För ganska prick 6 månader sedan påbörjade jag mitt andra försök till att gå ner i vikt. Första gången jag gjorde det var över sommaren för 3 år sedan. Under prick 3 månader gick jag ner 20 kg, men lyckades inte komma ner till en vikt jag var nöjd med. gick från galet fet (110,4 kg och 168 cm lång till 90 kg) till bara fet. Lyckades dock ha ett väldigt jämnt och fint tempo då kontinuiteten i min vardag var nästan militärisk. Vikten gick lite upp o ner och var på 93 för 10 månader sen sen kom en rejäl omgång Depression och hoppa upp 11 kg på 2 månader. Startpunkten på denna viktnedgång var efter att jag sprungit göteborgsvarvet (kanske inte den bästa idén med tanke på att jag hade ett BMI på 36 då) och efter slutspurten var det några sekunders allvarlig tveksamhet om man skulle få se en morgondag. Jag visste att LCHF fungerade så bra förra gången så lika bra att hoppa på det igen, tillsammans med styrketräning (vilket jag inte gjorde förra gången). Jag visste att det inte skulle gå lika snabbt denna gången då jag nu bor mycket närmre mina vänner och under sommaren och hösten har det blivit att man umgåts med dom några gånger i veckan och då har druckit öl och ätit långt ifrån korrekt kost. Frestelsen då att bryta detta galna påhitt har då varit väldigt lätt. 

Alla söker vi motivationen till att fortsätta strida i denna branta uppförsbacke. Vissa har kanske en partner som hjälper en på vägen eller vänner som håller en igång. Andra kanske klarar sig själva när dom väl tagit det första steget. För mig har inte riktigt det där med andra människors komplimanger eller kommentarer riktigt fungerat. För mig känns det nästan att folk säger det lite mer av artighet, ungefär som när dom ser att man har klippt håret eller ett par nya skor. Visst är det lite skoj att höra men efter en minut är det glömt. (hoppas inte jag drog ner någon med det sista…) Ibland kommer det lite udda milstolpar som är faktiskt ganska roliga, som att man plötsligt passar i kläderna man hade i högstadiet eller att man är tvungen att köpa nya kläder för att det är bara 1 par byxor kvar som inte känns som ett tält. Jag bestämde mig för att skapa min egna motivation genom att kolla bakåt i tiden. Jag är lite av en kontrollfreak på vissa punkter och ställer mig på vågen varje morgon. Många säger att det är dumt, men ni ser ju varför jag inte tycker det. Det händer med jämna mellanrum att man vaknar på fel sida och tycker dagen är skit. Ställer man sig då på vägen och är några hekto tyngre än gårdagen trots att man bara stoppat i sig 1200 kcal sedan dess så kan man lätt bli förbannad. Hade jag inte hållt på med detta så hade jag vid säkert 30% av gångerna jag vägt mig tyngre än dagen innan gett upp och sedan åkt och bosatt mig inne på närmsta mcdonalds. Varje dag skriver jag in min vikt i diagrammet och även om jag gått upp i vikt så kommer motivationen tillbaka i full kraft såfort jag sätter ögonen på mitt underbara diagram. Den visar mig allt jag behöver för att fortsätta kampen. Jag minns då alla gånger jag haft liknande känslor om hur motstridigt det har känts men att jag tagit mig förbi det och så ser jag också hur långt jag har kommit. Biter jag ihop bara den dagen så är chansen rätt stor att jag nästa dag kommer vakna på rätt sida igen, förhoppningsvis några hekto lättare. Det är ju trots allt bara mat det handlar om. Det är skit samma om jag sätter i mig en burgare och pommes eller en köttbit med feta-sallad. från 10 minuter efter och fram till nästa måltid kommer jag må likadant men nästa morgon kommer jag antingen vara glad av att se hur de fortsätter krypa sig ner mot min målvikt, eller om jag precis har ogjort de senaste 2-3 dagarnas kämpande.