Kör hårt! Någonstans inom mig skulle jag vilja kunna göra likadant, jag är ju en sockerjunkie jag med. Men, efter att ha läst på och kämpat för att tillämpa i närmare sex år så vill jag inte längre ha, även om jag faller då och då. Varför vill jag inte ha då? Därför att min kropp mår så mycket bättre utan och jag vill inte utsätta den för allt skit som finns i allt det där "goda" och jag tycker inte längre synd om mig själv (nånstans i bakhuvudet) för att jag inte "får" äta skräp längre. Jag önskar ofta att jag hade vetat vad jag vet idag när jag var 25. Då hade jag kanske inte varit överviktig och sockerknarkande med metabolt syndrom idag, eller överfört mina usla matvanor på mina döttrar. De har, är jag glad att säga tagit tag i saker och ting och äter idag liberal LCHF med små avsteg här o där. Min äldsta dotter har gått ned 26 kg på lite över ett år. Vad jag vill säga med allt detta svamlande är att du ska naturligtvis göra som du själv tycker är bäst men varför inte samtidigt kolla upp vad t.ex socker och spannmål gör med din kropp? Kolla in bloggen ettsotareblod.se t.ex. Vad du än beslutar dig för så lycka till;-)

Jag önskar jag hade vetat vad jag vet idag, när jag var tonåring.

Nu drar både socker och för mycket andra kolhydrater igång sug och värk i kroppen.

Men visst vore den enkelt att kunna äta som  andra…

Men för de som kan så skulle mitt första råd vara "Skippa så mycket socker du bara kan", det andra skulle vara att minska framför allt snabba kolhydrater så mycket som går.

För 35 år sedan slutade jag med socker i kaffet. Först smakade kaffet vedervärdigt. Sedan smakade kaffe med socker och utan socker lika äckligt. Först efter ett halvår smakade kaffe utan socker gott. Kaffe med socker smakar fortfarande äckligt.

Nu har detsamma hänt med efterrätter och tårtor. Jag är så avvand på socker att de normalsötade godsakerna smakar som en maräng med syltfyllning och sockerglasyr, jag får rysningar av obehag om jag smakar.

Dit önskar jag att alla kunde komma. Socker är inte bra!

Jag önskar dig lycka till med att hitta din väg till hälsa och bra matvanor!

Vilken skön start! Jag hoppas att du fixar dina mål och att du hittar din matrutin efteråt och slipper falla tillbaka till gamla vanor. 
När du ätit lchf ett tag och när du förhoppningsvis nått ditt mål, så ska du inte bli förvånad ifall du upptäcker att en del av det som du nu tänker på som gott kanske inte alls är så gott när du väl sätter tänderna i det igen. Smaken förändras. Vissa saker som jag tyckte var gott tidigare smakar inte alls bra nu. Vanligt billigt godis typ "Karamellkungen" är ett exempel.  
Om du har normal förbränning, inte behöver äta lchf av något medicinskt skäl och inte är sockerberoende, så kan du mycket väl experimentera och försöka hitta din nivå på kolhydrater efteråt. 

Jag gick ner mer än 40 kg på lite drygt ett år och nådde min målvikt. Har efter det stegvis ökat på kolhydraterna lite men jag har medvetet låtit bli sånt som varit mitt problem tidigare, dvs mjölmat ("pasta-junkie och mack-narkoman") men lagt till potatis, rotsaker och frukt i min kost. Jag som inte har nåt bekymmer med sockerberoende kan dessutom vid enstaka tillfällen äta nån godbit vid kalas eller speciella högtider. Begränsad mängd och under en begränsad tid. Vanlig pizza äter jag kanske 5-6 ggr/år. Vanligt bröd äter jag ungefär lika ofta och då bara nån liten skiva vitlöksbröd till rätter som "kräver" det eller vanligt tunnbröd till min älskade surströmming på hösten. Jag har tur, mina rena avsteg påverkar mig inte negativt. Det triggar inget sug och slår inte ut min mage. Jag samlar ibland lite vätska som försvinner efter några dagar.
Jag har ätit liberalt i ungefär ett år nu och hållit min vikt perfekt och stabil under hela tiden!

#0

Det som funkar för dig.. funkar för dig!

Och om man strävar efter att gå ner vikt är det dumt att äta sådant som motverkar syftet.. dvs för mycket snabba kolhydrater!

