. Hoppas du hittar en modell som funkar för dig!

#47 Tack för de orden, jag ska vara lite snällare mot mig själv när det gäller det intima!

Jag har ju ätit kolhydratsnålt vid ett annat tillfälle i mitt liv och allt sug försvann, jag bokstavligt rasade ner i vikt-felet jag gjorde då var att jag åt för lite fett och till slut blev yr. Så blev jag gravid och tyckte jag skulle "unna" mig pasta med god sås och smör….ni kan tänka er hur jag gick upp varje kg igen.

Jag har hållt på och velat länge nu, funderat på äggdieter och annat. Men nu ska jag ge mig själv en sista chans och ändra kostvanor för alltid. Om jag alltid serverar mina barn så bra mat så borde jag väl göra detsamma för mig.

Jag har tyvärr tyckt synd om mig några dagar nu och ätit kolhydrater och socker för flera år framåt…

Felet är väl att jag inte riktigt förstått vidden av hur illa det står till med mitt socker/stärkelsebehov. Jag är som en alkholist när det gäller stärkelse och ska aldrig, KAN aldrig äta socker och säd igen.

Detta kommer vara en utmaning, men NU gäller det. Aldrig mer något socker eller säd-någonsin mer….!!! Känns ju faktiskt som en befrielse när jag tänker efter.

Välkommen på "tåget" igen. Du år på väg åt rätt håll. Lycka till!

#51: Det kan vara tungt att tänka "aldrig mer", så dela upp det i veckor eller dagar, eller till och med timmar och minuter, när det känns jobbigt. Och skriv av dig här när du behöver, vi är jättemånga som "gnäller" och får stöd.

*kram*

instämmer med #52. Ibland har tåget många hållplatser så det går sakta medn till slut når du fram