Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (3) Senaste inläggen

- Allt om lågkolhydratkost - - Medlemmar - - Medlemmar - var bor ni? - Off topic - (OT) - Om sajten - - Utmaningen - - Vi som vill nolla kolhydraterna - Boktips Ej frågelåda - Sten Sture Skaldeman Frågelåda - MinMat Före detta frågelåda - dr Andreas Eenfeldt Hälsa Hälsovinster LCHF för vegeterianer LCHF - Problem LCHF för barn LCHF för bäbisverkstan LCHF för nybörjare Länkar - Föredrag Länkar - Radio/TV Länkar - tidningar/hemsidor Mat - Billiga ingredienser Mat - Jag behöver måltidstips Mat - Livsmedel Mat - Livsmedel - Matfett Mat - På stan, hur gör jag? Mat - Recept att laga hemma Mat - Recept på bröd och brödbaserade rätter Mat - Recept på efterrätter och sötsaker Mat - Recept på fisk- & skaldjursrätter Mat - Recept på färsrätter Mat - Recept på fågelrätter Mat - Recept på kötträtter Mat - Recept på soppor & såser Mat - Recept på ägg, ost, grönt, sidorätter & veg Mat - Vitaminer, mineraler, tillsatser mm Motion & träning Vi som har autoimmuna sjukdomar Vi som har diabetes Vi som har huvudvärk/migrän Vi som har högt/lågt blodtryck Vi som har koncentrationssvårigheter Vi som har mag/tarm-besvär Vi som har/har haft fibromyalgi Vi som röker/har rökt Vi som vill gå ner i vikt Vi som vill gå upp i vikt Vi som är beroende Vi som är gbp-opererade och äter LCHF dr Annika Dahlqvist Övrigt
Vi som är beroende

Varför har du klarat av det?

2015-09-09 10:26 #0 av: Anelis

I en annan tråd här på kolhydrater i fokus diskuterar vi svårigheten många har med att inte återgå till gamla vanor, att inte börja äta mer och mer onyttigt när man nått sitt mål.

Ni som har gjort det så bra, gått ner det ni önskar och lyckats behålla vikten: Hur mycket har ni gått ner och hur gjorde ni?

Och viktigaste frågan: Varför har det gått bra för dig tror du, varför har just du klarat av att hålla vikten?

Anmäl
2015-09-09 13:01 #1 av: carro.

Denna tråd vill jag följaTummen upp

Anmäl
2015-09-09 13:34 #2 av: Septima

Frågan varför något fungerar är ju mer intressant egentligen än frågan varför det inte fungerar! I synnerhet i sånt som misslyckanden är vanliga. 

Jag tycker jag har lyckats och då har jag ändå en LÅNG karriär av misslyckanden bakom mig av  jojobantande i 40 år eller så. Dessutom tillhör jag kategorin som kanske inte borde vänta sig att lyckas (kvinna efter klimakteriet, ingen större övervikt från början, bantat många gånger). 

Det jag lyckats med är att ändra mitt sätt att förhålla mig till mat vilket också medfört att jag gått ned i vikt och har hållit vikten i ungefär två år. Nu väger jag lika lite som jag gjorde innan jag började banta i tonåren. Så lite har jag inte vägt sen dess! Det känns som en seger, men jag hade inte som mål att gå ned så pass mycket utan var nöjd med att hamna där jag brukade ligga som lägst i mina "smala" perioder. Rent hälsomässigt hade det räckt men känslan att vara där jag var från början innan fettskrämsel och därmed kolhydratsfrossande tog över har en inte obetydlig psykologisk effekt.  Den känslan kan säkert bidra till fortsatt motivation. (Och ja jag vet att vikten inte behöver säga så mycket om storleken - som 17-åring var jag givetvis smalare än jag är nu eftersom jag då var mer komprimerad, mer muskler, inga uttänjda garviditetsbröst osv så siffran har egentligen enbart ett känslomässigt symbolvärde.)

Vidare är jag ganska övertygad om att de vetenskapliga aspekterna haft betydelse för min del. Jag blev fascinerad av teorierna bakom det hela och även insikten att det jag trodde jag visste var sådant som absolut gick att ifrågasätta.

Sedan handlar det förstås till allra största delen om att trivas och må bra med det nya sättet att äta. Det gjorde jag inte från början - då var det nog nyfikenheten som drev mig att fortsätta. 

Anmäl
2015-09-09 14:31 #3 av: Anelis

Tack för svar, så intressant!

Du ändrade ditt sätt att förhålla dig till mat skriver du, på vilket sätt? Det här är verkligen pudelns kärna!!

En aspekt var de vetenskapliga teorierna. Var det själva grunden i LCHF då, det som ställde allt på huvudet, att man skulle äta fett och dra ner på kolhydraterna?

Men viktigaste frågan är den första förstås, på vilket sätt du ändrade ditt förhållande till mat. Som fick dig att inte bara anamma något tillfälligt utan ändrade ditt beteende i grunden.

Anmäl
2015-09-09 15:07 #4 av: fruktgumman

Det funkar för att jag trivs med kosten och blir mätt. Andra dieter lyckades jag bara följa en tid, sen gick jag upp alla kilon jag tappat igen. Men med lchf får man äta så god mat och därför är det inte svårt att fortsätta.

