#1 För att lätt vaniljyoghurt innehåller mycket socker?? Och kostdoktorn är ingen kärring utan en man…

Vart får barnet allt godis ifrån? Det borde man väl kunna reglera så att barnet inte får tag på onyttigheter på egen hand. Jag har inga egna barn, så jag vet inte.

TS

VArför finns det så mycket bullar och godis hemma? 

#1

Vem är en tokig kärring menar du? Jag tappade tråden där.

Å, jag var också sockerberoende i den åldern, och ännu tidigare. Gömde godispapper på riktigt konstiga ställen och smög sen ut till soprummet och försökte lägga dem under andra saker i soptunnan. Det var så hemskt!

Och det blev definitivt inte bättre av en mat- och viktnojande mamma som mest lyckades med att inpränta en djup rädsla hos mig att inte få tillräckligt med mat, som jag fortfarande dras med ibland. Och jag var inte ens överviktig.

Det låter jättebra att mamman engagerar sig och försöker lösa problemet på riktigt! Jag tror att om hon skaffar sig bra kunskap om sockerberoende och engagerar dottern i att förstå hur det funkar så kan det inte bara hjälpa henne att bryta det utan även minska skammen och ångesten som hon garanterat känner. Få henne att förstå att det finns en förklaring till att det blir så här, att det går att ändra på, att det kommer att vara en tuff utmaning till en början men att hon kommer att klara det. Till skillnad från att "springa mer och äta mindre fett och ännu mer socker" vilket är oerhört svårt att klara av eftersom det blir ren tortyr i dotterns situation.

Håller med #3. Kanske dags att se över familjens socker konsumtion.

#3 Jag köpte godis själv åtminstone från 10-årsåldern. Jag dolde iofs mitt missbruk rätt bra, i det här fallet kanske det skulle vara möjligt att dels (förstås!) inte ha sötsaker hemma, dels kontrollera veckopengen.

Men enbart kontroll kommer nog inte att hjälpa, dottern behöver också hjälp att förstå sig själv och kost som inte triggar sötsuget.

#7 Har en 11-åring råd att köpa 9 bullar? Inte så många gånger i månaden skulle jag tro.

#7 Men var får man sina pengar ifrån som 11-åring? Föräldrarna förmodligen.

Jag fick också lördagspeng från jag var 7 år. 10 kr att spendera på godis eller annat (1991) men det var med regeln att godis åt man bara på lördagar och det som blev över (både godis och pengar) sparades. Godiset till veckan efter och pengarna åkte ner i spargrisen. 

Hade jag ätit godis på en vardag hade min lördagspeng dragits in. Kakor och bullar var det inte heller tal om på vardagar trotts att vi ofta hade frysen full av båda. Men jag har en gammalmodig uppfostran vilket färgar min syn på barnuppfostran generellt.

Jag undrar bara på vilket sätt barnet i det här fallet blir hjälpt av att människor förfasar sig och skuldbelägger en förälder som uppenbarligen bryr sig väldigt mycket om sitt barn och vill göra sitt allra bästa. De har redan märkt att deras nuvarande system inte fungerar. Nu vill de ändra. Det är ju toppenbra! Pekpinnar är väl det sista den här familjen behöver just nu.

Det låter som en otroligt god början att föräldern skaffar sig information och både Bitten Jonsson och Ann Fernholm är verkligt bra utgångspunkter.

Sedan kan man säkert prata ganska öppet med en elvaåring, hon är säkert väldigt medveten om problemet. Men då är det viktigt att inte skuldbelägga, prata om dålig karaktär och sånt, utan att hålla en mer saklig ton. Beskriva hur det fungerar med blodsocker och insulin, sikta in sig på "må bra" och inte så mycket på en viss vikt. Och sen måste hela familjen med på tåget. Att skilja ut ett barn som inte "får" äta det ena och det andra medan resten mumsar fritt är ju helt förödande.

Dessutom kan det nog behövas en hel del jobb på andra fronter, med självkänslan t.ex.

Kanske både mamma och elvaåring kan hitta inspiration på lchf-ingenjörens blogg? Hon skriver faktiskt just i dag om hur det är att vara förälder till ett överviktigt barn.

