Kan det vara så att hon kanske har en ätstörning? Tex. samma som jag har? BED, Binge Eating Disorder. Isf. behöver hon hjälp av vården om hon är helt uppe i ett skov.

Jag kan gå länge utan att äta ett skvatt men sen kan det slå till, det behöver bara vara att någon säger något som "Borde du verkligen äta det där?" eller " Tänk lite på vikten nu, du kan inte äta hur mycket skit som helst" (sagt till mig när jag levde på sallad…)

Ja någon form av ätstörning har hon antagligen. Men att få med henne till en läkare, den striden bävar jag för. Hon vägrar ju ens att prata hälsa eller mat med oss. Hon slår bakut direkt. Allt är bra, och lägg er inte i.

När jag pratade med skolsköterskan så blev jag också så besviken. Hon tipsade om att vi kanske ska äta lite nyttigare middagar hemma. Och när jag förklarade läget. Vi äter bra nyttig mat - varje dag, så trodde hon inte på det. Det kunde ju vem som helst som ser henne räkna ut att det serverades mest köpepizza och pommes frites hemma hos oss. Jag kände mig riktigt ledsen av det påhoppet.

Låter som en ätstörning ja. Sen hade jag heller aldrig någon botten när jag var "barn", fick riktigt mättnadskänslor först när jag var 15 -16 år, och det kanske kommer senare för er dotter. 
Har ni försökt prata med henne? Om vad som händer i kroppen? Försök lägga fram det så vetenskapligt som möjligt. Utan att ge skuld, det är det värsta du kan göra just nu! Försök aldrig skuld belägga henne. Ja började själv med lågkolhydratkost när jag var 13. 
Sen kanske hon inte har insett vad som händer om hon fortsätter som hon gör (verkligen insett, inte att ni eller någon annan sagt det till henne). Tyvärr sen är det ju så att när man är 15 år gammal så måste ett sånt beslut komma av sig själv. Att tvinga henne blir både smärtsamt för er och för henne. Hon kanske har en dålig självbild? Det är kanske där skon klämmer? Det finns ju väldigt olika anledningar till ett stört ätbeteende.

Är det direkt efter måltid som är risk zonen? För ibland kan man ju vara sugen en stund efter att man ätit. Kan det i så fall fungera att distrahera henne med en annan aktivitet, så att ni slipper tjata? Gemensam promenad, bio, spel, hänga tvätt, ja vad gör man med femtonåringar det vet ju inte jag. Men jag skulle satsa på att finta henne och slippa tjat, hoppas att hennes kropp lär sej att bli mätt. OBS ovetenskapligt! Men det kanske kan köpa lite tid inför ett evenuellt läkarbesök.

Hon äter nog onyttigheter precis när som helst på dygnet. Hon äter ju nästan inget av det öppet inför oss men jag ser ju tomma ballerinapaket, mazarin-förp. osv i sopkorgn på hennes rum när jag kikar in där. Jag har sett henne äta precis efter måltid men jag är rädd att det sker mycket oftare än vad jag ens kan tänka mig. Hon stänger in sig ofta och ingen får komma in

Vi försöker ofta locka med henne på promenader, bowling, ja allt som är bättre än att sitta still men hon nekar och smäller igen dörren.

Hon äter nog onyttigheter precis när som helst på dygnet. Hon äter ju nästan inget av det öppet inför oss men jag ser ju tomma ballerinapaket, mazarin-förp. osv i sopkorgn på hennes rum när jag kikar in där. Jag har sett henne äta precis efter måltid men jag är rädd att det sker mycket oftare än vad jag ens kan tänka mig. Hon stänger in sig ofta och ingen får komma in

Vi försöker ofta locka med henne på promenader, bowling, ja allt som är bättre än att sitta still och äta godis men det är ytterst sällan det fungerar. Och de gånger hon gör något som är det minsta fysiskt krävande så är det inte en chans att hon förbränner allt hon äter. Det är ätbeteendet som måste förändras.

Övningskörning kan man ju börja med när de är 16. En bit kvar kanske, men.. Inte som belöning eller övertalning, bara som något man kan göra tillsammans.

Jag har ofta kunnat prata med mina barn på ett bra sätt, när vi varit ute och kört bil, bara vi två, på väg någonstans. minst 30 minuter, gärna 1-2 timmar. I bilen har jag kunnat börja med "ofarliga" kommentarer och skapa en sorts kontakt, sedan har de själva närmat sig det som varit viktigt för dem.