Anmäl
2015-09-09 15:18 #5 av: Anelis

#4

Så du ser till att äta gott och bli riktigt mätt. Klarar du att äta typ efterrätter och så ibland eller har du varit helt strikt hela tiden?

Anmäl
2015-09-09 15:27 #6 av: fruktgumman

#5 Jag äter max 20 g kolhydrater/dag för det mesta. Undantag sensommar/höst då jag äter en hel del bär och frukt eftersom jag har jordgubbsland plommon- och körsbärsträd, vinbär, krusbär + att jag plockar hallon och blåbär i skogen.

2-3 kg brukar jag lägga på mig varje år när det är bärsäsong men det försvinner sedan rätt snabbt när jag blir strikt igen.

Anmäl
2015-09-09 15:28 #7 av: Siggebus

Jag lyckades också - gick ner 45 kg och väger nu vid 55 års ålder lika mycket som jag gjorde INNAN jag började äta mig upp i vikt när jag var 28-29 år.
Jag började med lchf och det gick sisådär till en början.
Jag hade många "återfall" och halkade tillbaka i frossandets väg många gånger men min filosofi är "du har inte misslyckats förrän du har slutat försöka" och detta gäller i vad jag än har för mål - vare sig det var att sluta röka eller att låta bli sötsaker eller att överäta mat.
Vad var det då som gjorde att jag lyckades?
Min egen amatör-psykologi går ut på att väldigt många som är överviktiga är KÄNSLOÄTARE - dvs man använder sötsaker/mat etc som bedövning för den ledsna/oroliga/stressade/arga lilla människan man har i sitt inre.
Så var det för mig och tendenserna finns kvar.
Jag kunde t om överäta på bra lchf-mat om något ställde till det i mitt inre.
När jag började med lchf var jag mitt i en jobbig livssituation med separation på "g", oro för ekonomin (hade inte fast arbete), oro för hur jag skulle kunna klara mig och var jag skulle bo etc etc.
Under den perioden var det som värst med mina återfall.
Men när det började reda ut sig - jag fick fast arbete, hittade en trevlig lägenhet och jag började känna mig säker och fri i sinnet - ja vad tror ni hände då? Glad
Jo jag började kunna kämpa emot mina "ät-impulser" och vikten började gå stadigt neråt.
Så mitt tips är att analysera sig själv - vad är det som händer när jag faller dit - kan jag känna igen tecknen? Och hur ska jag kunna lösa problemen?
Jag klarade det själv (även om beteendet lätt kommer tillbaka men nu har jag lärt mig hantera det) men vissa kanske behöver hjälp.

Anmäl
2015-09-09 16:01 #8 av: parsley

För mig är det viktigt att inte tänka i termer av lyckas och misslyckas? Om man äter LCHF (max 20 gram kolhydrater per dag) och inte lyckas gå ner i vikt eller nå den målvikt man satt upp, är man misslyckad då? Ska man till varje pris försöka gå ner i vikt, med t ex fakir, 5.2 eller äggfastor, eller är det viktigare att man äter bra och äter på ett sätt som håller på lång sikt? Sten Sture Skaldeman hävdar t ex att han lyckats hjälpa samtliga män han haft kontakt med, men bara tre kvinnor av fyra. 

För mig är det viktigt att jag äter tillräckligt mycket varje dag. Jag behöver planera mitt ätande och använder kostbevakningen.se för att göra det. Planering och tillräckligt med näringsrikt mat är det ena benet för att klara LCHF-kost. Äter jag för lite finns det stor risk att jag börjar med socker igen. Det andra är att jag är hård mot mig själv. Jag har bestämt mig att det är livslång nolltolerans mot socker och mjöl som gäller och det beslutet är inte förhandlingsbart. Börjar jag göra undantag, så blir snart undantagen regel. 

Även om jag inte kan skryta med någon lyckad viktresa, så kan jag åtminstone försöka hålla fast vid det sättet att äta på, som jag mår minst dåligt av. 

Anmäl
2015-09-09 16:11 #9 av: Anelis

#6

Tack för svaret. Strikt är det som gäller för dig alltså, du klarar av att säga ifrån i olika sociala sammanhang?

#7

Tack för ditt svar och ja, känsloätare är nog vad man får kalla många av oss. Det har ju inte med fysisk överlevnad att göra direkt!

Så ditt tips om att analysera vad det är som händer när man faller dit är bra. Kan det hos vissa vara kombinationen av mentala (känslo-) anledningar och något rent fysiskt? Att hos vissa skriker kroppen mer när sockerhalten i systemet minskar och har man då något, verkligt eller inbillat, jobbigt i sin livssituation så är det lätt att ta till den gamla goa lösningen? För skillnad finns det ju verkar det som, vissa har inga större problem utan ställer om till lchf och så funkar det fint.

Du skriver att du lärt dig hantera det om beteendet kommer tillbaka. Får man fråga  hur du hanterar det då?