Precis sådär var jag med. Gömde bullpapper (bakom pannan, i tvättkorgen, bakom öppna spisen) när mamma hade bakat och lagt i frysen. Gjorde egna chokladröror efter skola neller åt enorma mängder rostat bröd med massa smör och marmelad (var sk. nyckelbarn). Lånade pengar av folk i skolan så jag kunde köpa hårdmackor med ost + varm choklad istf att äta skolmaten som inte ens i närheten stillade mitt sug eller min hunger. Inför en jul när mamma bakat kakor fanns det helt plötsligt bara en kaka kvar i varje kakburk i frysen… 

Mamma började med att tejpa alla kakburkar i frysen. Jag rev upp. Till slut fick de ta med sig julgottat i bilen. Det här var på åttio- och nittiotalet, mamma och pappa hade inte koll på socker och sådant, utan vi åt det vanliga, rekommenderade. Mammas hembakta sirapslimpor med massa smör och ost var en stor favorit. Med massor av O'boy. 

Jag var aktiv och hade hästar som jag red och skötte om. Spelade fotboll. Cyklade överallt (vi bor på landet). Rände runt. Ändå blev jag såklart tjock, och det kära sockerberoendet följer med mig än idag. 

Gud så jag önskat att det fanns någon som Kostdoktorn eller Bitten eller Dr. Dahlqvist eller liknande på den tiden. Då är jag helt övertygad om att saker hade varit annorlunda, för mamma och pappa ville verkligen hjälpa. 

Jag tycker den här mamman verkar göra det skitbra. Läsa på och lära sig och försöka ändra. 

Jag kan inte tipsa om någon läkare, men jag blev lite berörd av inlägget, då igenkänningsfaktorn är stor. 

(Jag fick också månads- och/eller veckopeng. De pengarna köpte jag stora maffiga 5-kronorssemlor för på bageriet en km från skolan. Ja, på högstadiet var det, när man hade längre raster/håltimme. Jag snattade även godis vid några tillfällen när pengarna var slut och suget för stort.)

Håller med #11, viktigt att prata om självkänsla etc!

Hej,

Om jag vore mamman skulle jag skicka ett mail till Ann Fernholm och fråga om råd. Läse följande inlägg av Ann.

Nästa bok på gång – den handlar om det sötaste vi har

Postat av Ann Fernholm den 4 mars 2014.

Kära läsare! Jag har inte riktigt vågat berätta att det är en ny bok på gång av rädsla för att drabbas av en plötslig skrivkramp. Men nu känns det som att de högsta hindren är övervunna. Peppar, peppar. Den kommer mot slutet av september. Temat är barn och socker. Gluten kommer också att slinka med […]
http://ettsotareblod.se/category/barn-och-socker/

Häls Jennifer

Jag tror att mamman gör helt rätt! Det jag har sett av Bitten så är det nog det närmsta hjälp som går att komma. Önska dem lycka till.

Hej och tack för alla svar! Jag tänkte faktiskt samma sak men efter att hon gått. Var får hon bullarna och godiset ifrån? Till saken hör nog att mamma är lika sockerberoende hon men hon försöker ta tag i det nu på allvar. Jag ska absolut skicka ett mail till Ann Fernholm. Kanske kan jag haffa henne på båten! :-) Mamman behöver nog utbilda sig. Till exempel hade hon börjat ge sitt barn havregrynsgröt på morgonen. Men barnet hatade det. Jag föreslog ölkorv och babybelost. Det äter mina barn. Då kom hon på att det gillar ju hennes barn. Det handlar nog mest om att hon måste lära sig, havregrynsgröt är ju inte det bästa om man är sockerberoende.

Förstår inte varför man ger ungen så mycket socker från början. När jag tänker efter själv så började inte min viktproblematik som barn förrän mina föräldrar skilde sig och godis/fika introducerades för mig flera gånger i veckan. När jag var liten fick jag och min bror en liten godispåse varje lördag och that's it, i övrigt såg mina föräldrar (mestandels min morsa då) att vi fick osötade produkter utan massor av tillsatser och vi kände därför inte behovet av att frossa i sötsaker på fritiden. 

Man måste inte sätta det här barnet på en LCHF diet det ser jag ingen nödvändighet till men plocka bort allt socker och alla snabba kolhydrater.  I värsta fall, ta henne till en dietist som får prata med henne.

Har inte följt tråden så noga, men som #16 skriver behöver man inte sätta barnet på LCHF-diet. Och just havregryn tillhör en av de långsammaste kolhydraterna. Hade det handlat om en tallrik corn flakes hade varit en helt annan femma.

