Vänta med att oroa dig tills du har fått de andra värdena. De tog med all sannolik fler men brydde sig bara om att meddela dig totalkolesterol.

Ett tips för framtiden är att be dem skicka hem provsvaren på papper direkt när man tar ett prov. Då sparar man en massa besvär senerare.  Enklare för dem också, faktiskt.

Jag har gått ner mycket i vikt (totalt 56 kg sedan toppvikten) och varit i kontakt med en plastikkirurg för konsultation. Enligt honom så kan man INTE påverka huden särskilt mycket om man tappat mycket i vikt. Det handlar mycket om ålder, hudkvalite, om det finns bristningar sedan förr, hur mycket man tappat och i vilken hastighet osv. Enligt honom kan lår och armar lättare återhämta sig men just bukhuden kan bara återbildas till en viss gräns. Han opererar ingen som inte varit viktstabil i mer än 6 månader, gärna 12, men det är individuellt och han avgör behovet efter konsultation där han träffar en med några månaders mellanrum och kollar hur mycket huden har förändrats på den tiden.

#1 Tack för ett snabbt svar, nu har jag inte tagit några prover, jag hade bara lite funderingar runt det här som jag aldrig hört talas om, att om du minskar ditt protienintag så påverkas kroppen på det här viset att den tar bland annat av överskottshuden för att kompensera.

#2 Det är så jag har uppfattat det också, att det inte går att påverka och att man dessutom får helt enkelt vänta och se när man varit viktstabil ett år eller så hur mycket ens hud har dragit ihop sig.

Visste dock inte att buken kan ha det svårare att återbildas, det är goda nyheter för mig att lår och armar i regel har lättare för det, min mesta övervikt satte sig på låren och sen som en jämntjock michelingubbe över resten av kroppen. :).
Runt magen har jag bara minskat ca 2dm trots 30kg viktförlust, väger i dag ca 75kg till mina 164cm.

Jag vill inte operera mig, dels försöker jag hitta balansen mellan att acceptera min kropp för vad den är och hoppet att min kropp kommer att återhämta sig så mycket det bara går på egen hand.

 
Det känns läskigt för mig att gå så långt som operation för att jag ska bli nöjd med min kropp.
Jag försöker att se att det är skillnad på att göra något åt en kropp där huden inte hängt med, där det är en hälsovinst med operation och de som plastikopererar en frisk kropp för att de inte gillar formen på en kroppsdel och sen skrämmer också tanken på operation, att bli sövd och skuren i…
Jag har mycket tankar runt det här som ni kanske märker.

Efter mycket om och men bestämde jag mig för att vara modig och lägga upp en bild på mig, på den väger jag fortfarande ca 85kg, men det är den enda magbilden jag har på datorn, för att visa vad jag menar med att jag är jämnjock med mest på låren.

Jo.. nog kommer kroppen ta utav överskotthuden.. överskottshjärtat, överskottshjärnan och lite annat överskott!

Det är som sagt vad gener, ålder, hormoner och en hel del annat som styr vad som tas ifrån.

Cellerna byts ut med jämna mellanrum och det tar väl minst 5 år innan alla är utbytta.

Det där med resterande hängbuk har mer med spänst i huden att göra.. det går fortare och bättre ju yngre man är.

Det handlar nog rätt mycket om subkutana fettceller som är tömda.. de försvinner så småningom när de inte längre behövs.

#3 Nä, det var jag som skrev i fel tråd igen. Ursäkta.

Kan vara värt att vänta ett tag och se om det inte drar ihop sig av sig självt. http://intebarasjuk.wordpress.com/2012/11/26/overskottshud-bye-bye/ Jag har hört fler som sagt att det drar ihop sig efter ett tag men det kan ta ett par år. Hellre det än operation kanske? Sen om inget hänt kan du ju överväga operation.

Finns det någon här som har erfarenhet av operation eller är påläst? Jag kan väldigt lite om plastikkirurgi - blir det ärr där hud tagits bort och sytts ihop? Ser det "normalt" ut eller syns det att man har gjort en operation? Hur riskfylld är en sådan operation?

Jag vet inget om just sån operation men alla operationer är riskfyllda. Den största risken är nog själva narkosen och att man kan få infektioner.

När kroppen "äter av sig själv" är det inte huden den tar av utan musklerna. Musklerna kan återbildas relativt lätt men inte huden. Huden drar ihop sig av sig själv, se bara på alla kvinnor som fött barn, men det kan ta sin tid.