Det är lite där problemet ligger och där era erfarenheter är så värdefulla. Hur gör ni när frestelsen kommer smygande? Eller har frestelserna försvunnit med tiden, har ni fått ett okomplicerat förhållande till mat? Tänk att bli i förhållande till mat som du skrev om livssituationen: "säker och fri i sinnet". Glad

Anmäl
2015-09-09 16:24 #10 av: Septima

#3  - "Förhålla sig till mat". Liksom Siggebus var jag tidigare en känsloätare och tänkte "nu ska jag UNNA mig". jag kunde lura mig själv genom att äta lite tillsammans med andra men småäta konstant i ensamhet. Att de här (mycket vanliga) sätten att förhålla sig till mat gick att ändra beror nog i mitt fall inte på insikt - den hade jag nog innan men kunde ändå inte bryta beteendemönstret. Jag TROR att känslan av att vara MÄTT och att helt enkelt inte VILJA proppa i mig mer som så småningom kom var den som gjorde förändringen möjlig. Jag mindes hur jag kände som barn (då jag inte ens var rund alls) men efter tonåren var mättnad för mig detsamma som "proppfull mage". (Också en vanlig erfarenhet av kolhydratfrosseri, tydligen). Det var en så enastående känsla av frihet och tillfredställelse att den hjälpte även innan de nya vanorna "satt" sig.

Att det inte är nödvändigt att äta fler gånger om dagen var dels en tankerevolution, dels en hjälp i sig själv. Vetenskap om hur insulin hämmar mättnadshormon och bidrar till fettinlagring, om hur alla kolhydrater (även "fullkorn" och andra långsamma kolhydrater) blir socker som ska tas om hand och förstås inte minst forskning om fettets betydelse och att ryktet om dess farlighet sannolikt är betydligt överdriven - tja alla grunder i LCHF-teorierna var viktiga för mig och hjälpte mig över de ryggmärgsmässiga invändningar jag hade mot att äta fett och låte bli frukt (jag som alltid berömt mig själv för att äta minimalt med fett och kilovis med frukt...). 

Liksom Parsley har jag också lärt mig att inte se det som "misslyckanden" om jag någon gång äter mer av sånt som jag egentligen vill undvika. Jag har ätit massor av bär i sommar men har ändå hållit vikten. Förra veckan var jag däremot bortbjuden några gånger och ville inte vara krånglig. Jag ökade ett drygt kilo vilket är mer än jag normalt pendlar mellan (brukar bara vara ett halvt kilo hit o dit) men betraktar det inte som ett "återfall" eftersom jag inte har några som helst problem att återgå till mitt vanliga sätt att äta. Tror att det också hjälpt mig. Jag räknar inte kolhydrater längre. Det är ju inget självändamål att äta minimalt med sådana. Om jag märker sug eller att jag fort blir hungrig jämfört med vad jag brukar bli så backar jag och funderar om jag kanske råkat få i mig så mycket kolhydrater att jag tappat fettdriften. Då ser jag till att skärpa mig några dagar och sen behöver jag inte tänka för då rullar det bara på.

Anmäl
2015-09-09 16:51 #11 av: Lilltilda

Jag har ätit lchf sedan januari 2012.  Gick ner mina ca 43-44 överviktskilon 14-15 månader och har hållit vikten och livsstilen utan att falla in i gamla vanor igen. 
Varför? Svårt att svara på men här kommer mina gissningar:
* Jag har längs vägen lärt mig att hantera känslor på andra sätt än genom att äta (varit känsloätare. Mat har varit mitt beroende vid känslohantering.) 
* Jag mår mycket bättre utan min övervikt och lever ett rikare liv. Vill alltså verkligen inte gå upp igen. 
* Jag har INTE beroende av socker och har aldrig varit. Därför överfalls jag heller inte av otyglade begär efter detta. 
* Jag är överhuvud taget inte speciellt känslig mot kolhydrater. Det gör att jag vid extremt sällsynta tillfällen kan göra väl valda avsteg utan att det ger en massa negativa konsekvenser, varken psykiskt eller fysiskt. Jag går upp några vätskekilon som försvinner inom några dagar. 
* Jag är inte ett dugg känslig mot fullfeta mejeriprodukter vilket gör att jag slipper späka mig med mejerifri kost (allt blir godare med grädde ;-) )
* Eftersom att jag inte är speciellt känslig mot kolhydrater så kunde jag efter avslutad viktnedgång öka mängden kolhydrater genom mer liberal lchf. Frukt som godis nån gång per månad. Lite rotsaker nån gång per vecka. Speciellt dagar med mycket fysisk aktivitet
* Jag var redan från början inställd på att om lchf skulle fungera så blir det ett livstidskoncept och inget som jag skulle överge efter uppnått viktmål

Anmäl
2015-09-09 17:51 #12 av: Anelis

Tack för att ni så generöst tagit er tid att svara och dela med er av era erfarenheter. Det jag tycker verkar vara det viktigaste

  • Lär dig hantera känslor på andra sätt än att äta
  • Se lchf som ett livstidskoncept
  • Var så strikt du behöver fortsättningsvis
  • Planera inte in avsteg
  • Strikta till det några dagar om det ändå blivit avsteg, typ vid bortbjudning

Eller? Har jag missat något? Finns det fler erfarenheter?

Några frågor:                                                                                                                                                      Då bakar ni inte kanelbullar med barnbarnet och äter med kall mjölk?