Precis som många anda skriver så var jag likadan som barn. Var verkligen beroende på riktigt. Köpte glass och godis så fort jag hade pengar. Skåpåt kex och kakor men framförallt limpmackor och oboy.

Något som jag tror var boven i dramat för min del var min onormalt nyttiga mamma som förbjöd mig att äta godis på vardagarna. Ja straffet var väl egentligen att hon blev väldigt arg om hon kom på mig. Men skammen och det dåliga samvetet gjorde ju att jag fortsatte äta i smyg. Jag tror nu i efterhand att det hårda förbudet byggde upp en sorts spänning som gjorde att den förbjudna frukten smakade ännu godare . 

Att barnet är överviktigt, vilket inte jag hann bli, gör nog denna situation ännu värre. Jag tycker inte mamman ska fokusera på det utan på att försöka ändra kosten i hemmet. Barn gör generellt som föräldrarna gör. Så om mamman själv börjar med en hälsosammare livsstil, slutar att köpa hem onyttiga varor och samtidigt försöker få barnet intresserad genom positiva kommentarer så tror jag det löser sig lite av sig själv.  Det viktigaste är nog att mamman inte tar det hela för allvarligt. Det handlar om psykologi. Sen bör hon absolut ta hänsyn till barnets intressen snarare än att tvinga in henne i löpträning. Bättre att låta henne pröva på olika idrotter och själv känna vad som är kul.

Jag har två barn, åtta och elva år gamla. De lever med "mjölmat" i skolan och varannan helg är de hos sin pappa där de äter "standardkost". Hemma hos mig äter de nog som de flesta andra eftersom jag inte tror på att blanda lchf med socker och mjöl dagtid. Däremot får de alltid bra mat lagad från grunden, aldrig helfabrikat och vi äter en hel del viltkött, begränsat med bröd, mycket grönsaker osv. Min son som är elva år är lång och smal och har alltid varit så, medan hans lillasyster däremot alltid haft en rundare kroppstyp. De får samma kost och godsaker är begränsade till lördagar, får de överhuvudtaget bullar och dylikt så är det enbart på helgerna och oftast när vi besöker deras morföräldrar. Trots att de äter samma kost så är min dotter lite för rund, och jag ser ett helt annat ätmönster hos henne än hos storebror. Brorsan äter tills magen är nöjd, hon äter tills hjärnan är nöjd- och det blir den lååångt efter magen. Det ÄR inte lätt att begränsa matintaget för en åttaåring, speciellt inte för en åttaårig tjej som börjar bli kroppsmedveten och känslig för både utseende och vad och hur man talar med henne om mat och ätande. Det är ullstrumpor på som gäller om man vill undvika komplex, dålig självkänsla och ätstörningar i form av anorexia eller bulimi längre fram- samtidigt som man ändå måste komma tillrätta med ett problem som man ser växer fram. Jag försöker tala med henne utifrån perspektivet hälsa, att ha en stark, frisk kropp osv, försöker föregå med ett gott exempel, vi är mycket ute och rör på oss och hon tränar dans varje vecka- men ändå kvarstår problemet och det är att hennes hjärna reagerar helt annorlunda på socker och stärkelse än vad t.ex hennes smala bror gör. Att jag vet detta med full övertygelse är för att jag ser mig själv i henne och hur jag var både nu och som barn! Jag är helt övertygad om att denna "läggning" i de flesta fall- inte alla- i första hand är medfödd och sedan förstärkt genom miljö, snarare än invand genom felaktiga vanor. Att jag skriver om detta är för att det är så lätt för de som aldrig haft en föräldraroll som innebär just den här problematiken att döma, och komma med åsikter som idiotförklarar föräldern/föräldrarna ifråga. Det är inget i situationen som är svart eller vitt, och oftast finns det syskon i familjen att ta hänsyn till. Som idag t.ex: min son har en längre tid velat baka ihop med mig och det han absolut ville baka var chokladbollar. Min dotter hade följt med en kompis hem efter skolan, så idag kunde vi äntligen göra detta tillsammans, och han dukade sedan upp, tände ljus och gjorde fint innan vi såg på en film ihop. En liten egen stund ihop :-) MEN- hade min dotter varit hemma hade det inte fungerat att göra detta, alternativt så hade jag fått stå ut med taggen i hjärtat när jag såg henne äta chokladbollarna och tvingats hejda henne och begränsa henne eftersom hon inte gör det själv. Så innan man ställer frågan " varför finns ens sådant i huset" etcetera så kan det vara en god tanke att fundera på den frågan själv en stund.