Kropp eller själ eller yttre faktorer, vänner, en svårutredd röra. Ännu mer för dottern som står mitt i det med alla tonårshormoner och skifte till gymnasium.

Jag dövade känslor med mat i tonåren, mer oro, mer mat.

Jag ser inte själva överätandet som problemet. Det är för mig bara ett symtom. Det svåra är att förstå vad som är problemet. Det kan ju t o m vara övervikt som är problemet…

LCHFingenjören blogg kan kanske ge inspiration?

Som tonårsförälder kan man inte alltid vara den som har alla svar eller vet vad som bör göras eller vara den som tonåringen väljer att prata med. Men man kan vara den som har fötterna kvar på marken (även under stormar) och vara den som vill sitt barn allt väl. Sällan tackas man för det när man är mitt i det. Det är din sak att komma ihåg att du gör ditt bästa. Hoppas ni kan hitta ett sätt att nå varandra.

Kan det vara en slags tröstätande pga något jobbigt hon har varit med om? Någon käresta kanske gjort slut eller … ja, tonåringar kan säkert vara med om triljoner känslomässiga jobbigheter, det är ju typ deras jobb. Känsloäter man spelar det mindre roll att man ätit riktig mat och man är ofta ute efter just det som är onyttigt. Det är såpass skambelagt att man helst inte släpper in någon i det. Det behöver inte vara så allvarligt som en sjukdom, men håller man på tillräckligt läge så får det ju konsekvenser och det är inte så lätt att sluta. Grejen är att det i stunden ger avslappning, ångestlindring; kanske inte helt olikt att en del tonåringar skär sig. Alltså själva effekten av det - för att vara extra tydlig: jag menar verkligen inte att antyda att hon skär sig eller nåt, bara att båda handlingarna kan ge en slags tröst/lindring. Med godiset kan liksom känna att man tar hand om sig, är snäll mot sig, pysslar om sig själv. Man kan göra det helt på sina egna villkor och för sig själv; "having a party in your mouth", kallar Dr Phil det. Det är förstås helt missriktat, men känslan av att det är så kan vara oerhört stark.

Jag tror tyvärr inte att det är tillfälligt pga tex kille som svikit. Det har ju varit detta mönster redan när hon var ganska liten. Jag minns när hon var 6-7 år och när vi var på besök hos någon som ställt fram ett kakfat. Vi alla tog en av varje sort men hon tog en till och en till och en till och ville aldrig sluta äta förrän vi sa ifrån att nu räcker det med fikabröd.  

Och samma har det alltid varit. Fick hon någon gång välja en valfri glass när vi gick förbi kiosken så tog hon alltid den största, och hon skulle ha mest kolasås på osv. Vi har alltid fått begränsa henne för att det inte ska gå överstyr och nu när hon har en del egna pengar så är det jättesvårt.

Fy vad jobbigt! Min son har rökt hasch och det låter som samma problematik. Man står handfallen inför beroendet och det är jättesvårt att få dem att inse. Jag har kämpat, tvingat honom att kissa(för att se om han rökt på), ringt polisen och varit allmänt jobbig i flera år men jag vet inte om han har slutat än. Han är 23 nu och jag orkar inte längre, nu är han ändå vuxen och så länge han sköter sitt jobb så känner jag att jag inte kan/orkar/vill göra nåt.

Beroende är inte roligt oavsett substans…

Hoppas att du hittar ett sätt att komma åt din dotter så att hon inser själv att hon har problem för det är bara hon själv som kan genomföra förändringen och då måste hon vilja. Även med vilja är det svårt men det går inte att tvinga någon ur ett beroende mot deras vilja.

Det jobbigaste med att vara runt beroende är att de ljuger så förbannat. Det är det värsta helt klart. Det går inte att fråga rakt ut och förvänta sig ett ärligt svar. De ljuger. Så snart man insett det blir det lite enklare att tackla. Jag brukar tänka, måste jag ställa frågan så vet jag svaret. Annars hade jag inte ens kommit på att fråga.

Jag hade nog slutat ge henne egna pengar faktiskt. Eller försökt på något sätt att komma överens om små utmaningar och belöningar. 

Tror ni behöver fundera ut något som kan fungera, och sluta tjata. Tjatet förstör ju bara er relation, och verkar inte hjälpa henne. 

