En vegan?
Mest snömos skulle jag vilja säga.
Det finns ett par saker som stämmer;
1) kokosfett är nyttigt för kroppen och kan hjälpa hormonerna att komma i balans.
2) Kortisol är ett stresshormon som får oss att gå upp i vikt, och speciellt den lilla degringen runt magen. Mig veterligt har ingen som äter LCHF förespråkat högt kortisol! Det är tvärtom en följd av fel kost och levnadssätt. OCH någonting som man kan komma tillrätta med med rätt kost och levnadssätt.
MEN - det har väl inte undgått den någorlunda kostintresserade att fruktos är den farligaste sockerarten, och att för högt intag av frukt ger fettlever.

En fråga - du skriver att du tidigare ätit LCHF. Varför slutade du om du mådde bättre då? Hittade du inte rätt balans i kosten? För alla är vi olika och allt passar inte alla.

Jag tycker det är så många på detta forumet som berättat om att de fått bättre hormonbalans på LCHF (läs t ex alla inlägg om de som äntligen blivit gravida, just p.g.a att de fått bättre hormonbalans- både här och hos Kostdoktorn).

Har du problem att hitta rätt så ha din egen tråd här. Kanske med din signatur som rubrik, börja med att lägga ut dina värden som du gjorde i den andra tråden, lägg till längd och vikt, sedan kan du själv följa tråden och använda lite som en "loggbok" .
Och fråga, fråga, fråga. Den samlade kunskapen, erfarenheten, tipsen och råden som finns här är en outtömlig kunskapsbank att ösa ur.

Håller med Sindri, mest snömos. Beträffande det fleromättade som svararen varnar för så visst, för mycket är inte bra, men du behöver Omega-6 och Omega-3 och Lax är en utmärkt källa för dessa. Analogin med möss kan man helt bortse från, möss är vegetarianer och människor är allätare och har därmed helt annorlunda metabolism.

Jag tycker att de två styckena ser ut att komma från någon som har något att sälja, men de innehåller också en del språkliga fel som visar på endera att det handlar om felaktig översättning, kryddad med fel som uppstår i stavningskontrollen, eller att den som skriver plankar av några texter med motsvarande fel.

Det innehåller stora och tendensiösa faktafel, men är lite för mycket att gå in på i detalj, så Sindris kommentar "snömos" täcker det ganska väl. Det är helt enkelt osammanhängande smörja, ren rappakalja.

Nu är det inte automatiskt så att den som har en idé att framföra, det som på engelska ibland kallas "an axe to grind", skulle ha fel i sak. Man kan så klart analysera påståendena i texten, på samma sätt som man kan analysera det som Kostdoktorn för fram, eller det vi skriver här på forumet.

Om man vill tro på auktoriteter, och väljer "auktoriteter" efter kriterier som inte är rationella, kan man tro på vad som helst. Jorden kan då lika gärna vara platt, och man kan ta på sig foliehatten för att skydda sig från utomjordingarnas spejande ögon och skadliga strålning.

Men om vi håller oss till det som det handlar om, människans matsmältningssystem och våra cellers förmåga att använda olika makronutrienter till olika ändamål, talar mer för att minska kolhydraterna och ersätta dem med fett, än att göra tvärtom.

Diabetes finns i två varianter, och människan är en allätare, som om hon har diabetes typ 1 inte kan äta allt, utan att man tillför ett hormon som hon saknar. Den andra varianten antas vara förvärvad, och en mycket stark misstanke är att man skaffar sig den genom att under lång tid belasta systemet med för mycket av en makronutrient, och den makronutrienten är inte fett.

Alla påståenden om att intag av fett skulle befordra diabetes saknar helt substans. Likaså svamlet om levern och att rena blodet. De flesta känner till att det är njurarna som renar blodet, medan levern är en kemisk fabrik som omvandlar olika substanser till annat för att använda på olika sätt. Båda kan så klart drabbas av sjukdomar av ett eller annat slag vid överbelastning. Levern skadas som känt av högt alkoholintag, och högt sockerintag, kanske särskilt fruktos, kan ha liknande effekter. Man har sett att fettlever utvecklas vid högt intag av skräpmat. Det finns också analyser på hur det går till, vilka makronutrienter som blev för mycket. Det var inte fett. 

Så om du vill tro på den som saknar förmåga att uttrycka sig på svenska och som svamlar kring våra organs funktioner och förespråkar att äta på ett sätt som vi vet befordrar ohälsa, så gör gärna det. Om du däremot vill leva med god hälsa, bör du söka kunskap från olika källor och ta reda på bakomliggande fakta, kanske också så långt som till att söka spåret av pengar.