Oså när man väl uppnått sitt mål blir man för det mesta mer avslappnad.. mer tillåtande.. ibland går man för långt.. faller av helt.. återgår till ett gammalt ätmönster som ledde till att man behövde gå ner i första vändan.. osv!

Grejen är att det är mänskligt.. rätt vanligt.. men egentligen inte så farligt om man inte drar på sig något sjukligt tillstånd på kuppen.

Utan det viktiga är att man lär sig vad som funkar i långa loppet.. utan jojobantningar!

Och efter ett tag så har man helt plötsligt ändrat en del vanor, favoritrecept, andra fredagsmys, lärt sig lite nya recept.. osv.

Grejen är att jag inte orkar bry mig så mycket om vad det goda gör med kroppen, så länge jag äter det i lagom mängd. Jag känner hellre såhär att vad jag vet, så lever jag en gång. Då lever jag ett aningen kortare liv och faktiskt njuter. Men det är bara hur jag resonerar.

#3 Jag har alltid ätit mycket kolhydrater, men inte så mycket som de senaste åren. Jag har aldrig direkt rört på mig och ändå alltid varit i väldigt bra vikt, enda fram till jag träffade min sambo, då hamnade vi i den kända "myskvällsgodiset". Vi får se hur det funkar för mig, men eftersom jag klarat det i 17 år så borde jag lyckas med det igen :)

#5

Ingen av oss bryr sig om vad man stoppar i munnen gör för kroppen innan man själv drabbats.. lika med mig.. undantag finns säkert, men är ovanliga!

Har man tur handlar det bara om några extra kilon.. de i sig kan vara en förvarning.. kanske främst på osunda vanor?

Oså.. det här med mat och delande av måltider är något av det mest sociala man kan göra.. (förutom sex).. det verkar ligga i våra gener.

Grejen är väl att detta utnyttjas av de som vill sälja junkfood.. hur fredagsmös man innan chips, ostbågar och Tex-mex?

Det handlar nog till delar om ett förändrat samhälle.. jag lixom många andra jobbar kortare fredagar.. har därmed mer tid.. fredag har blivit nya Lördag.. och Lördag blev nya Söndag.. men många kanske inte minns den heliga Söndagsmiddagen med vit duk.. där närvaro var obligatorisk.. endast intyg på egen begravning var skäl till att inte närvara!

Eget hushåll med egen familj och egen söndagsmiddag med stärkt vit linneduk, var ett skäl att slippa.

#6 Jo du har väl antagligen rätt, jag mådde ju bra förutom att jag vägde 10 kg för mycket. Jag kanske blir mer benägen med åldern när det kommer till hur maten påverkar kroppen, nu är jag bara 23.

#7

Det räcker nog att du får barn så blir det nog redan där en annan syn på mat, dess innehåll och hur det påverkar både dig och barnen?

#TS Jag förstår hur du tänker! Jag älskar LCHF men kan inte tänka mig att leva ett helt socker och mjölfritt liv. Så precis som du, så vill jag hitta en balans. Hellre springer jag på gymmet en dag extra i veckan än loggar min mat. Men det är jag.

Ang, att dra ner på fettet, så är det ett litet dilemma. Jag skulle inte kunna tänka mig att använda light produkter eller minska på smöret, men det dagen i veckan jag äter potatis så kanske jag inte har en gräddstuvning till…

Kommer ihåg när jag in min första omgång upptäckte att gogisavdelningen i butiken luktade kemikalier, och inte alls sött och gott.

(Jag trillade tillbaka 2010 är min man fick cancer och jag blev mer observant på honom än mig själv. Sen en gång till 2013 när jag blev uppagd. Så nu är det omstart igen!)

Jag vet hur det är, och jag är likadan. Så länge den enda nackdelen med att dricka öl/cola och äta pizza/tacos/hamburgertallrik och liknande är att jag lägger på mig några kilo så är det värt det, jag behöver bara hålla koll på vågen och se till att avstegen inte blir så ofta att jag börjar stadigt gå upp i vikt istället. Jag får inga andra negativa effekter av socker/gluten. Ingen värk, ingen dålig mage, inget sånt som många vittnar om att minsta avsteg kan göra med dem. Om det skulle ändras när jag blir äldre får jag ta ställning då till hur jag ska göra :)