Har man bara en övervikt på 5 kilo tycker jag inte man ska behöva äta och tänka så extremt.

Man mer eller mindre måste köra i diket emellanåt. Det är verkligen ingen katastrof. Själv dikeskörde jag i en hel månad i somras och drar fortfarande på en del av de sex kilona jag laddade upp med… Och nej, jag hade inte kommit ända fram… Misslyckande är ett fult ord, låt bli fula ord, det sänker bara dig själv i onödan. Ja, det är lätt att säga, svårt att göra, jag vet. Jag har trots allt tagit 20 kilo på drygt 1.5 år. Det inkluderar en hel massa dikeskörningar!

Så kom igen! Ta en paus och börja om när du känner att du orkar. Man åker aldrig tillbaka till noll igen, för nu har du mer kunskap och har ätit mer rätt än tidigare. Jag lovar, snedstegen blir faktiskt mindre med tiden, allt eftersom behoven faktiskt minskar. Men det tar tid och det måste det få göra!

Och du, för att vara en dikeskörning tycker jag att den var riktigt human, mina brukar inkludera allt ovanstående samt ostbågar, gärna princesstårta, nougatchoklad, bounty och ett par glas vin…

Kram på dig!

Jacquline, du är absolut inte misslyckad, att falla är mänskligt.

Har man, som både du och jag, bara några kilon vi vill bli av med är det jättesvårt när det börjar närma sig målet. Du är absolut inte ensam att köra i diket ibland, häromdagen t.ex började det med en liten bit äppelkaka med vaniljsås för mig… det fick igång suget och det fortsatte med både glass och godis.

I många år har vi kämpat mot vikt och sockerberoende och att bara helt tvärt sluta är jättesvårt. Huvudsaken är ju att du kommer på banan så fort som möjligt igen. Ångesten är hemsk, det vet jag, men det är inte så farligt som man själv tycker och en endaste dags felsteg kan man ta igen.

Varje gång man "faller" känner man ju hur pass mycket sämre man mår, framför allt i magen, det gör att man tänker sig för nästa gång.

Du kommer igen, det tvivlar jag inte på och den här kosten gör livet bra mycket lättare att leva. Glöm det där med misslyckad… i så fall är vi alla misslyckade.

Du är avundsjuk på dina kompisar som kan äta allt de vill, det känner jag minsann igen men tänk såhär. Du äter kolhydratlåg kost och på längre sikt är du mycket friskare än vad dom är även fast du kanske har några mer kilo plus. I långa loppet är det du som är vinnaren, du slipper diabetes och din kropp är i mycket bättre skick än deras.

Kram på dig, och sträck på dig… du är unik!

Anders E, att "bara" ha fem kilos övervikt kan kännas nog så mycket och att tänka på mat och vikt har bilvit för många ett tvång.

Har man kämpat med vikten i hela livet och lyckats gå ner trettio kilo kan dessa fem man lagt på sig igen kännas som en oerhörd stor börda. Fem kilo kan för en del kännas värre än trettio för andra.

Extremt tänkande på mat och vikt är ett slags beroende, att erkänna det är ett väldigt stort steg mot att bli frisk.

#1 AndersE - Dessutom är det så att vi här har en ung flicka och då är 5kg väldigt lätt något som kan bli mycket mer på kort tid.

Självkänsla är viktigt när man är ung och ännu viktigare när man inte har det stöd man behöver hemifrån. Vi försöker vara hennes stöd och ge henne verktyg för att stå emot det som skulle kunna leda till många fler kilos övervikt i framtiden.

Snedstegen kan vara rätt så positiva bara dom inte kommer för tätt.

Man lär sig ju mer av sina misslyckanden än av sina framgångar

Eventuell framgång är egentligen bara rätt dragna slutsatser av sina misslyckanden…(Hängde ni med där) 

För varje gång det händer så upptäcker jag mer och mer att det egentligen inte alls var så gott som jag trodde/mindes att det skulle vara.

Sen märker man ju snabbt konsekvenserna av det hela också.

Magen pajar vikten skuttar upp och tröttheten gör sig påmind.

Det är ju märkligt hur psyket lurar en emellanåt, men för varje gång det händer blir jag lite mer övertygad om att det egentligen inte är värt det..