Insulin bromsar alla så kallade katabola hormoner, de hormoner vi behöver för att sätta fart på ämnesomsättningen. 
Som vanligt finns det spår av korrekta påståenden uppblandade med en uppsjö felaktigheter.

Det är bara att se på vad vi själva består av, 50 % kött (=10% protein) och minst 15 % fett medan det bara finns mindre än 1 % kolhydrater i form av glykogen och mindre än 0,004 % glukos i blodet av totala kroppsvikten.

Vår mat bör innehålla ungefär samma sammansättning som vi själva. Det blir lika mycket protein och fett (viktmässigt) och sedan en tiondel eller mindre av kolhydrater.

Det blir 200 g protein, 300 g fett och 20 g kolhydrater per dag. det vill säga en LCHF-kost

Tack för alla superbra inlägg!

Jag blev såklart förbryllad av det personen skrev, då det är emot allt jag lärt mig. Men samtidigt är jag desperat efter hjälp och griper efter halmstrån som skulle kunna hjälpa mig. Det som jag lade upp här är bara en liten del av det resonemang jag fick ta del av. Ett råd jag också fick var att dricka 1 liter apeslinjuice om dagen..

Personen i fråga hänvisade till dessa sidor (Främst raypeat):

https://en.wikipedia.org/wiki/Randle_cycle

www.raypeat.com

http://www.femalebalanceshop.com/progesteronkram-progesterall

http://www.functionalps.com/blog/2012/07/05/menstrual-cycle/

Jag har iallafall börjat med lchf idag. Har även försökt få tag i två läkare. Den ena svarar inte och när jag ringer till den andra får jag prata med en sköterska. Det verkar oklart om jag får komma på ett besök eller inte, vet inte om det beror på min problematik eller om det beror på att jag inte bor i stockholm. 

Som svar på #1 så slutade jag med lchf då jag inte längre gick ner i vikt. Jag gick ner 4 kg i början, sen stannade allt av och jag hade svårt att hålla vikten (som jag alltid haft/har). Jag tänkte då att jag fick i min för mycket kalorier, och vi vet ju att fett är rikt på just det. Jag började då gå över till mindre fett, men fortfarande hålla nere kolhydraterna. Det fungerade inte heller. Nu sitter jag här och väger mer än jag någonsin gjort. Till mina 154 cm väger jag 69kg. Jag kan hålla vikten om jag nästan svälter mig själv, annars går jag upp. 

Fram tills idag har jag ersatt två mål (frukost och lunch) men måltidsersättning (dessa innehåller mer proteiner än de som köps i vanlig butik). Middag har varit både snål på fett och kolhydrater. Mellanmål har varit en frukt (apelsin) på förmiddagen och 2 naturella riskakor på eftermiddagen med mjukost light. Dricker 2-3 koppar kaffe med mjölk och grädde i. 

Eftersom jag inte har fått någon hjälp av sjukvården, där jag endast är mitt blodprov, så har jag försökt ta reda på själv vad felet kan vara. Det är väl både bra och dåligt antar jag, men jag verkar inte vara ensam om mina symptom. Det jag tänker på främst är väl hypotyreos typ 2 (som vissa menar inte ens existerar, typ de läkare jag varit hos), progesteronbrist samt något med binjurarna. Men när man väl börjar googla så har man ju nästan alla sjukdomar :P

Jag känner mig bara så himla uppgiven, frustrerad, desperat och förvirrad.

Jag tänkte börja med lchf igen med hopp om att iallafall få tillbaka lite energi. 

Ber om ursäkt för långt inlägg.

Du behöver inte be om ursäkt för nånting. En klen tröst kanske, men du är inte ensam om dina problem och det där med att tala med sjukvården.
Sjukvården i Sverige idag är bar på akuta sjukdomar som benbrott, hjärtinfarkt etc.
Vidare vet de hur man medicinbehandlar ett antal symptom, men jag har inte träffat någon läkare som är intresserad av hur kost, livsstil och hälsa hänger ihop. Förutom -Motionera mera- mantrat.
Här är man själv bäste dräng. Hopplöst kan tyckas, för det känns ju hela tiden som om det där bra-iga är inom räckhåll, men man når inte dit, och inte får man hjälp av sjukvården heller.
Jag har inte alls haft svåra symptom, men nog hade jag rubbad ämnesomsättning före LCHF. Som barn tyckte jag knappt om mat, gillade mest mackor och söta pålägg helst. Men jag var det där lilla bleka barnet där revbenen stack ut och händer och fötter ständigt var iskalla.
Så småningom fick jag problem med ett blodsocker som åkte berg-och-dalbana. Frusen, trött, utsketen, men gick aldrig in i väggen.