Ni gör inte efterrätter med socker när ni har normalätande gäster som ni vill imponera på (och som inte gillar choklad)?

Hur gör ni när ni är bortbjudna, är det beroende av hur känsliga ni är för kolhydrater?

Anmäl
2015-09-09 18:02 #13 av: Eron33

Åhh vad roligt att läsa denna tråd får såå mycket inspiration! Själv är jag inne på fjärde veckan nu!

Anmäl
2015-09-09 18:04 #14 av: fruktgumman

#12 De flesta i min närhet godtar att jag bjuder på lchf-mat/fika. Men ett fåtal personer föredrar "vanligt" fika och potatis/pasta till maten osv. Då serverar jag det till dem. Jag har vanliga kanelbullar och ett par kaksorter som jag bakat i frysen som jag kan ta fram när det kommer "lchf-motståndare" på besök. Jag blir själv inte frestad att äta mjöl-och socker mat när jag vet hur jag mår av det. Inte bara att jag blir tjock. Jag har IBS-mage och blir rent ut av dålig de väldigt få gånger jag smakat vanligt fikabröd sedan jag började med lchf 2008.

När jag är bortbjuden så äter jag köttet/fisken och grönsaker, hoppar över potatis/pasta. Alla jag känner vet vid det här laget att jag äter lchf så de ställer inte fram kakor/bullar. När jag var bjuden på bröllop så tog jag en liiten tårtbit och fick magknip efteråt så det var inte svårt att gå tillbaka till lchf igen.

Anmäl
2015-09-09 18:18 #15 av: Anelis

Jag blir också jätteinspirerad och peppad! Kanske dags att vrida om skallen och sluta tänka på varför man inte lyckas och koncentrera sig på att lyckas i stället Skämtar!

Anmäl
2015-09-09 18:23 #16 av: Septima

#12 Fast jag tror att planerade "avsteg" kan funka också. Men det fungerar förstås bara om man inte har stora problem med sockerberoende. Det viktiga är nog att hålla på så ihärdigt i början så att det blir en ny vana (gäller ju alla livsstilsförändringar). Det finns ju forskning om hur lång tid som behövs (genomsnittlig förstås så det lär variera från person till person) för att förändra vanor. Har för mig det handlar om en månad. Under den tiden krävs kanske mer disciplin och beslutsamhet men min erfarenhet är att det var betydligt lättare med LCHF än med andra matvanor jag försökt skaffa mig. Troligen för att jag slapp vara hungrig. 

Jag vill ju gärna tillägga kunskap och nyfikenhet på hur det funkar som drivkraft. Om man ser sig själv som ett experiment så blir det intressant att se vad som händer och det kan hjälpa en över eventuella sug eller längtan efter gamla vanor.

För egen del bestämde jag inte innan att jag skulle leva så här resten utav livet utan gav experimentet tre veckor till att börja med. Det visste jag att jag skulle klara. hade jag tänkt "för alltid" från början hade jag nog inte velat prova. Eftersom de första veckorna föll väl ut och jag dessutom hunnit lära mig mycket mer förlängdes det successivt. Det tog nog ett halvår innan jag såg det som "resten av livet".

Tror alltså att det som "gör det" är väldigt olika från person till person (livssituation etc)

Men det du tar upp om bullbakande barnbarn och umgänge - nej så klart att det underlättar att inte ha den sortens täta umgänge. Mitt enda barnbarn har bott i Mongoliet större delen av min LCHF-tid och dessutom äts inte bullar i hennes familj ändå. Vi leker med leksaksdjur och ritar om vi gör saker tillsammans. Jag har inget tätt umgänge med folk som bjuder hem mig på sånt som kan skapa oartighetsdilemman. För att klara sådana situationer krävs andra strategier än dem jag haft. 

Anmäl
2015-09-09 18:25 #17 av: Eron33

Ja därför är denna tråd såå bra hjälper en att se det positiva och inte det negativa!

Anmäl
2015-09-09 18:53 #18 av: Lilltilda

#12 jag är nu kanske lite fel person att svara då mitt beroende varit mer psykiskt och inte handlar specifikt om kolhydrater. Jag har heller inga barnbarn, men jag jobbar med människor, delar livet med en karl och en bonusson . Jag bakar bullar med bonusen, jag bakar på jobbet, jag gör efterrätter osv, men jag blir inte längre frestad och om jag tror att jag skulle bli det, eller om jag också vill fika något, så har jag nåt lchfalternativ i beredskap (ostrullar med smör och en gurkbit fungerar alltid och det finns lchf-efterrätter som fungerar).
Min umgängeskrets vet jag jag äter lchf och blir inte ledsna om jag tackar nej. Jag äter det jag kan äta. Ibland finns väl anpassad mat, ibland inte fullt så anpassad (vissa har lite svårt att skilja på lchf och GI). Vid enstaka tillfällen gör jag nåt avsteg av artighet, tex när en nybliven änka hade bakat sockerkaka för att bjuda på när jag skulle komma eller när en asylsökande fått uppehållstillstånd efter extremt lång väntan och tar med nåt ätbart för att fira med oss på jobbet (jobbar i kyrkan).