Tycker inte ni ska försöka få hjälp från vården. Ni kommer inte få någon bra hjälp, är jag ganska övertygad om.

Kanske kan det vara lägligt att börja något nytt lagom till sommarlovet. Att hon är borta i skolan på dagarna gör ju saker mer komplicerat.

Hon är 15 år och ni som föräldrar har rätt att bestämma vissa saker, sluta ge pengar osv. Det vore en annan sak om hon var 18. Hon klarar ju inte av den här situationen själv och behöver nog någon som kliver in och tar kommandot. Och det gör nog henne mer gott att känna att någon verkligen hjälper henne, istället för att tjata och vädja när hon ändå inte kan sluta, det får henne bara att känna sig dålig och bli mer och mer hemlig i sitt ätande.

Det första du måste göra något åt är din egen attityd gentemot din dotter. Hela tiden när du nämner din dotter har du en negativ ton och hela tiden skyller du på henne. Du har tom mage att skylla på att det var hennes eget fel redan när hon bara var 6-7 år vilket är fruktansvärt lågt. Det är till 100% ditt fel som förälder så länge hon är ett barn. 

Du har själv skrivit att ni hade godis/läsk/fikabröd hemma och kvällsfikade till hon var 13 år.

Innan du själv ändrar attityd och inser att det här helt och hållet är ditt fel som förälder och inte din dotters fel så tror jag att du kommer ha väldigt svårt att nå fram till henne.

En kolhydratsjunkie hittar sina kolhydrater även om ni tjatar, tar ifrån henne pengar och bevakar. 
Tycker att ni ska läsa denna sida tillsammans med dottern 
http://www.bittensaddiction.com/ 
Speciellt området kring sockermissbruk. 

Jag är en gammal "tröstätare" som visserligen aldrig trillat dit på socker, men på bröd och pasta. Redan i barndomen så lärde jag mig den fula ovanan att låta mat (kolhydratsstinn sådan) döva känslor. Det räckte med att det var stressigt i skolan eller upplevda krav som blev för stora. Det jag åt la sig som en skön filt över oron och jag blev fetare och fetare.

Kontakta http://oasverige.org/ och fråga vad ni som anhöriga kan göra. Om de inte kan hjälpa er så kanske de kan tipsa om vart ni ska vända er för att söka hjälp.

OA=anonyma överätare

#12: Det här är nog ett av trådens grymmaste inlägg. TS är bekymrad och hon skriver för att få råd och hjälp. Hon har en dotter som uppenbarligen hela sitt liv, mer eller mindre, aldrig fått nog. Vilket hon noterat med oro.

Och vad får hon?

En rak höger från dig som säger att det är alltigenom hennes eget fel eftersom hon har en negativ attityd till sin dotter! 

På vilket sätt då? 

Är oro en negativ attityd?  

Vilken ton ska man ha när man beskriver sin dotters matmissbruk?

Och på vilket sätt har hon inte tagit sitt ansvar?

Tvärtom, hon har tagit ett stort ansvar - ändrat matvanorna i hemmet, uppmuntrat till fysisk aktivitet..här är inte en mor som struntat i allt och förtjänar en smocka från dig! 

Känner du TS? Känner du hennes dotter? Har du inblick i deras liv och relation?

Det gör du inte, men du drar dig inte ändå för att göra egna tolkningar och drämma till någon son är förtvivlad och vänder sig hit för att få råd. 

Och du får 12 likes. Vet inte vad jag ska säga, vilka är ni?

TS; Jätteledsen för detta. Ta för guds skull inte åt dig. Läs de andra inläggen och skit i detta. Vi är många som förstår hur jobbigt det är, att din dotter förmodligen har en form av störning i sitt matbeteende som hängt med redan när hon var litet barn. Och som vill hjälpa, inte slå.

Jag hade sagt som det var till henne att hon förstör sin kropp och kommer ångra det senare i livet. Hon kommer få bristningar och feta bröst och känns sig misslyckad med sin kropp vilket kommer leda till att hon äter mer.

Visa henne LCHF, gör i ordning frukost, middag och kvällsfika och låt henne vara delaktig, visa före och efterbildar på andra som har ätit LCHF och gått ner i vikt utan att vara hungriga.

Hennes godissug och överätande kommer att försvinna för hon kommer känna sig mätt på ett helt annat sätt. Samt att hon kommer se resultat på vågen vilket även om man är i tonåren ser som något positivt.

