Avundsjuka!
Plus att det är oroande att få veta att jorden är rund när man hela livet trott att den är platt.
Vet inte om det är min ålder, men jag har aldrig brytt mig om vad folk tycker/tänker. Har iofs inte fått så mycket kommentarer, men åt de jag får så ler jag bara.
Du har ju gjort detta för din skull, så strunta blankt i vad andra tycker/tänker.
Var bara ditt positiva, glada jag så slutar folk bry sig så småningom.
Men oj, jag fattar inte att du kan äta så mycket! Jag är lika lång som du och väger ngt mindre, men äter betydligt mindre, och äter jag mer går jag upp, även om det bara är kokosfett.
Vilket jag inte gjorde i början kan jag tillägga, så min kropp, som tydligen är en extrem lågenergi-kropp, har vant sig vid nya kosten och säger ifrån att den inte vill ha mer. Ibland är det synd, för jag älskar matlagning och mat.
Det är överlag tabu att prata om vikt, så inte är det så konstigt att ingen sa något när du vägde för mycket. Men jag tycker du bara skall vara glad och stolt.

Jag får också den där sortens kommentarer, och ett tag höll jag faktiskt med lite grann. Jag föreföll stadigt vara på väg ner, och hade kommit ner till 53 kg till mina 163 cm, vilket kanske är i underkant. Jag har gått upp en del igen, och ligger nu på omkring 58 kg som kanske är min trivselvikt. För omkring tio år sedan var jag uppe i 73 kg.

Men jag får kommentarer om att jag är smal, borde äta mer och så. De rinner av, för jag kan ju inte gärna äta mer när jag blir mätt på det lilla jag lägger upp. Jag har inte heller någon brist på ork.

Så länge man mår bra finns väl ingen orsak att ta åt sig av att andra skäms för att de har mer än de vill av "det goda". Jag tror att det är där skon klämmer. De som trivs med sig själva bryr sig inte, men det kan sticka i ögonen på dem som har skuldkänslor för att de är tjockare än de vill vara. 

Och när jag bestämde mig för att gå upp lite grann var det i första hand att jag vill ha lite mer muskler, så jag har börjat träna lite grann. Det har inte gett utslag där jag vill ha det ännu, på överkropp och armar, utan mer muskler sätter sig främst på låren. Det kan ha med cyklingen att göra. Midjan är fortfarande lika smal och magen platt, och jag har lite "torr" hals, så jag ser fortfarande nästan lika mager ut.

Eftersom så många idag är överviktiga har det normala blivit att vara lite rundare och därmed ses man som onormal när man är normalt smal. Hängde ni med? ;-) Och ses man då som för smal så tror nog många direkt att man har nån sorts problem med ätstörningar eller liknande. Min gamla mor tycker jag är alldeles för smal. Och då väger jag 82 kg till 193 cm = ideal BMI. Fast det är klart, just mammor vill väl alltid göda sina barn, är nog något inbyggt. :-) Det kommer nog att ta ett tag innan dessa normer ändras tillbaka igen.

#3 jo att mödrar vill göda/lösa problem med mat har man märkt, är det storhelger och maten står på bordet, är det enda man hör, fast man skulle kunna spy ur sig det man redan ätit, ät upp maten, jag vill inte äta rester i flera veckor. eller när det börjat lugna ner sig och  någon rör sig, är det första man hör "är ni hungrig, skall jag duka fram?"

så är det säkert inte i alla familjer, men man märker hur blodlinjen, gener och inlärning har betydelse för beteendet, så den som klarar av att bryta "familjenormen" utan att bli ovän med familjen, skall hyllas. militärligan bestod ju av 3 bröder och deras kompisar, den fjärde brodern vägrade delta, och är idag manusförfattare och författare. som ett exempel på att inte följa familjenormen.

Var nöjd med dej själv. Det är skönt att inte ha en massa extra.