Det tog många år för mig att hitta rätt, sjukvården tyckte jag skulle ha en akut-chokladbit med mig vart jag gick, äta var tredje timme och springa mer för att hålla värmen. Håhåjaja.

Du har mycket du vill komma tillrätta med. Jo, jag vet att vikten är det som engagerar och som känns mest. Det är ju så påtagligt och man blir galen varje gång man provar kläder.
Men jag tycker du skall koncentrera dig på att må bra nu. Googla gärna och läs om de som har liknande symptom som du, läs hur de kommit tillrätta med det.
Kosten är en sak. Sömnen en annan. Att ha roligt är också viktigt, och gilla sig själv.
Jag vet att det finns de som ser till att få i sig extra jod, endera genom alger eller rena jodtabletter eller flytande jod.

Omega 3 och D-vitamin är också viktigt för att komma i balans.

Ha inte för bråttom och tänk att du skall komma tillrätta med allt på en gång! Det där med vikten kan ta ett bra tag innan det kommer igång. Låt det göra det och ta hand om din kropp och själ först och främst.

Herregud! Är det en läkare som skrivit detta?

#6 Tack för kloka ord. Det där tipset du fick är ju helt sjukt! Springa för att hålla dig varm, alltid ha en chokladbit med dig. Alltså på riktigt?!

Jag tycker det är helt förkastligt hur sjukvården delvis fungerar i Sverige. Främst vad det handlar om bemötande. En gång, då jag ringde för att boka en tid hos en läkare eftersom att jag misstänkte ytterligare viktuppgång pga SSRI samt att jag sa att jag misstänkte att jag hade något fel på min ämnesomsättning så fick jag två svar. 1. Ibland får man faktiskt välja mellan pest eller kolera (ang må dåligt eller gå upp i vikt av medicin). 2. Det är inget fel på dig. (ang de andra symtomen jag har).

Jag blev så arg så jag ringde till chefen för vårdcentralen. Kände mig otroligt kränkt, misstrodd och värdelös. 

Jag är förresten inne på min andra dag idag med lchf. Mår illa bara jag tänker på mat och när jag väl ätit mår jag illa. Det enda jag vill ha och det jag inte känner illamående inför är glass, choklad, bullar, popcorn, chips etc. Alltså ALLT sånt jag inte får äta. Blir så himla trött. Skriver dessutom c-uppsats nu, men jag är så frusen om fingrarna att jag knappt kan skriva, hjärnan går på lågvarv och jag känner mig så himla himla trött. Det känns som jag balanserar på en smal tråd. Jag har tidigare haft mycket ångest samt panikattacker, men detta har jag fått mycket och bra hjälp med att hantera. Det värsta är att jag märker att det börjar komma tillbaka, trots att jag gör det bästa jag kan för att hålla det borta. Så som mindfulness, ändra tankebanor och göra saker jag tycker om. Dock finner jag inte längre energin till att göra det jag älskar, nämligen att rita. 

Jag tycker ganska bra om mig själv; jag har ett stort hjärta, är en bra vän och tycker även att jag är rätt klok. Det enda jag inte tycker om är hur jag ser ut, min kropp. Jag känner mig helt uppblåst och spänd. Kroppen gör inte som jag vill eller försöker få den att göra, den känns långsam, seg, trött och gammal. 

Kan man överdosera jod? Om jag skulle köpa det och äta det, utan att ha tagit prover som visar på brist?

Har ni förresten något tips på vad man kan äta eller så när man är så otroligt sugen på att som man inte får äta? 

#7 De citat som jag delade med mig av i första inlägget är inte skrivet av en läkare. Jag frågade och personen sa sig ha läst på mycket inom ämnet och är konstintresserad…

När man tittar igenom länkarna du har fått, är det ganska tydligt att Ray Peat knappast är en okunnig tomte eller ute efter att sälja något, och en hel del av vad man kan finna på hans sida kan vara värt att ta till sig.