Anmäl
2015-09-10 08:29 #19 av: Septima

Tänkt mer: Om "lyckas" betyder "uppnå uppsatta mål" - i detta fall hålla fast vid en livsstilsförändring och (till exempel) gå ned i vikt och behålla den i flera år så är det förstås rimligt att tala i termer av "lyckas" eller "misslyckas". Men antagligen har det psykologiska konsekvenser att också lägga in de moraliska värderingar som termerna är förknippade med. Alltså att man är en "dålig" människa om man "misslyckas". Just den associationen har i mitt fall tidigare spätt på nedåtspiralen. "Eftersom jag är en så dålig och hållningslös människa så är det ändå kört och nu måste jag trösta mig." När jag läser inläggen ovan så tänker jag att det ju är omöjligt för den enskilde att svara på frågan "varför" men det har givetvis betydelse vad var och en själv TROR har betydelse eftersom sådana faktorer kan hjälpa en att fortsätta. Men om en lite mer ingående vetenskaplig undersökning med samma frågeställning skulle genomföras kanske andra mönster skulle synas. Det går ju inte att bortse från sociala omständigheter, till exempel. Och sannolikt fungerar våra kroppar på lite olika sätt och ens egen kropp förändras också över tid. 
Men som sagt - det är hursomhelst intressant att höra hur andra som känner att de "hittat fram" ser på den resan!

Anmäl
2015-09-10 08:43 #20 av: Siggebus

#9 "Du skriver att du lärt dig hantera det om beteendet kommer tillbaka. Får man fråga  hur du hanterar det då?"
Ja du, hur hanterar jag det? Mitt beteende finns kvar -dvs om något händer som gör mig orolig , ledsen, arg etc så kommer det som ett brev på posten - en "impuls" att jag vill äta något och det behöver inte nödvändigtvis vara godis utan jag är precis lika "duktig" på att överäta mat som håller sig väl inom lchf.
Hur jag hanterar det är lite olika och det är långt ifrån alltid jag lyckas.
Vissa gånger bär jag mig åt som en "galning" - jag kan bli förbannad och svära och skrika åt mig själv och komma över "anfallet" genom ren viljeansträngning.
Andra gånger tvingar jag mig själv (VERKLIGEN tvingar!) att rensa hjärnan från tankar och gå ut i köket och koka en kopp te med en klick smör och grädde i.
Andra gånger kanske jag går och borstar tänderna med MASSOR av tandkräm så det nästan blir för starkt i munnen.
Hur jag än tacklar det så är det en sak som ALLTID händer! Om jag bara lyckas hålla ut/rida ut stormen eller ja kalla det vad ni vill - så försvinner faktiskt suget efter ett tag.
Så för mig hjälper det att jag säkert VET att det kommer att försvinna om jag lyckas stå emot och jag tror det är DEN vissheten som hjälper just mig. Svårt att förklara och förstå kanske men så funkar jag.
Vill förstås också säga att jag INTE lyckas stå emot varje gång - det har hänt att jag har kastat mig ut i bilen 10 minuter innan affären stänger bara för att köpa något skit!

Anmäl
2015-09-10 10:53 #21 av: Anelis

 Så inspirerande att läsa och så givande. Det verkar som att många har ändrat sitt sätt att förhålla sig, till mat och till känsloätandet . Insikten fanns kanske även innan lchf men kunde inte bryta beteendemönstret. Det psykiska beroendet att om något händer som rör upp känslorna så kommer impulsen att äta "som ett brev på posten", man har varit känsloätare.

Men om det nu är beteendet man har kämpat med och ändrat, kunde det då inte lika gärna varit något annat sätt att äta, som t.ex. GI, paleo...? Eller är det just mättnadskänslan man får med lchf:s som behövs för att få kraft att motstå känsloätandet, som #Septima beskriver? Eller kunskapen om vd som händer i kroppen? För många av er har ju rejäla jojo-erfarenheter med er i bagaget så ni kan se vad som bröt mönstret just med lchf.

Så värdefullt (och roligt!) att få konkreta exempel på hur man kan göra när man blir överfallen av en  ätimpuls. Rena kbt:n! Om inte ostrullarna med smör fungerar så svär och skriker man med en tandborste i handen, med massor av tandkräm som skvätterSkrattar! Skulle vilja se den ätimpuls som inte ger upp då!!

Det är lite jobbigt att inse att det behövs en uthållig livsstilsförändring. Det håller inte att känna sig duktig med att nå ett mål/datum/händelse för att sedan återgå till det destruktiva beteende som gjorde förändring nödvändigt. Insikten finns i allra högsta grad (och har funnits i decennium egentligen) men det är tusan så svårt att ändra beteendemönster. Inte kortsiktigt, det är plättlätt, men på lång sikt. Ska man våga försöka på riktigt? Eller får man inte säga försöka, har man byggt in ett planerat återfall då?

Tänka jag ger det tre veckor först eller detta är nu livslångt eller bara för idag. Olika förhållningssätt som fungerar för olika människor, måste klura ut vad som skulle fungera för mig .