De verkar som er dotter är sockerberoende. Hon har de beteendet jag hade innan jag kom fram till att jag är sockerberoende. Tyvärr triggar kolhydraterna sockersuget. Som sockerberoende funkar strikt Lchf bäst. Läs sockerbomben i din hjärna av britten Jonsson så förstår du mer om din dotters beteende.

Jag var ungefär som din dotter, fast jag var bättre på att dölja det och jag gick inte heller upp i vikt förrän långt upp i vuxen ålder (kanske för att jag bantade mellan excesserna, började banta som sjuåring).

För mig berodde det på två saker. Den främsta är nog att jag hade en benägenhet för sockerberoende som gjorde att jag drogs till allt sött och började smygköpa godis så fort jag hade egna pengar. Ja, jag behövde inte ens egna pengar, för jag är så gammal att när jag var liten kunde man leta mynt under trätrallen i telefonkiosken!

För det andra hade det att göra med att jag dels hade en usel självkänsla, dels hade en viktnojig mamma som på något sätt ingjöt en rädsla hos mig att inte få tillräckligt med mat, som jag fortfarande har med mig långt inne.

Men framför allt kände jag mig oerhört ensam och missförstådd. Min mamma förmanade mig ofta, men lyssnade sällan på mig. Så godisexcesserna fungerade också ångestdämpande. 

Att tala om för mig att jag var/skulle bli fet och motbjudande, som #16 föreslår, hade haft en katastrofal effekt på mig i det läget. Jag kände mig redan fet och motbjudande (trots att jag i den åldern närmast var underviktig), så att lägga på ännu mer skam hade förmodligen fått mig att ge upp fullständigt.

Och det är något jag tror är viktigt att komma ihåg. Att vara 15, överviktig, och ha ett missbruk som man inte förstår och inte kan kontrollera leder till en oerhörd SKAM. Och skammen och ångesten kan dämpas med sockerkickar - som genast leder till mer skam. Att hon äter ensam visar ju att hon förstår att hennes ätande inte är normalt utan något skamligt som måste döljas. Så när ni pratar med henne om det är det jätteviktigt att ni förstår vilka plågsamma känslor det väcker hos henne. Att påföra ännu mer skuld och skam kommer garanterat inte att göra det lättare för henne!

Hon måste få hjälp att förstå sig själv, varför hon inte kan sluta, att det finns andra som funkar på samma sätt och sätt att tackla det. Tyvärr är det osannolikt att en läkare eller dietist kan hjälpa henne, men kanske en KBT-terapeut med god förståelse. Tipsen om Bitten Jonsson är bra. Om ni först läser in er själva så att ni förstår vad sockermissbruk innebär kommer det att bli lättare att hitta ingångar till att prata med henne och få henne att våga kännas vid sitt problem.

Men snälla, snälla, tjata inte, klaga inte och skäll inte. Varken om mat eller motion. Jag förstår att ni gör det i all välmening, men det funkar inte.

#15 Trule - visst formulerade sig #12 Ufojägaren i hårdaste laget, men det finns en poäng i detta. Att ha uppmärksammat ett sådant här problem när barnet är 6-7 år gammalt och sedan ändå "ha fikabröd/godis/läsk och sådant hemma" fram tills hon är 13 år och först då ta bort det - i samband med föräldrarnas ändrade matvanor - tja, det låter lite märkligt. Det betyder inte att TS är en dålig förälder, man kan göra en massa fel med de allra bästa intentioner. T.ex. tänka att det är ett sätt att avdramatisera den sortens mat, att tro att det ingår i en vanlig mathållning osv. Inte vet jag. Jag vet däremot att inga problem blir lösta om man inte kan kännas vid och ta ansvar för de fel man begått, oavsett hur god vilja man än motiverades av. 

Givetvis känner de flesta eller kanske ingen av oss här TS och kan inte känna till omständigheterna i övrigt. Detta ska man ha i bakhuvudet, men det enda vi kan kommentera är det som faktiskt står skrivet och så som det står skrivet så placerar TS hela problematiken hos dottern.

Skulle det kunna vara en dellösning att ni, hela familjen, tillbringar 1-2 veckor inom Bitten Johnssons avsockringsverksamhet? Det är säkert inte billigt, men att åka dit hela familjen - istället för bara ena föräldern med henne - skulle kunna vara ett sätt att avdramatisera att det är just hon som ska avsockras, utan att ni gör det som en hälsoinvestering för hela familjen. 