Därifrån till att smeta hormonkräm utanpå huden tror jag att steget är ganska långt. Hormonerna verkar nog företrädesvis invärtes, och om man vill pröva att öka progesteronhalten kanske det finns bättre vägar än utanpå huden, som ju är en rätt hygglig barriär mot yttre påverkan. Visst kan något slinka igenom, men det är ju inga direkt billiga grejer de vill sälja.

Och det finns nog lycksökare lite överallt.

Här är en artikel i Läkartidningen om behandling med progesteron:
http://www.lakartidningen.se/Opinion/Debatt/2014/02/Hormonersattning-med-progesteron--modern-behandlingsmetod-som-bor-kunna-forskrivas-/

Jag vet för lite om jod för att kunna svara dig om ev överdosering. Men sök här på sajten på jod så får du läsa en del inlägg om folk som äter det.

Du vet väl också att vanligt havssalt innehåller naturligt jod, det behöver ingen tillsats.  Då kan du också klara dig med havssalt och slipper det vanliga bordssaltet som innehåller gift i form av antiklumpmedel. (Kommer ihåg dåligt, men någon form av aluminium - just det man varnade för som en orsak till Alzheimer).

Klarar du kokosfett så tycker jag det är fantastiskt. Jag började min LCHF-resa med äggmjölk smaksatt med olika bär (nu är avocado och spenat en favvo). Man blir så mätt så suget försvinner.

Skulle det inte göra det så gör kokospannkakor, eller plättar. Eller med spenat.
Det viktiga är vad du handlar hem. Finns inte sånt du inte vill äta så kan du heller inte äta det.

Ja, läkaren på det stora sjukhuset sa faktiskt så till mig. En endokrinolog. Jag var inlagd för att fasta i tre dygn och mäta blodsockret, för de förstod inte varför jag fick såna dippar i ett kör. De fick bryta efter knappt två dygn för det sjönk så mycket. Jag var nog helt sockerdriven då! Och jag blev utskriven med just de käcka råden. Min husläkare kunde heller inte svar på var eller vad i kroppen det är som ska hålla en varm. Motionera och hålla igång var lösningen. Herregud, jag hade huset fullt med ungar och sprang mellan tre våningar dagarna i ända plus lite turer i joggingspåret!

Sjukvården idag är så totalt ointresserad av allt som inte kan botas med piller, salvor, sprutor eller kniv. Eller botas och botas - man håller symptomen i schack.
Kunde berätta fler historier om hur jag kommit på lösningar på problem som vårtor och klåda och informerat läkare, men de har bara svarat med ett trött - Jaså!

Det är så sorgligt att du skall behöva må så här dåligt. Och du vet ju att det finns ett annat liv även för dig, men tyvärr får du nog kämpa dig dit alldeles själv. Här kan du få stöd, tips och uppmuntran.
Har jag tipsat dig om Arlestig på SIbyllekliniken ? Han tar tydligen det här med hypo på allvar.

Ja, man kan överdosera jod. Men inte i de mikrodoser som finns i salt och algtabletter. Men tar man terapeutiska doser, d.v.s. i mg-klassen, så kan man göra det. Ett stort intag av jod kan också orsaka mentala effekter av det mindre trevliga slaget, så känner man sig konstig slutar man pronto. Om du funderar på det ska du läsa på först och sedan öka dosen långsamt, inte börja med en hög dos på en gång.  Men lite extra salt eller en algtablett är ingen fara. Men kanske inte gör så stor nytta heller, ivf inte saltet. Det är så mikroskopiska mängder jämfört med sköldkörtelns och kroppens övriga behov.

Kan ju nämna att jag tagit jod i ca 5 år. Märkte inget påtagligt, men jag är övertygad om att vi får i oss på tok för lite så jag fortsatte ändå. Så plötsligt i våras när jag var på min årliga rutinkontroll hade TSH halverats - och jag som trodde att hypo i princip aldrig blir bättre! Jag vet ju inte vad det beror på, men jag vill gärna tro att joden har något med saken att göra. Kosten har jag kört sedan 2005, så det känns mer långsökt.

Jag har tagit en i sammanhanget låg dos men ändå långt över RDA. Jag trappade upp för fort och blev lätt paranoid (fick psycho-känslor när jag tvättade håret och sånt), låter kanske löjligt men jag blev skitskraj och slutade tvärt. Jag hade ju läst om att riktigt läskiga saker kunde hända.