Det viktigaste är ju att inte börja tänka i banor som "nu är ju allt förlorat så det är lika bra att ge upp" utan att snabbt ta sig i kragen ochkomma ut på banan igen…

dufva är så klok som vanligt…

Kunde inte sagt det bättre själv - precis så är det . Vi blir trots allt klokare och klokare för varje gång - till slut orkar man stå emot - (utom ibland - får jag väl säga då - som föll igår….)

När jag får ett återfall (numera nästan alltid planerade och mest en lagom mängd chokladpraliner/bakelser/efterrätter) brukar jag trösta mig själv med att tänka att ett visst "växelbruk" gör att man lättare går ned i vikt. Det kan sätta lite sprutt på ämnesomsättningen. Kolla in Skaldemans bok.

Tack allihop!

Allt känns faktiskt mycket bättre när man blir påmind om att man inte är ensam med denna typ av problem! Det finns ju andra som känner likadant! Det gäller bara att vi stöttar varandra, så ska det nog gå bra tillslut, eller hur?!

Bra tips och råd från alla!

8# Hahha, så brukar jag också tänka för att liksom "bortförklara" mig själv..

Men sant som ni säger: det kanske är bra att köra i botten nån gång, så att jag snart (väldigt snart!!) kan börja om med nya krafter och återfunnen motivation!

Men det tråkiga är bara att min vikt inte påverkades speciellt mycket av lågkolhydratskosten. Jag gick ner 1,6 kg i början (vatten antagligen) men har sedan dess stått stilla.. Aldrig mer än typ 10-15 gram<kolhydrater om dagen.. jag får väl se hur det går framöver, kanske bara hade hamnat på en "platå"…

Växelbruk var ett kul uttryck - det stjäl jag säkert vid tillfälle…

Självklart orkar vi läsa! Du har redan fått så många bra svar, så jag vill bara tillägga att jag tycker du ska försöka flytta fokus litegrann…

Visst kan 5 kilo vara nog så jobbigt och dessa 5 kilon är mer för dig än för en vuxen, men du är- vad jag har förstått- en ung tjej, och rent krasst bara genom din ålder i riskzonen för att riskera att drabbas av ätstörningar.

Försök att fokusera på din hälsa istället, och då menar jag suget och tankarna på mat och ätande som ockuperar dig. (Jag vet exakt vad du talar om kan jag tillägga…) Om du lyckas med det så tror jag att vikten kommer ordna sig den med, som en extra bonus! Har du skapat en egen tråd med hur du äter? Om du gör det så kan du få hjälp och råd mer fortlöpande på daglig basis. Vad gäller ditt "misslyckande" så se det inte som ett sådant, utan bara som ytterligare en erfarenhet.

Lycka till!

Strunta i dina fem kilon utan koncentrera dig på vad du äter och hur du mår istället.

Nästa gång du får för dig att "frossa" försök att äta något som är fett och gott istället.

Det är också så att om man har ätit "vanlig" mat innan man går över till någon form av LC-kost så tappar man visserligen vatten först.

Men sedan kan det stå still ett tag när kroppen inte vill fatta att den inte kommer få mer kolhydrater utan måste gå över till att bränna fett. Det kan ta både en och två veckor och någon gång under den tiden kommer du att bli toktrött. Det är då kroppen börjar fatta så håll ut och var snäll mot dig. Har man totalsabbat förbränningen kan det ta mycket längre tid innan kroppen vill börja släppa på fettet, den väntar in i det längsta på en ny svältperiod. Men håll ut, det släpper till slut!

Nu har jag inte hunnit riktigt ända fram själv, så jag vet inte var min kropp tycker att jag ska stanna, men det sker förmodligen inom 3-7 kg. Jag har läst på mer än ett ställe att man inte kommer till undervikt när man äter LC-kost så jag räknar med att det kommer stanna någon gång under hösten.