Å andra sidan kanske fördelen med att t.ex. en förälder är med henne där ena vecka och den andra veckan, vore att det blir lättare att få kontakt på tu man hand och att hon inte får känslan av att hon har en enad front emot sig. 

Jag vet inte exakt. Min tanke är att det kanske är lättare att bryta en vana på annan ort, hon har inte sina vanliga ställen som hon vet var hon kan köpa godis, ni kanske kan sova allihopa i samma rum, så att hon inte på ett odramatiskt sätt inte får den där tiden för sig själv när hon kan frossa och där på centret borde de kunna hjälpa henne en del. Sen måste man hantera hemmiljön igen när man kommer hem, det är lätt att slinka in i gamla vanor, men det kanske blir lättare om hon rent fysiskt är avsockrad i alla fall och hon kanske har fått egen insikt i det skadliga i beteendet?

Liten rättelse: jag har ingen närmare koll på Bitten Jonssons behandlingsverksamhet, så jag vet inte hur långa perioder man kan vara på hennes behandlingscentrum, när jag ögnat igenom nedanstående pdf, verkar det vara kortare tid än vad jag föreslog ovan. Men om ni tar kontakt med hennes verksamhet kan ni säkert få förslag på hur ni bäst går tillväga. 

http://www.bittensaddiction.com/doc/upload/filer/V%C3%A5ren%202014,%20BittensWay.pdf

#18 Obstinat - fantastiskt bra kommentar! Det var den där ångestdämpande effekten jag själv försökte beskriva i #8, men du gör det mycket bättre. 

Jag hade själv en period i början av 20-årsåldern när jag tröståt enorma mängder i samband med stora känslomässiga påfestningar på flera plan, jag befann mig i en enorm kris, fast jag inte riktigt fattade det då, utan undrade varför jag mådde dåligt och presterade dåligt i studierna. Fick dåligt självförtroende eftersom det kändes som att jag tappat min begåvning och kände mig allmänt vilse. Det var inte hetsätning som vid bulimi, utan lugnt och utan att kräkas, laxera eller försöka träna bort. Jag kan knappt i ord beskriva vilken skön känsla det var, vilken behaglig flykt dessa små matfester för mig själv var, hur lugn jag blev av dem, på gott humör. Jag hade inte ens ångest efteråt, vilket jag misstänker gjorde det ännu svårare att bli av med beteendet. Jag kände ju inte av någon baksida, det var bara skönt. Jag visste förstås att det inte var nyttigt, men övervikten kom förhållandevis långsamt och bara EN gång till kunde väl inte spela någon roll … Jag skämdes inte ens inför mig själv. Jag förstod att det var ett beteende som andra skulle se ned på och som en slipad missbrukare dolde jag det för andra, såg till att växla mataffärer så att inte samma kassörska skulle börja förknippa mig med stora inköp av godis, bullar, glass, chips, choklad, mumsmums mm på en och samma gång. Hade iakttagit trixen hos anorektiker/bulimiker i min omgivning, så det var lätt att undvika de avslöjande tecknen jag själv avslöjade dem på. Vid 25 års ålder avtog de där problemen och jag hade slutat med överätandet. Vid det laget hade jag tyvärr skaffat mig en rejäl övervikt som ju på sätt och vis blev självgenererande och mina oräkneliga försök att gå ned i vikt på fel sätt ledde ju tyvärr bara till att jag jojobantade mig upp i vikt ännu mer.

För mig var problematiken också delvis kopplad till min mammas bantningsbeteende under uppäxten, men också slankare och mer vältränade väninnor som nojade kring mat på ett sätt jag själv dittills inte hade gjort. Men om de var missnöjda, så måste väl jag också vara det, eller?

Inte är det lätt. Det är jättemånga år sedan jag hade ett sådant där 'kalas' för mig själv, men jag kan fortfarande minnas lindringen och känslan av att ta hand om mig själv och att göra något positivt för mig själv som bara är mitt, utan inblandning från den jobbiga omvärlden. Den känslan är så himla mäktig och gick inte att bekämpa med att det är ohälsosamt, jag kommer att bli fet och liknande. Det krävdes att grundproblematiken skulle upphöra, för att jag skulle sluta vilja göra så.