Anmäl
2015-09-10 13:05 #22 av: Minska kolhydrater

För mig låg aldrig fokus aldrig  på att gå ner i vikt. Jag ville istället sluta med mjölkprodukter och gluten. Att jag sedan gick ner ca 30 kg i vikt kom som en glad överraskning. Och så har det fortsatt. Att till varje pris undvika gluten och mjölkprodukter har varit min målsättning. Sen några år är jag viktstabil utan att medvetet ha försökt gå ner i vikt, samtidigt har alla hälsoproblem jag hade tidigare försvunnit.

Anmäl
2015-09-10 13:08 #23 av: Siggebus

#21
Ja nu när jag läste det jag skrivit så började jag gapskratta ha ha ...verkar ju inte riktigt klokt som man ibland bär sig åt!
Tur nog så får jag aldrig de där "ät-anfallen" när jag är bland folk för då hade de väl spärrat in en när man började svära och gorma åt sig själv? Skämtar
Jag är en av dem som jojo-bantat åtskilliga gånger innan men just lchf hjälpte mig på det sättet att jag blev rofyllt mätt och behövde inte längre kämpa mot hungern förutom allt annat.
Jag tror t om att jag i början åt FÖR mycket fett så jag mådde illa och DÅ är det inte så lätt att bli sugen på godis Kräks

Anmäl
2015-09-10 13:39 #24 av: SpurtAnne

Jag har inte gått ner i vikt(eller ja 3 kg först men de har kommit tillbaka i form av muskler) av lchf men jag kanske kan ha nåt att komma med ändå. Jag tror absolut att det är förhållandet till mat som spelar roll. Jag har aldrig ätit känslomässigt. Allra oftast när jag äter så gör jag det för att bli mätt. Så har det alltid varit för mig. Jag har vägt 57 kg så länge jag kan minnas, sen, vips, gick jag upp 10 kg på några få månader pga olika omständigheter(ny kille, åt fel). Jag gick ner nästan allt genom att ta bort pasta och ris men ett par kg satt ff kvar. Då bestämde jag mig för att testa lchf. På en vecka hade jag gått ner 3 kg och jag kom i mina gamla jeans igen.  Sen jag började med lchf och kommit över omställningsbesvären första veckan så har snöbollen liksom rullat på. Det största för mig var hur BRA jag mår med lchf. Därför har jag fortsatt. Jag vill helt enkelt inte äta nåt "skit" för jag vet att det inte är bra för min kropp. Den enda kroppen jag kommer ha. Den fungerar så bra idag och jag vill fortsätta ge den det den behöver för att fortsätta att må bra. Jag är nyss fyllda 48 och har ätit lchf i 3,5 år. Jag tränar kondition och styrka 4 dagar i veckan och min kropp har aldrig känts så stark och frisk som nu. Då har jag ändå alltid rört på mig, löptränat, ridit, spelat fotboll, osv. 

Sen jag började med lchf har jag aldrig trillat av vagnen eller fuskat. Jag har aldrig känt nåt sug helt enkelt. Jo, efter öl ibland, men då tar jag mig en low carb-öl. :-)

Vad jag vill säga är att det gått lätt för mig eftersom jag aldrig bantat innan jag testade lchf och heller aldrig ätit annat än för att bli mätt.

Hur man får bort det där jobbiga känslomässiga ätandet och tvångstankarna det har jag ingen aning om tyvärr eftersom jag aldrig behövt tänka på det.

Kanske är det bra att försöka fokusera på hälsa istället för vikt? Att försöka hitta andra intressen än mat? Jag vet inte och jag önskar att jag kunde ge svaret!

Anmäl
2015-09-11 10:43 #25 av: Anelis

Flera av er har jojo-bantat i många många år och kunde småäta konstant i ensamhet. Så väl man känner igen sig i det! Men med lchf har det blivit annorlunda och några av er väger nu som innan ni började gå upp i vikt. Och mår bra, vikten är inte det viktigaste (!).

Jag har läst igenom alla inlägg här på morgonen och känner mig så inspirerad (tredje gången jag skriver det men det är ju så!). Vilken kunskapsbank! Jag citerar några av er här nere, hoppas det är ok.

Det verkar som om det är typ tre nivåer på gång:

Tankemässigt/intellektuellt med kunskap, t.ex. om "hur insulin hämmar mättnadshormon och bidrar till fettinlagring, om hur alla kolhydrater även fullkorn och andra långsamma kolhydrater blir socker som ska tas om hand" och om hälsovinster som är bra för kroppen "den enda kroppen jag kommer ha".

Kroppsligt att man får äta god mat och man blir mätt. Man blir "rofyllt mätt och behövde inte längre kämpa mot hungern förutom allt annat".

Känslomässigt : "Jag har längs vägen lärt mig att hantera känslor på andra sätt än genom att äta (varit känsloätare. Mat har varit mitt beroende vid känslohantering.)" . Och om suget kommer så "om jag bara lyckas hålla ut/rida ut stormen....- så försvinner faktiskt suget efter ett tag. Så för mig hjälper det att jag säkert VET att det kommer att försvinna om jag lyckas stå emot."

Det jag tycker ni ger uttryck för är att man INTE är hjälplös och man är INTE i händerna på en stor oövervinnerlig yttre makt. Ibland känns det så men ni ger hopp om något annat. Regnbåge

Rena guldkorn som förhoppningsvis fler än jag har glädje och nytta av!