Jag tror också på att hitta nåt som dottern tycker är kul. Nu vet jag inte, men hon kanske faktiskt tycker att det är kul att jogga.

Sen tror jag också att hela familjen måste ändra matvanor och sluta köpa hem godis och bullar. Att istället för att tvinga i dem sånt de inte tycker om, försöker hitta vad de tycker om. Involvera dem i matlagning och handling så de får välja själva. Försöka utbilda sig själv så man kan utbilda sina barn är nog också bra.

Jag hoppas verkligen att det går bra för dem!

Är det ingen som vet någon bra dietist eller läkare som förstår det här problemet med sockerberoende barn/vuxna?
De hade ju som sagt blivit skickade till en dietist som inte var bra.

Läs Bitten Jonssons sockerbomben och Gunilla Sahlins Vitt begär. Att gå på kurs med Bitten är en väldigt bra början, det har jag själv gjort. Att förstå sjukdomen beroende är det viktigaste nu. Ingenting kommer att fungera på sikt om man inte börjar med beroendet.

Varför inte kontakta Jonas Bergqvist som vet massor om lchf, ketogen kost och träning? Han är utbildad sjukgymnast, personlig tränare och licensierad mf-kostrådgivare (typ lchf). Dessutom håller han till i Stockholm.

Hoppas familjen kan få bra hjälp och hitta en hållbar väg framåt!

Jag är verkligen ingen expert på föräldrarollen i detta. Som flera andra är jag den som själv råkat illa ut, medan inget av mina barn har problemet. Jag blev tidigt rund 'utan anledning' och min mamma - som själv hela sitt liv har varit liten och lätt som en fjäder oavsett hur mycket hon än äter - fick förstås för sig att jag smygåt massor och att det var hela förklaringen. Hos oss fanns inget att småäta av - vi hade det inte så lätt ekonomiskt, 1960-70-tal - men ändå lyckades hon tro på sin teori. Prilligt nog så tror jag hennes förakt piskade in förmåga till kontroll - men det är INTE en bra motor. Hon har sabbat mig i huvudet och i själen, kommer aldrig undan känslan av skuld och otillräcklighet och vissa helknasiga tänkanden. 

Hon var okunnig och egentligen extremt prestigefull. Varför lyssna - hon visste ju!?! Om det funnits dialog så hade det känts som om hon var MED mig - inte någon att fly från. Kritiken var som pisksnärtar och attackerna kom oftast när jag var minst beredd, eller när det hände nåt bra/jag hade kul. Som om blotta kombinationen av min rundhet och glädje, att jag kunde vara tillfreds när hon var typ äcklad, störde henne. Och faktiskt - jag var inte ens speciellt rund. Och jag spelade fotboll, red, cyklade överallt på sommaren, körde spark till polarna om vintern - skjuts fanns inte 'på kartan' oavsett alla kilometrar och skolväg över ett berg genom skogen, snö, kyla och kolmörker på vintern. Åkte skidor och skridskor och jag vet inte vad. Men ändå var allt mitt eget fel, jag var faktiskt lat enligt mammas logik. Helt galet. Men hon tänkte så ändå.

Nu är ju de flesta här i tråden inte såna. Som tur är. Men det säger nåt om vad ett sånt barn får möta, om än inte i hemmet så på andra ställen. Det kryllar av folk som funkar ungefär som mamma. Såna som haft tur i genlotteriet men tror det handlar om att de själva är genier.  

Det gäller också att inte trilla i andra diket, att vilja hjälpa ungen så desperat att man tar över totalt och blir en hälsofascist som predikar och inte har några perspektiv. Jag tror att nyckeln ligger i att ungen själv måste känna sig som en aktör, inte ett passivt offer eller ett 'någon-annans-fixa-projekt'. Men också att hon får stöd, rejält med stöd. Det var vad jag hade behövt, det är vad som alltid funkar för mig - även som vuxen. Och jag tror det gäller för de allra flesta människor.