Kruxet är att hjärnan har stora problem med begreppet 'inte' och att förmaningar och bestraffningar inte hjälper. Hjärnan är riggad för att reagera på positiva stimuli. Så det bäst vore om hon kunde bli genuint intresserad av att göra något som blir lättare och roligare att göra om hon håller igen på godisfrossandet. På samma gång får hon ett positivt utlopp som hon får energi av och kanske inte behöver godiströsten lika mycket? Att t.ex. börja med dans och inse att man rör sig lättare och orkar mer om man är aningen slankare. Eller kanske fotografera och ge sig ut på små fotoexpeditioner. Eller nåt, inte vet jag, det måste ju falla henne i smaken. Då kanske man kan ersätta en del av sockerkickarna med andra kickar?

Först och främst tack # 15 Trule, jag håller med dig! När jag läste #12 fick jag nästan ont i magen och förstår inte hur man kan skriva så hårda ord till en tonårsmor som ber om hjälp. TS, det är antagligen baksidan med att öppet diskutera sina problem, man får höra massa saker som man absolut inte behöver! Hoppas du kan bortse från #12 och ta till dig de goda och vänliga råden som också finns här i tråden. Min tonårsdotter har inte ätstörningar men vår relation och kommunikation blev betydligt bättre efter en helg i London bara hon och jag. Alla har förstås inte råd med det men kanske kan ni åka någonstans i 2-3 dagar bara du och hon. För oss var det värt varenda krona! Det låter kanske som en "quick fix" som inte håller i längden men det var ett år sedan och vi har fortfarande en bra relation, bättre än innan resan.

Jag önskar dig lycka till!

För säkerhets skull ska du nog ändå ta dottern till en läkare. Störningar i ämnesomsättningen kontrolleras med några enkla blodprover. De tar två blodprover i armen för att kolla sköldkörteln.

Man kan vara ruskigt bestämd när man är 15 och har det väl låst sig med föräldrarna kan det vara nästan omöjligt att bryta mönstret. Jag känner igen mig i beskrivningen av din dotter, precis som många andra här ovan. Jag minns hur det kändes när min mor tjatade och hur jag kände mig missförstådd och blev ännu mer envis (anorektisk/bulimisk). Ångestlättnaden i kräkandet och itryckningen av limpor nattetid…

Jag känner också igen att vara en bekymrad anhörig till en tonåring med destruktiva beteenden och svag självkänsla. Jag tycker att Obstitants påpekande att flickan måste vara medveten om sitt beteende eftersom hon döljer ätandet är viktigt. Hade hon inte varit det hade saklig information kanske kunnat fungera. Men din dotter är säkert insatt i att det inte är hälsosamt att äta kakor och att hon riskerar att bli kraftigt överviktig (vilket hon säkert inte heller vill bli). Är det riktigt illa - tex anorexi som hotar livet, är det motiverat med tvångsvård. Men i detta fall gissar jag att det är ni själva som måste få hjälp i hur ni ska hantera situationen. Hittar ni ett sätt som fungerar för er kanske flickans skamkänslor minskar och hon kan börja se sig själv som ansvarig för sina handlingar och så småningom själv upptäcka att hon har ett beteende som hon antagligen måste få hjälp av andra för att kunna förändra. Det är sorgligt om det måste ta tio år och hon hinner blir sjukligt överviktig, men det är ändå inte omöjligt att ändra även decennielånga missbruk. 

Ibland kan det vara bra att komma hemifrån för att bryta mönster av detta slag. Vara utomlands ett år. Åka på läger kring något intresse, tillbringa en sommar med släktingar eller kompisar. Men har flickan stora problem är hon antagligen också socialt isolerad och att "skickas iväg" kan då upplevas som ytterligare bestraffning och tecken på att man inte duger som man är. Att känna sig sedd och älskad för den man är är säkert nyckeln. Men säkert är din dotter intelligent och genomskådar snabbt alla välmenande försök att ge beröm för det ena eller andra så det måste verkligen vara äkta uppskattning. Att göra saker tillsammans där båda kommer till sin rätt och där uppskattningen inte ligger i beröm utan att man har roligt tillsammans (eller ger varandra intressanta utmaningar) är nog vad som skulle ha fungerat med mig (jag slog bakut så fort min mor började jolma lismande om hur "söt" eller "begåvad" jag var…) men har det låst sig rejält vill man inte göra något alls med sina föräldrar. En släkting? En äldre väninna?

Jag var som din dotter när jag var i hennes ålder och betydligt yngre. Min ätstörning började tidigt och var en belöning för att jag ens tagit mig igenom en dag..