Anmäl
2015-09-11 16:25 #26 av: Anelis

Om ni som klarat av det ni tänkt skulle ge 2-3-4 konkreta råd till oss som kämpar eller som ska börja resan med lchf, vad skulle det vara? Som varit det viktigaste?

Anmäl
2015-09-11 20:25 #27 av: Siggebus

26#
1) Att förstå att viktnedgången inte är statisk dvs det blir ingen jämn nedgång - ena veckan kan det röra rejält på sig medan det andra veckor kan stå still.
2) Att vara ärlig mot sig själv! HAR jag verkligen följt mina egna uppsatta "regler" eller har jag  sagt till mig själv lite titt som tätt : "man måste väl få unna sig något gott ibland".
MIN erfarenhet är att varje gång jag "unnade" mig något godis etc så var det som att trycka på "paus-knappen" i viktnedgången - jag gick upp ett par vattenkilo och det kunde ta över en vecka att bli av med det. Mycket frustrerande när man vill gå ner!
3) Ät RIKTIG mat - ersätt inte med en massa substitut.
I början åt jag gärna gårdagens middagsrester till frukost - vilket mättade mycket bra. Brydde mig inte om att en bit kotlett inte "anses" som frukost. Numera äter jag inte frukost.
4) Ta det lugnt - dvs hoppa inte mellan olika strategier bara för att du inte går ner omedelbart.

Anmäl
2015-09-12 09:26 #28 av: Septima

Att ge generella råd/tips är nog omöjligt om man inte har en mer professionell och "statistisk" utgångspunkt än sina egna personliga erfarenheter. Bra tipslistor baserade på erfarenheter av vad som verkat funka för många och vad som verkat vara hinder finns ju här och hos kostdoktorn. Våra kroppar, psykologiska förutsättningar, sociala omständigheter och så vidare är ju olika. Men om jag skulle ge råd till en sån som mig själv så skulle jag nog egentligen kunna kopiera   #27 ovan. Men ändå:

1. Skaffa dig kunskap. Önskan att gå ned i vikt snabbt är oundviklig men lär dig att du kan komma att stå stilla i vikt långa perioder, att vikten inte minskar särskilt snabbt (och inte bör göra det) ju närmare normalvikt du kommer. Sätt dig in i hur LCHF fungerar.

2. Har du en påtaglig övervikt går du antagligen ned i vikt bara av att ta bort bröd, pasta och (förstås) sötad mat/dryck. Du behöver inte göra en "kostrevolution" med en gång. Vissa vanor som kan kännas svåra att släppa (för mig var det frukostvanor sen 40 år med yoghurt, müsli och en hel banan) kan du successivt förändra (jag gjorde frö/nötmüsli och den första veckan åt jag en halv banan i stället för en hel, nästa en tredjedel och sen dess ingen alls. Bananen upplevde jag som nödvändig för att må bra i magen. När jag efter några veckor dels gick ned i vikt, dels mådde bra i övrigt klarade jag att släppa den helt och har inte saknat den...)

3. Fundera över vilka av dina arbetskamrater och vänner som ska invigas. Jag var naiv och berättade för fler än som var nödvändigt  vilket utlöste en stormflod av varningar och pekfingrar som gjorde det hela jobbigare än det behövt vara. Överviktiga vänner blir inte sällan mycket provocerade och bjuder demonstrativt på kakor och annat som kommer att få dig att känna dig som en extrem livsförnekare. Inse i vilket fall att det inte är säkert att din omgivning kommer att applådera.

4. Och det kanske viktigaste och det råd som jag tror att alla ger: Var inte hungrig! Innan du lärt dig att bara äta när du är mätt så måste du antagligen planera ätandet så att risken inte uppstår.

Anmäl
2015-09-12 09:45 #29 av: Siggebus

Jättebra tips också av #28
Speciellt punkt 3 kan vara jobbig - det måste man lära sig hantera.
De kritiska rösterna tystnar däremot ju mer man sedan går ner. Nu efter -45 kilo är det aldrig någon som säger något sådant till mig i alla fall.

Anmäl
2015-09-12 10:01 #30 av: Lilltilda

Med risk att upprepa vad andra redan sagt:
1. Skaffa kunskap. Läs i första hand boken Matrevolutionen och på webben www.kostdoktorn.se/lchf. Det är lättare när man förstår hur kroppen fungerar.
2. Omställningen ger för vissa tuffa besvär men de går över! Bit ihop!
3. Vad vill du uppnå? Ha rimliga mål och stressa inte.
4. Ha alltid en beredskap för frestelser. För vissa innebär det att ha något lchf-alternativ i handväskan på stan. För andra att se till att vara mätt. För en tredje... Ja nåt annat.
5. Ha Alltid bra lchf-mat hemma. Gärna något snabblagat eller färdigt. Matlådor i frysen kan vara en räddare. Ägg är ett måste i mitt hem.
6. Jaga inte substitut för det du inte längre får äta. Speciellt inte första halvåret. Du blir antagligen besviken då. Lägg fokus på allt god MAT som du FÅR äta!