Kunskaper ger verktyg. Man måste få veta varför det är som det är och vad som krävs när man har en sån sorts kropp. Minskar skuld och gör att man kan tänka mer relevant kring saken. Och så kärlek - hon ska känna att man är allierad med henne, inte en motståndare. Ställ frågor till henne. Prata med henne och låt henne själv formulera sig. Ärlighet och öppenhet. Problemet finns. När man har de anlagen så KAN man INTE äta som andra. Det är ju frågan om en känslighet i klass med t ex födoämnesallergi. Fast värre på vissa vis, effekterna kommer smygande och det är ihopkopplat med beroendeproblematik. 

Och samtidigt - det måste tas paus ibland. Inte från att äta bättre, men från 'ämnet'. Livet handlar om så mycket annat och det perspektivet är viktigt. Få vara glad och slappna av. Med mera.

Det är förstås svårt att få allting på rätt köl. Kanske tillför jag inte nåt nytt med detta - många har skrivit bra.. men ändå.

Önskar dina vänner hittar lösningarna. Allt gott!

Jonas Bergqvist  jobbar inte med beroende, jag är själv utbildad kostrådgivare av honom. Beroende är en sjukdom, vi har bara ett belöningscentrum, om man har ett känsligt sådant triggar man lätt på droger. Oavsett sort. Ofta har man flera utlopp (olika "droger" som socker, rökning, alkohol, spel, shopping). Tar man bort den ena utan att behandla problemet ökar oftast en annan Jag har själv hört idag personer som berättat att de fick sin jungfrukick på socker när de var 4 år. Det känns som man fått lösningen på alla världens problem. Typ "Bara jag äter socker så mår jag som en kung". 

Det har inget med karaktär eller uppfostran att göra. När belöningscentrum styr kör den över all logik. Jag rekommenderar starkt att söka hjälp hos Bitten Jonsson eller någon som är utbildad av Bitten. Annica Strandberg, utbuildad av Bitten och själv är nykter sockerberoende arbetar med barn http://www.annicastrandberg.se

#24

Tack för ditt svar!

Jag tror det var nu i helgen hon(mamman) var i Göteborg på någon slags kurs med just Bitten. Ska bli kul att höra hur det gick!

Har hon inte fått Annicas namn så ska jag ge det till henne.

Tack!

SpurtAnne: har du hört något mer om hur det går för mamman med elvaåringen? Och vad hon tyckte om Bittens kurs?

Nej, jag har inte hört något. Ska kolla med henne nästa gång jag ser henne. Hon är mer av en ytlig bekant så jag vill inte tränga mig på och ringa. Hoppas på att springa på henne på byn eller så snart. Jag ska återrapportera hur det går.

Hoppas hoppas hoppas verkligen att familjen hittar hjälp och vägar som fungerar för dem. 
Jag har aldrig varit sockermissbrukare men "känsloätare", dvs jag lärde mig tidigt att tröstäta om något var jobbigt. Var det tungt i skolan så kunde jag alltid trösta mig med att hemma fanns mackorna eller skålen med kalla köttbullar i kylskåpet och när jag väl satt där och åt så försvann alla problemen för en stund. 

Familjen i TS exempel behöver hjälp med att stötta tjejen och ta tag i de bakomliggande problemen. Tar man reda på varför hon känner behovet att döva med drogen socker så är det också lättare att angripa det bakomliggande problemet. 
En av mina vänner har precis som jag varit känsloätare redan som liten men det övergick dessutom i ett rejält matmissbruk. Bakgrunden? Sexuella övergrepp och mobbning. Detta uppdagades inte förrän hon som vuxen fick hjälp att hantera en Depression som inte gick att döva med mat. 

Barn som är beroende av socker eller mat lyckas nästan alltid få tag på det även om tillgången begränsas hemma. Genom att köpa för veckopeng, genom att samla pantflaskor, genom att äta hos vänner eller far-/morföräldrar eller genom att besöka nån gammal givmild person som gärna bjuder på kakor då barn kommer på besök, genom att besöka föreningsaktiviteter där fika finns osv. 
Min kompis berättade att hon inte fick pengar hemma, men att hon blev en hejare på att samla pant så att hon kunde köpa det hon ville ha och att hon passade på att sno åt sig nån extra kaka när hon t.ex. var med i kyrkans juniorer. Dessutom fanns alltid sirap, kakao, socker och smör hemma så hon som nyckelbarn kunde koka snabbkola på spisen innan mamma kom hem.

På min tid fanns det telefonkiosker med trätrall där man kunde hitta mynt att köpa godis för… (Ja, så gammal är jag!)