Jag har varit mycket sjuk och när jag kom hem efter 2,5 månad från psykiatrisk slutenvårdsavdelning var jag inte helt i form än. Plötsligt skulle jag göra allt själv, till och med koka mitt eget kaffe.

Så jag levde en vecka på nästan enbart kolhydrater: bröd, chips, kex osv. Gud vad dåligt jag mådde.

Jag bara bestämde mig för att det var dags att äta LCHF igen och så blev det, utan problem.

Nej, faktiskt inte. Suget försvinner ju när man äter mycket fett ett tag.

jag kan få såna nojor ibland. Mer o mer sällan, tack o lov. Jag går ett par dagar o låter nojan växa och sen ger jag efter - räcker oftast med lite för att IBS'en ska sparka igång en rejäl omgång i magen, jag får en helvetesnatt och ibland även dagen efter.. sen är jag tbx på banan utan problem. Jag tror det är sockermonstret som spelar trix på insidan för smaklökarna skriker i högan sky över sånt som jag en gång älskat men som jag nu tycker är eländigt sött/osmakligt. 

😃

Haha! Jag är just nu inne i en sån period efter 5 år på LCHF.

En alien har bosatt sig i mig och den kastar sig över godis, mackor, glass, choklad och det är himmelskt gott!

Jag säger varje dag att nu får det vara nog och så måste jag tanka t.ex. vips så köper den där ufon munkar och bullar och en macka!

Jag fattar ingenting, så här galen har jag aldrig varit förr. Har tappat kontrollen!

Men räknar med att det kommer andra tider så småningom. Hoppas bara att jag inte går upp för mycket innan dess :-(

Stress, oavsett var den kommer ifrn, sjukdom, jobb, etc, kan ge sdana effekter.

Haha! Jag är inne i samma fålla - men jag bestämde mig faktiskt redan förra sommaren att livet är för kort för att inte unna sig purfärsk potatis, bär i stora lass, milkshakes med bär och ingefära, STORA sallader och glass (som jag gör själv, köp-glassen är för söt.)

Jag äter till och med italienskt bröd på durumvete med salladsblad och parmaskinka (till frukost och bara en skiva - men den är rätt tjock…)

Så sisådär har jag levt sedan tre veckor tillbaka. Och till min stora förvåning har jag gått ner 1,5 kilo i veckan…:o! D.v.s. 4,5 kilo på ynka tre veckor.

Helt oförtjänt men underbart för i baddräkten på stranden! :)

#Trule

Nu blev jag inspirerad, glass!

Jag återfaller också tyvärr ständigt i kolhydraterna men jag är sockerberoende och matmissbrukare. Det går betydligt bättre nu i alla fall med mina beroenden än medan jag åt högkolhydratkost och lightprodukter.

Sedan är jag övertygad om att vi behöver olika mycket kolhydrater för att må optimalt. Det är individuellt vad som är lagom. Och det verkar som att kvinnor ofta behöver mer än män. Eller?

#7 Nu var det nog inte fölr att inspirera dig att göra och äta glass…. 😛😃

#6 Verkar som om du hittat ett lowcarbstuk som funkar för dig, grattis. 🙂 Jag går ner på lchf som lowcarb, om jag bara äter sansade mängder.

TS Jag är på precis samma sätt. Det utlöses ofta av press/stress, men jag har insett att jag alltid gjort så, bara att det märktes ju inte så stor skillnad när man var i värsta kolhydratsträsket - bara att man åt lite mer och ännu sämre. Sedan undviker man ju vissa saker i längre perioder och då är det ju ännu godare och ett tag kan man stå emot men ofta inte hur länge som helst…..

Det hanteras här med att man startar nästa dag med något väldigt lchf-igt och så börjas det på ny kula. Finns det lite kvar försöker man att inte starta en ny dålig dag utan kastar eller ger bort, helst på slutet av den dåliga dagen.

#9. Kanske det, men det var verkligen otippat!

Jag har trivts bra med lchf, i första etappen förlorade jag sex kilo på tre månader och kände en helt annan mättnad och välmående än någonsin förr.

Med tiden har viktnedgången stannat av, men jag har i alla fall inte gått upp i vikt med lchf och varit nöjd med det. Inte så smal som jag vill vara, men tillräckligt smal för att tycka det är ok med fem-sex kilo för att kläder ska sitta riktigt snyggt.

Så visst, lchf har funkat fint.

Jag tror inte att kolhydrater i sig är skadliga när man äter dem med måtta. Precis hur "måtta" kan se ut är nog väldigt flexibelt.

In- och ut-teorin när det gäller mat stämmer ju i stort sett. När man går ner i vikt med högfettkost, så äter man faktiskt mindre än när man går upp i vikt, och det brukar förklaras med att man håller sig mätt längre, och med att insulinnivån är lägre, vilket öppnar för att cellerna ska använda fett som bränsle. Alla förbränner fett i högre eller lägre grad, beroende på kost och ätmönster.

Om man äter mycket kolhydrater kanske man inte bränner fett i någon större utsträckning annat än på efternatten, medan den som undviker kolhydraterna och ersätter dem med fett förbränner fett under större del av dygnet. När vikten är helt i balans och om man inte förlorar muskelmassa, förbränns precis lika mycket fett och kolhydrater som fettet och kolhydraterna man äter.

Och jag tror att de flesta av oss kan klara att "vanlig" kost en tid, eller till och med en eller annan rejäl sockerchock, utan några allvarliga biverkningar. Det är nog främst den som har svårt att kontrollera sug som kan få problem, genom att komma in i en ond cirkel där man börjar överäta. Den "onda cirkeln" kan hållas igång med vad som ofta kallas "blodsockerfall", att man känner sug och äter mer kolhydrater, vilket leder till att fettförbränningen stängs av genom att mer insulin utsöndras.

"Suget" känner man när kroppen känner "brist" på kolhydrater och ska gå över till att bränna mera fett, och det kanske triggas av ett sjunkande blodsocker. Men "blodsockerfallet", som brukar märkas genom irritabilitet och dålig koncentration, inträffar långt innan blodsockernivån har sjunkit lågt. En person som inte har diabetes kan knappast överhuvudtaget få lågt blodsocker någonsin, och det man kallar "blodsockerfall" kan upplevas vid ganska höga blodsockernivåer.

Kolhydrater i liten mängd är helt normalt att sätta i sig också under lång tid, och kolhydrater i större mängd vid enstaka tillfällen, om det inte leder till den onda cirkeln där man börjar överäta, kan knappast vara något större problem för en frisk individ. Mycket kolhydrater under lång tid misstänks ha stark koppling till metabolt syndrom och diabetes typ 2.

Det är när man vet med sig att man inte klarar det, när man är "sockerberoende och matmissbrukare" som Framåt uttrycker det, som man kanske måste vara mer försiktig med sockerchockerna. Då kanske man behöver hejda sig, för att inte komma in i den där onda cirkeln, och då kanske det tar ett tag att komma över om man har gjort ett övertramp. Och om man klarar att komma ur det, så har man ju inte förlorat kontrollen.

#11 Tack för ett jättebra inlägg!! 👍

Och tack till alla som delat med sig av sina erfarenheter. 

❤️