Kvinnor som har fött barn har haft huden uttöjd 9 månader åt gången, och inte särskilt mycket under de första månaderna, så även en kvinna som har fött flera barn kommer inte sammantaget upp i mer än några års uttänjt läge sammantaget. Har man dragit på kraftig övervikt i 20 år så har huden haft detta som normalläge under mycket längre tid - borde inte det påverkar hur lätt det är för huden att dra ihop sig? Sen är det ju väldigt olika även för gravida kvinnor. Jag har sett flerbarnsmammor som har slät hud som en tonåring bara några år efter sista förlossningen, men också kvinnor som fortfarande 15 år efter senaste graviditeten dras med såpass mycket överskottshud på magen att det nästan bildas en liten ficka. 

Men det är bara att hoppas på det bästa. Överskottshud - mycket överskottshud - är något som oroar mig och ger mig blandade känslor inför en kraftig viktnedgång (jag har just nu ca 60 kg mer än när jag började gå upp i vikt och säg att jag hoppas att gå ned runt en 40-50 av dessa) och därmed muckar lite med motivationen. Jag har förstått att det inte bara har estetiska effekter, utan att man även kan få problem med hygienen i hudvecken, att det kan bli väldigt varmt där man har mycket överskottshud, såg ett program om en tjej som hade problem med mycket överskottshud mellan låren t.ex. Hon hade visserligen gått ned med hjälp av gastric bypass e.likn. operation, men effekten borde vara ungefär likvärdig. 

Men jag ska försöka ta en sak i taget. Fixa viktnedgången först, så får jag ser hur det blir med huden, jag kanske inte får några större problem och då är det bara onödigt att ta ut oro i förskott. Ska jag försöka tänka. ;-)

Vad jobbigt det måste vara att tänka på. Det är ju inte bara att gå ner i vikt och sen trivs man med sin kropp. Själv har jag aldrig varit överviktig men fött 3 barn och då gått upp 20 kg men jag har inget häng någonstans. Det är jag glad för. Men magen efter sista barnet tog tid. Flera år. Hon är 11 nu och det är först nu som jag tycker att den är tillbaka där den ska vara. Lite skrynklig om jag står på alla fyra och kollar på den men vaffan jag är ju 46 så det måste vara normalt. Hoppas du slipper alltför mycket överskottshud!

Tack alla som svarat, ni är guldvärda! 🌺

Jag tampats med en envis förkylning, som gjorde mig för trött för att tänka, skrev ett långt svar för några dagar sedan, som jag lyckades klicka bort, glömde att jag satt och skrev på det…

Det är något som förändrats sen jag började med lchf, jag blir inte förkyld en gång i månaden längre, aweeee för det! :)

Så jag har beslutat mig för ha lite is i magen, det hjälpte mig att få perspektiv att läsa er svar och funderingar, ingen kan säga säkert hur det blir och vad som är rätt väg att gå för en när man väl är där, jag behövde inse det.

Kanske kan tyckas självklart så här i efterhand, jag känner så, det är bara så mycet som rör sig i huvudet på mig eftersom jag gått igenom en sån stor kroppslig förändring, så är det för mig i alla fall.

Vissa dar känner jag verkigen att är 30kg lättare och trivs riktigt bra med mig själv fast jag har en bit kvar och vissa dar känner jag som om jag fortfarande hade 30kg att gå ner och som jag aldrig kommer hitta en balans och trivsel i min kropp, den känns främmande och fel.

Att det var en sån stor mental omställning var jag inte beredd på, att det skulle vara svårt att acceptera min nya sundare kropp.
Det jag förväntade mig som skulle vara jobbigt var omställningen rent praktiskt, med nya rutiner med mat och motion, att det var det som skulle vara det svåraste.

Det har gått förvånansvärt lätt, har haft mina bakslag, men har kunnat tagit mina platåer och nåt ökat kilo här och där med ro, när jag vetat hur jag ska göra för att komma på rätt köl igen.
Det har helt enkelt känns så rätt att äta bra, känna att kroppen fungerar och reagerar positivt på det, att slippa skuldkänslorna över vad jag ätit och få vara snäll emot sig själv, ta hand om mig, har gett mig ro i själen, som gjort den praktiska biten lättare än vad jag trodde möjligt.   

Men sen har det krockat lite i mig.
Det är den metala biten som varit den svåra, att acceptera mitt nya jag kroppsligen, som varit min svåra bit.

Så många talar, i mina ögon i alla fall, så tvärsäkert om sin målvikt, jag har ingen aning om vikt jag behöver hamna på för att hitta en balans, må bra till både kropp och själ. 

Hur har det varit för er som börjat närma sig den, har det varit rätt för er, har ni tänkt om för att må bra eller hade ni "rätt" från början?
Jag är så nyfiken hur era tankegångar går eftersom jag själv inte har en aning.