Och, beroende på ålder har vissa av oss en fantastisk förbränning, som rätt vad det är slår av och det märker man garanterat inte! Jag vet, för upp till 30 kunde jag leva på semlor och faktiskt tappa i vikt ändå, vägde mellan 55-62 kilo. Nästa gång jag funderade på saken och klev på vågen insåg jag varför byxorna satt så illa… 83 kg… Hoppsan… Och tro inte att det stannade där heller…

Det jag vill säga med det är att du har visserligen kanske några kilo mer än du önskar, men ju tidigare man lägger om till vettig kost desto bättre kommer man att må och stanna där man bör vara i vikten. De som har det så förspännt som jag hade kan få en klart otrevlig överraskning rätt som det är.

Jag har också testat växelbruk med mina dikeskörningar, funkar bra för mig!

Det där att vara som andra kan jag också känna, fast egentligen tror jag mer har att göra med omgivningen. När omgivningen säger kan inte du äta normalt som alla andra …men vad är normalt och vem kan säga att vad som ingår i det begreppet?

Skulle man ha en omgivning som inte brydde sig och ett utbud där alla skulle kunna äta som de ville skulle inte detta vara ett problem tex low carb menyer på plan, restauranger, detsamma gäller gluten, laktos osv då skulle någon ingen grupp känna sig utanför men men man kan bara konstatera att världen inte ser ut så utan är sockerförgiftad och då blir det svårt …ibland svårt att stå emot omgivningen och ibland frestelser …

 Ibland kan jag också känna - varför just jag, varför kan jag inte var som hon där …äta lagom och bara vara - men det går ju inte när man är insulinresistent ….

 Jag försöker sluta fred med mig själv men det går sådär får jag erkänna ….jag har svårt att förlika mig med tanken att aldrig får äta vissa livsmedel samtidigt som jag vet att jag mår så mkt bättre av att inte göra det ….

Jag hoppas att mina inre demoner ska försvinna och lämna mig ifred ….

Så mycket kloka ord så jag behöver nog bara säga att vi hamnar där alla någon gång. Viktigaste är att komma igen.

Jag skulle vilja blir av med ca 5 kilo men det går liksom inte. Än har jag inte gett upp hoppet…

Hörni, ville bara tacka er som svarade på mitt lätt panikslagna inlägg!

Era svar fick mig att bli omvärdera vissa saker!
T.ex: jag skall inte hetsa upp mig över mina 5 kilon, utan snarare koncentrera mig på vad jag äter och att jag mår bra av det jag äter. Jag ska inte "hets-räkna" kalorier, utan snarare lära mig vad som är lagom för min kropp!
Jag skall inte tänka att det är jobbigt att äta på detta sätt, eller 
vara avundsjuk på andra som äter "normalt". Jag mår ju så otroligt mycket bättre av denna kost, så jag borde bara njuta och vara stolt över mig själv! Andra borde vara avundsjuka på mig!

Jag känner nu att jag har motivationen tillbaka! Efter att ha "syndat" i torsdags kväll och tillåtit mig att göra fredagen till en OTROLIGT dålig dag, så har jag nu blivit påmind om hur dåligt jag mår när jag äter kollisar. Detta ständiga sug (man blir ju aldrig nöjd när man väl har börjat) och min mage!!

Jag säger som chapp: jag kör på växelbruk, heh.. Nämen iaf så har jag nu motivation att förtsätta med min nya livstil! För mig egen skull, inte för min vikt (jo, det också ) men främst för att jag mår bra av det!

**Så tack igen, och ha en trevlig helg!

**PS. Jag ska nog öppna min egen mat-tråd, och ni får gärna kommentera och "lägga er i" min kost! Det är skönt att känna att man har andra runtomkring sig som är i samma situation!

Kram på dig och ha en trevlig helg!

Vill föresten berätta att jag som fastnat på kaloriräknandet i somras nu äter runt 70% mer när jag kör ren LCHF och tappar konstant på vågen! Jag äter tills jag blir mätt utan att räkna. Ok, jag väger litet fortfarande för att lära mig var kolhydraterna finns, men bara det!

17# SKÖNT ATT HÖRA!
Ja, jag har ju faktiskt hört att kroppen bara tar upp den mängd fett som den behöver, det andra åker ju ut på naturliga sätt! Så om man äter (för) mycket fett, och därmed får i sig mycket kalorier, så gör det inget! 

Låter nästan för bra!