När jag sedan började igen tordes jag inte gå lika högt. Man kan väl tänka sig att den lägre dosen gjort att det tagit längre tid, men detta är ju bara gissningar. Obs att jag fortfarande är uppe i mg-dos, men bara ~ en tjugondel av vad jodfantasterna rekommenterar. När jag blev konstig var jag uppe i 12 mg, ungefär vad japanerna får i sig naturligt. 

En läkare som sysslat mycket med detta heter David Brownstein. Du kan googla så hittar du nog en del. Fanns en film på tuben förut som fick igång mig. Han kör på med tunga artilleriet dock (har läst ett par av hans böcker) och jag tror som sagt att det kan vara riskabelt att ta så stora doser, speciellt när man gör det utan den gode dr Brownsteins överinseende.

Detta med japanernas jodintag tycker jag f.ö. är intressant. Jämför det med RDA - japanerna får i sig nästan 100 ggr mer!

#9 Tack för artikeltipset! Var det något speciellt på hemsidan som du tyckte jag borde ta till mig lite extra?

#10 Jag skulle kunna smälta kokosfett och ha det i min morgonsmoothie. Mitt värsta sug är på kvällarna. Jag har dock ett problem. Efter middagen, mår jag ALLTID illa, alltså väldigt illa. Nästa så jag måste springa till toaletten och spy. Det enda som hjälper detta är om jag får äta något mer. Jag kan alltså vara mätt, men vill ändå äta mer. Det är helt sjukt. Är det någon mer föresten som varit med om detta?

Jag såg tips om Arlestig i en annan tråd så jag har kontaktat kliniken. Det blev ett litet märkligt samtal med sköterskan. Det första hon frågade var om jag behövde visum. Då sa jag nej och förklarade att jag sökt hjälp på flera ställen utan framgång, jag berättade om mina prover, att de är ok men att jag mår PISS. Jag berättade om min viktökning, min hud som gör ont (är som att trycka på ett blåmärke) och denna konstanta trötthet. Jag berättade också att jag inte är från stockholm. Svaret jag fick var "jaha, oj ja det låter ju som om det är en rätt stor utredning som måste göras. Jag måste prata med mina kollegor om det här. Jag ringer dig innan klockan ett idag". Hörde inget innan kl 13. Jag ringde upp vid 16 bara för att kolla så de inte bara glömt ringa upp. Sköterskan jag pratade med då lät irriterad och sa att de hade mycket. Jag sa att jag förstod det men ville bara försäkra mig om att jag inte blivit bortglömd då sköterskan jag talat med tidigare sa att hon skulle ringa inom en viss tid. Detta var i måndags. Nu är det torsdag och ingen har ringt…

Jag har också hört av mig varje dag till Göran Thingwall, dock utan framgång. Har kommit till telefonsvararen varje gång. Har lämnat ett meddelande, men ingen har ringt upp. 

Finns det någon mer läkare i Sverige som ni vet om som är öppen för att diskutera behandling trots att blodprover ser okej ut? Det känns som att leta efter en nål i en höstack och jag vill inte att mitt liv rinner förbi mig utan att jag hinner leva det.

#11 Tack för en mycket intressant och bra genomgång av jod!

Hmmm, illamående kan var brist på saltsyra. När du går upp på morgonen så ta 1 tsk bikarbonat i vatten innan du äter någonting. Om du inte rapar av det så har du antagligen saltsyrabrist i magsäcken. Då kan du köpa Hypochylin på apoteket.

Det är att vara både hungrig och mätt kan väl också vara symptom på magkatarr? Kan ju vara det också.

Googla också på "reflux", det mår man illa av.

Äter du fort? För det gör jag och ibland kan jag känna det där suget utan att egentligen vara hungrig. Jag försöker tänka på att äta långsamt och tugga maten ordentligt. När man gör det så utsöndras ett enzym i munhålan som skall följa med maten ner i magsäcken och hjälpa till att smälta maten. Försök en gång att äta väldigt långsamt, tugga omsorgsfullt och länge och se om det känns likadant efter maten även då.

#12 Det du skriver om stor utredning = kostnader. Är det privatkliniker ni pratar om? Kanske inte konstigt de inte hör av sej, isf. Bara en tanke.

Jag kommer att tänka på en intressant podcast i ämnet, den ligger på 4healt och är den senaste, nr 19. Där hänvisar de till en hemsida, hypotyreos.info Anledningen att börja där är att det är ganska knäckande för patienterna att valsas runt i vården. Om det är rätt för dej vet ju inte jag eftersom jag absolut inte kan sånt här. Men om jag var du så skulle jag lyssna på poden.