Det känns dock förtröstansfullt, vetskapen att när man äter så här så reglerar kroppen själv vikten, så man inte kan gå ned för mycket, det hade jag faktiskt varit orolig för annars.

Jag hoppas att någon känner igen sig lite i mina tankar och har lite egna att dela med sig av.
Det känns nästan lite fult att ha problem att gått ned så mycket och att inte hittat mig själv eller känslan över att vara nöjd med vad jag faktiskt åstakommit.

Jag har tappat 75 kilo efter en Gastric ByPass och huden har dragit ihop sig sen jag började träna crosstrainer + styrketräning och löpning. Efter ett pass så ”känner jag” hur huden blodfylls och efter ett år har huden dragiut ihop sig ordentligt.

Mina armar var ett problemområde men med styrketräning (där man SVETTAS ,o) har det gått ihop sig helt otroligt!

#13 Vad härligt att höra, tack för att du tog dig tid och berättade det och jag är så glad för din skull, vilken jobb du måste ha gjort. :)

#14

Måste ärligen säga att det vasr faktiskt inte så svårt med denna op som hjälp. Det svåra var att ”våga” visa sig på gymmet för jag ”kände mig ful och fet” i hjärnan. Skumt att man var så van vid att tänka ”kan inte” ”vill inte” ”jag är för fet” osv osv. Nu kan jag inte skylla på det mera.

Min hjärna ”gav upp” före min kropp ”gav upp”.

Mina tankar var mitt värsta fiende, inte kroppen. 🤪

#15 Jag måste säga att jag är så glad att du svarar så öppet och ärligt, den inre dialogen vi för med oss själva är, känner jag också, den största hindret, att ändra hur vi tänker så vi inte fortsätter att sätta krokben för oss själva.
Jag är också glad att du skrev var, att det var din värsta fiende, hur lyckades du övervinna de tankarna?

Det jag försöker tänka är att jag visst förtjänar att må bra och vara lycklig, det är inte som att jag tar det ifrån någon annan, att jag tar någon annans möjlighet till lycka, utan jag istället kommer att ha också mer att ge till andra, mina nära och kära, när jag har mer balans och energi och mår bra av att vara jag.

Jag övervann tankarna faktiskt med en blandning av ren ilska och en del olika kurser på jobbet i mental träning. Detta var faktiskt en vändpunkt efter en del av dessa kursee. Ett hett tips.

Jag fick forskning presenterat för mig att man kan älta en negativ tanke från morgon till kväll cirka 600 ggr!!! Utan att man ”tänker” på det. Inte konstigt att man har en kass attityd efter en dag med negativa tankar inför något. Det fick mig till att verkligen skärpa mig.

Skulle aldrig tilltala en vän på det sättet, så varför talar jag så till mig själv? Så illa? Visst är jag värd mer!

Aha, tack, det låter ju helt logiskt ja, att ökad blodcirkulation, och därmed träning, hjälper huden att dra ihop sig. Som komplement kanske massage också kan vara till hjälp?

#13 om man ska tro läkare och kirurger är det inte träningen som fick huden att dra ihop sig och ska inte ha någon effekt på huden i den bemärkelsen. Det handlar enligt dem om ålder, gener, elasticitet, tid etc.

Jag tog bort mitt stora överskott på magen för exakt en månad sedan då kirurgen rätt och slätt sa att det är kommer du aldrig bli av med utan operation. Ledsen över att de inte kunde ta handtagen på ryggen med då de är väldigt jobbiga utseendemässigt, mitt enda hopp är att försöka gå ner ännu mer och hoppas de försvinner då. Armarna drar förhoppningsvis ihop sig med tiden.

Tack för att du delar med dig, Niiinah92. 

Vet du om det kommer att bli kvar ärr där huden sytts ihop, 

eller försvinner dessa spår med tiden?

Jag har också tagit bort hud på magen och det är klart att ärr INTE försvinner!

Det bleknar dock och mitt är i alla fall satt så lågt att trosor och bikinibyxor döljer det.

Dubbelpost

#20 ärr kommer det finnas kvar, en lång linje från höft till höft men dels kommer den blekna (har sett bilder där det bleknat så man ser det bara om man letar efter det) och dels ligger snittet så lågt att det väldigt lätt döljs med trosor. Ska tejpa mitt ärr i ca 6 månader, det ska hjälpa det bli finare. Tycker redan mitt ärr är tunnt och inte ett dugg besvärande.

Jag är 45 år gammal, och mkitt skinn har dragit ihop sig nästan helt. Opades februari 2014, så det har gått 2 år. Är halvsvensk och halvasiat så det är kanske mina gener som gör att det går så bra?

Goda gener och att välja sina föräldrar är väldigt viktigt val här i livet!