Jag har testat mycket, jag visste inte ens att det var en ätstörning förrän jag började surfa runt på riktigt, dvs. inte en sida om dagen via ett tjutande modem.

BED är fortfarande inte helt accepterat inom psykvården men det börjar så sakta komma in där med att det inte bara finns bulemi och anorexi .

Jag håller min ätstörning inom kontroll genom att äta på bestämda tider, Aldrig neka mig själv något för då kickar den in med full kraft och då tar den rent över.

Värsta exemplet var sista gången den tog över, jag själv var som i dvala, jag var inte medveten om vad ätstörningen och min kropp gjorde.

Jag var borta i 3 månader, när jag blev medveten igen så hade jag gått upp 25 kg och det fanns snaskpapper och beviljade låneansökningar överallt..

Jag betalar fortfarande av för dom 3 månaderna…

En psyk.läkare sa att personer med min diagnos och den ätstörningen drabbades av samma sak som jag gjort i större utsträckning än folk utan diagnos. Jag var inte den första hon träffat. Jag började berätta för henne och hon avslutade varje mening som jag påbörjat.

Jag blir så berörd över alla som skriver "jag var som hon är", med empati och delar med sig av sina erfarenheter och kunskaper. Att veta att så många haft liknande problem och hittat en väg att gå som gör att de mår bättre och är friskare!

Jag hoppas din dotter hittar en bra väg!

Bara hoppas att TS läser tråden och inte blev bortskrämd av det väldigt hårda inlägget som #12 skrev.

Ni bör kolla hennes insulinnivåer, hon kan vara insulinresistent vilket gör att energin hon äter lagras istället för ge mättnad och energi. Enligt Tim Noakes så är flesta överviktiga insulinresistenta och en kolhydratrik kost är katastrofal för dessa. Alltid hungriga och går väldigt lätt upp i vikt. Detta tillsammans med ett sockerberoende är inte hälsosamt.

Det heter: "mätt och belåten"! Är inte flickan belåten, så blir hon inte mätt! Hur har hon det med kompisar, eget husdjur!? Något som är roligare än att äta??Som kan ge god kontakt med föräldrarna utan tjat. Själv är jag rätt depressiv, orosätit, inte godis men frukt och bröd. Jag mår bättre på LCHF. Jag tycker bloggen : LCHFingenjören är väldigt bra. Beskriver en tjej med kraftig övervikt, smygätande och stor förnedring, mobbing som barn! Trots världens bästa föräldrar.

TS verkar ha försvunnit, inte så konstigt efter Ufojägarens inlägg kanske, men trist. Här finns så många bra råd och förklaringar som följt efter detta. 

Skriver ett meddelande till henne. Kanske kan ni som haft så många kloka inlägg göra detsamma. Det vore synd om hon inte får syn på allt värdefullt som skrivits, de många erfarenheter som kan läsas i denna tråd - och att här finns både förståelse, insikter, värme och empati.

Innan man börjar leka självutnämnd psykolog ska ni ta henne till läkare och be doktorn ta blodprover på sköldkörtelfunktionen. Störningar i ämnesomsättningen kan visa sig både fysiskt och psykiskt. Det är en enkel undersökning och det gör inte ont och det är inte obehagligt på något sätt. Om ni då får svar som visar att det är dålig funktion på sköldkörteln så behöver ni inte skuldbelägga er själva i fortsättningen.

Det är tungt för för personer som inte är i balans att också bära omgivningens oro. I den åldern speciellt. Oron från omgivningen kan vara en bekräftelse på att ungdomen är misslyckad och det är inte uppbyggande för ens barn att känna det från sina föräldrar. Jag har varit där själv som förälder. Mitt problem var ju min oro och den gjorde så att jag inte kunde förmedla kärlek och tilltro till min son. Jag kan inte ge dig något råd men jag vill berätta att när jag själv sökte hjälp för min oro så förbättrades jag och min sons relation betydligt. Jag förstod att jag genom min oro undergrävt min sons självkänsla. Jag bestämde mig för att förutsättningslöst acceptera hans val och att jag litade på honom. Han blev en person med ett eget liv och egna val. Våra barn måste utforma sina liv själva. Det är inte meningen att vi alltid ska vara kompletta, vuxna och klara allt själva. Konsten är att inse att det är jag som behöver hjälp att vara vuxen i svåra lägen.