Beror sig väll på lite vad man har för mål.
Antingen satsar man på 25 bmi.
Eller på 10% fett på kropppen.
Allt är rellativt.
Ibland kan det vara av välvilja. Ibland avundsjuka.

En person som trackat ner på min vikt hela livet, sade en dag att jag skulle ta det lugnt så jag inte bler anorektiker.

Hade inget att bemöta med, men viste inte heller den dagen vad mitt mål var. Problemer eg är att denna person bara är avundsjuk.

Nu vet jag det. Och även vad mitt mål är.
Det är väll det det handlar om, sätt upp mål och ta reda på varför du vill nå dina mål.

Jodå. De är ledsna att man inte är tjock längre. Eller oroliga att man blivit ätstörd. Det handlar nog också om identifikation/identitet. De är vana att men ser ut på ett visst sätt. Den sortens kommentarer upphör nog när folk vant sej.

Mina arbetskamrater hade aldrig sett mig smal då jag började jobba hos dem som överviktig.

Jag vägde 106 kilo när jag började jobba där och just de kommentarerna fick jag ofta höra när jag gått ner i vikt en bit.

Hade jag börjat se ut som ett skelett så hade jag förstått deras "oro" men kommentarerna började komma när jag vägde runt 80-85 kg och hade en bra bit kvar till mitt mål.

Jag är 1.72 cm över havet och min benstomme är smal och finlemmad.

Vid 80-85 hade jag faktiskt ganska mycket överflödigt fett kvar på kroppen men detta "såg" man inte utan då kom ofta dessa kommentarer.

Jag fick ständigt försvara mig och vid något tillfälle blev jag så trött på det att jag faktiskt drog upp tröjan och ner med brallorna för att visa dem att detta är inte okej för mig även om jag hade gått ner en hel del 🙂

Jag håller med #2 att de är ovana att se en smal/smalare och att de slutar kommentera till slut.

Jag är 53 år och väger nu som jag gjorde i yngre dagar innan jag började gå upp i vikt. Jag har definitivt hull på kroppen - NORMALT hull - och jag har ingen tanke på att pressa neråt ännu mer.

Ts. När du får dessa kommentarer så försök att inte bry dig - det viktiga är att DU vet hur din verklighet är och att du har sunda tankar kring din vikt.

Det "lustiga" i sammanhanget är att om det är tvärtom - alltså någon som håller på att gå UPP i vikt så är det förmodligen ingen som slänger ur sig: "Men hörru, RÄCKER det inte nu!? Ska du verkligen gå upp mer i vikt??" 😛
Sådana kommentarer kommer förstås kanske ….men i tysthet bakom ryggen.

Kan det vara så att en del människor bara älskar att ge "goda råd" - de kan inte låta bli att placera sig i en slags "hjälparroll"? Jag känner igen beteendet hos flera av mina väninnor - det kan gälla maten (och att jag inte äter "balanserat" plus att jag nu är "nästan för smal") såväl som hur man är i sina relationer eller att man tar på sig jobb och antas stressa för mycket. 

Vissa områden är tabu - som Siggebus säger är det ingen som kommenterar en ökande övervikt med kommentarer som: "räcker det inte nu". (Man kan ju kanske invända att en ökande övervikt antagligen inte beror på medveten strategi hos den tjocknande medan avsmalnande  skulle kunna bero på snedvriden kroppsuppfattning och målmedveten kamp.) 

Men den här klåfingrigheten att liksom vilja diagnosticera och vara en klok kurator i alla lägen där det överhuvudtaget är möjligt att inta en sådan roll, tycks vara ett personlighetsdrag (eller skada) hos många kvinnor, åtminstone i min generation (är 61). Otroligt irriterande är det hursomhelst och svårt att värja sig mot eftersom det verkar välmenande. 

Sen kan kommentarerna säkert ha andra orsaker också precis som sägs ovan (avundsjuka eller faktiskt äkta oro som blir större av att man varit van att se personen som tjock och därför upplever det nuvarande tillståndet som "onormalt" och därmed osunt).

Minns så väl när jag för nästan tio år sedan umgicks mycket med ett tjejgäng bestående av fem personer inkl. mig. En av tjejerna var kraftigt överviktig, vägde en bit över 100 kilo, medan alla andra var normalviktiga. Den överviktiga tjejen började efter ett nyårslöfte att träna och gå till Viktväktarna och när hon kommit ner till 80 kg - fortfarande med 15 kilos övervikt - började två av de andra tjejerna att "välmenande" varna henne för att hon började se för smal ut. "Akta dig, nu ser du snart ut som ett skelett!". "Lustigt" nog vägde ingen av oss andra över 60 kilo vid den här tidpunkten och i skenet av detta blev kommentarerna hånfulla, ur min synvinkel åtminstone. Vid något tillfälle påpekade tjejen det till kompisarna, sa att det framstod som lite underligt att de var oroliga för hennes vikt när de vägde 25 kilo mindre själva. Då brukade det bli tyst på dem ett tag. Den här tjejen gick sedan upp allting i vikt igen och då fälldes inga kommentarer.

orsaker till kommentarer: 

1. Ovana. En person som går ner mycket i vikt förändrar sitt utseende och det tar tid för alla att vänja sig.

2. Omtanke. Fakta är att många som går ner i vikt inte alltid själv har en hjärna som hänger med i förändringen och därför uppfattar sig själva som tjockare än vad de är (Jag har varit normalviktig i över ett år och har fortfarande en snedvriden uppfattning då jag ser mig själv i spegeln. Först när jag ser mig själv på foto inser jag hur smal jag blivit) 

3. Oro: Kraftig viktnedgång kan få en person att se äldre och sjukare ut. Minns ni skådespelaren uffe larsson? Se bifogad bild! Han gick ner från fetma till normalvikt, men såg helt sjuk ut då han gjort det. 
Jag minns också att min exman såg rätt sjuk ut då han tappat 50 kg, men att i takt med att hans hud anpassade sig så fick han en sunt utseende

4. Avundsjuka. Ja… fast jag personligen har inte den erfarenheten. "Visst räcker det nu" har handlat om äkta oro då det i bekantskapskretsen finns många som har eller har haft olika sorters ätstörningar. 

5. Smak. Vissa människor föredrar lite mjukare kurvor. Dit hör min kille. Dit hör även jag. Jag är som finast när jag har ett bmi på strax över 25. Det ser jag på foton. Min kropp ville dock inte stanna där utan jag tappade ofrivilligt några kg till innan jag lyckades balansera upp det med liberalare kost. Får se hur det blir i framtiden. 

Argument jag använde när jag hade 10-15 kgs övervikt och "visst räcker det nu" började dyka upp som kommentarer var "jag ger mig inte förrän jag har bmi 25, men mindre än så behöver jag inte ha. Det finns ingen anledning för mig som otränad att gå runt med överskottskilon och jag behöver avlasta kroppen i tid innan jag får värk som mina föräldrar har".

Ja jag har fått höra det, otaliga gånger trots att jag inte bantar eller försöker gå ner i vikt. Utan för att jag valt en viss livsstil när det gällerkost

Så här är det att vara normalviktig (BMI 20.5) och äta LCHF