Hej! Jag satte igång med LCHF för några år sedan men som väntat var det svårt att få igång viktraset. Jag gick ned men jävligt långsamt. Det är som att min kropp håller fast vid onödiga kilon som om livet hängde på det. Kan säga att jag då vägde 109 kilo så det var inte bara ett par kilon som skulle reduceras.

När jag efter några månader stramade till kosten ytterligare och blev mer strikt, började det hända saker. Med strikt menar jag att även ovanjordgrönsaker  reducerades kraftigt. Jag höll ut och gick ned till 95-94 kg men hamnade på den berömda platån och var vid det här laget rätt trött på maten. Tråkigt nog gick jag tillbaka att äta som jag gjorde innan dvs LCHF men lite mera light. Och ni kan ju gissa själva vad som hände. Orken att hålla projektet vid liv sjönk, stress privat och i arbetsliv likaså. Kilona smög sig tillbaka sakta eller fort men garanterat säkert. En ärrbråcksoperation (efter en tidigare blindtarmsoperation) spelade också en roll. Både innan (väldigt ont i magen) och konvalesens efteråt gjorde att träningen kom av sig helt. Träningen (styrka och aerobics) har för mig gått hand i hand med mathållningen hela tiden. De hjälper varandra så att säga.

Det hela kröntes med att  blev jag uppsagd från jobbet och började en utbildning som i sig skänkte ny stress och press och jag var ofta väldigt trött, vilket jag enbart trodde berodde på skolan. Vill inte skylla ifrån mig utan bara berätta vika komponenter som har spelat en roll. Jag tror ni känner igen er alltför mycket.

Förra året fick jag dessutom diagnosen hypotyreos med en TSH på 25,9! Utöver det började jag få skitont i ena benet som sedemera spreds till den andra: knäartros. Hade inte riktigt tid/ork/motivation att ta itu med detta samtidigt med utbildning och annan stress. Blev mer stillastittande, tröståt (förmodligen) och tränade typ ingenting.

När jag för en månad sedan äntligen fick kortisonsprutor (hurra för svensk sjukvård - ironi) kunde jag börja röra mig mer än ett stapplande och haltande. Har skaffat träna-på-recept för att bygga upp muskulaturen runt knä och ben (förtvinade) och jag bestämde mig också att nu är det dags med medveten LCHF igen.  Deprimerande nog väger jag mer nu än när jag började förra gången…:-(

Däremot känner jag att min inställning har förändrats. Jag har via ett medlemskap Kostdoktorn tagit del av intressanta intervjuer och föredrag.  Bland annat en där en kvinna berättade hur svårt hon hade haft det med viktnedgång även på LCHF, hur hennes vikt hade "fladdrat" upp och ned, hur hon vägde sig varje dag för att se själva trenden i viktkurvan istället för att på vägdagen råka pricka in den dagen kroppen "bara" bestämmer sig för att dra på sig några kilo.  Jag kommer att hålla detta i åtanke hela tiden.

Så hände en sak i torsdags som var intressant. Jag var ute och åt med mina kompisar. Jag bestämde mig att göra ett experiment. Jag tänkte äta exakt det som mina kompisar åt, för att sedan väga mig dagen efter och notera vad som händer efter en "vanlig" måltid. Vi åt en hamburgare och pommes och en miniskål med cloeslaw. Effekten? +1,2 kilo dagen efter! Fyra dagar senare är snedsteget åtgärdat. OK. Det är så det ser ut för en  kolhydratkänslig person.  Näst insikt är att det är tur att jag under de här åren ändå har ätit LCHF-liknande mat däremellan annars hade viktuppgången varit betydligt värre! Så jag tröstar mig med det.

Förlåt att inlägget blev långt. Jag kände ett behov av att delge mig av detta. Jag kommer att ta ett annat grepp om det hela men vad som tydligt är att jag bara inte kan slappna av och vara "som folk". Vi är några stycken som inte kan det. Numera får jag betrakta mig som "sjuk" dvs jag måste hålla koll på det här som om jag vore allergisk. Jag tar ansvar för det. Kan inte göra något annat. Och med tanke på mina trasig knän så MÅSTE jag gå ned. Det är ingen utseendegrej allena.

Hälsningar!