Anmäl
2015-09-12 10:08 #31 av: Lilltilda

#21. "Men om det nu är beteendet man har kämpat med och ändrat, kunde det då inte lika gärna varit något annat sätt att äta, som t.ex. GI, paleo...?"

Ja paleo hade nog också fungerat för mig. Grejen är att lågkolhydratkost inte ger min kropp kicken som kolhydrater gör. Att vara känsloätare på mitt sätt och äta lchf skulle gå att likna vid att att försöka dämpa känslor med alkoholfritt vin. Ruseffekten uteblir och då blir det rätt meningslöst.

Anmäl
2015-09-12 11:59 #32 av: Septima

#29 - min erfarenhet är den motsatta. Ju smalare jag blev desto mer provocerade blev mina överviktiga och feta vänner. Egentligen inget konstigt. Vi försöker alltid försvara oss om vi upplever oss hotade - hotet är i detta fall så klart "varför provar inte jag? Jag som verkligen borde?"

Men det kan också handla om sociala positioner. Vi kan nästan aldrig låta bli att jämföra oss med varandra och nuförtiden och i vår del av världen  är en (tyvärr) vanlig hierarkisk ordning vem som är tjockare än vem. Rubbas den ordningen uppstår också en känsla av hot. För kvinnor i min ålder är kanske den sociala ordningens makt inte lika framträdande som för unga. Men den finns.

Men unga har det jobbigare med detta, rent generellt. Det är viktigare att vara omtyckt och smälta in. Jag har en ung bekant som alltid varit överviktig och som var den enda som var det i sitt kompisgäng. När hon i övre tonåren gick ned i vikt blev flera av hennes mycket smala  kompisar upprörda och oroade. Hon fick länkar om att "acceptera sin kropp" och om hur farligt det är att banta.  De försökte övertyga henne om att hon inte längre var "hon" om hon inte var rund. "Vi tycker om dig som du är". 

Det kan vara svårt att stå emot sociala tryck av detta slag. Kommentarerna behöver dock  inte bero på att ens vänner egentligen är "onda" och missunnsamma - social identitet och grupper är starka grejer. Välkänt i till exempel missbrukarfamiljer, brukar kallas "medberoende".

Anmäl
2015-09-12 23:44 #33 av: Minorca

Jag har inte läst alla inlägg, när jag började med LCHFgick jag ner ca 0,5kg/vecka i ett halvtår men gick inte ner till min målvikt. Jag vägde mej ganska ofta och märkte om jag åt kolhydrater gick jag direkt upp vatt kg en liten åt jag en liten glass så dagen efter vägde jag 2 kg mer. Åt jag något med vetemjöl fick jag ont i magenn, det bästa med LCHF var att min mage blev lugn och fin.

Efter ca ett år insåg jag om jag äter LCHF så kan jag vara ganska viktstabil och magen är lugn. Då tillät jag mej att sörja lite att nu är det slut med att åt bröd mm. För skulle jag ha fått nötallergi skulle jag måste ha slutat med nötter, lika har jag slutat med spannmål och socker. Nu efter över 7 år är det inga problem

Anmäl
2015-09-13 08:03 #34 av: Siggebus

#32
Jo jag håller nog med dig där - det fanns absolut dem som uttryckte sig med fasa: "Men nu får du väl SLUTA - du försvinner ju och ser ut snart som ett skelett"!
Sådana ord kan såra det med och man kände att man fick försvara sig.
Det hände medan jag HÖLL PÅ att gå ner men hade en del kvar. Jättetrist att höra och i samma veva kunde de fullkomligt hylla andra som hade gjort gastric bypass och som hade gått ner lika mycket eller mer på mycket kortare tid. "Guuud vad bra jobbat" sa de till dem! :(
Obs nu menar jag inget illa mot dem som gjort gb!  Glad
Nu har jag varit normalviktig några år och man har tappat intresset för att kommentera tack och lov.

Anmäl
2015-09-13 08:08 #35 av: Siggebus

#31
Jag håller med dig där om att man säkert kunde valt någon annan "metod" som t ex paleo eller GI.
De två är ju ganska lika lchf  - det som var viktigt för mig var att ta bort sockret och att få äta mig mätt med god mat.
I mitt fall tror jag det var slumpen - jag råkade , just i det ögonblicket när jag hade fått nog av mig själv, få se Dr Annika Dahlkvist stå i morgon-tv och steka ägg och bacon och påstå (!!) att det var så här man skulle äta om man ville gå ner i vikt! Förskräckt
Glömmer aldrig det - jag trodde först hon var galen....men just där sådde hon ett litet frö.........

Anmäl
2015-09-13 08:33 #36 av: Septima

#34 Jo Siggebus - så var det nog för mig också. Det var medan jag höll på att gå ned i vikt som kraxandet hördes. OCH när jag berättade hur jag åt. Ett råd till en sån som mig är alltså  att  1. inte tala om  LCHF över huvud taget annat än med dem som redan är lite intresserade (det är outhärdligt med dem som försöker frälsa en och så tror jag andra fetknoppar kan ha upplevt det).  2. På den oundvikliga frågan om du bantar (eftersom det ju syns att man blir smalare) skulle jag sagt - jag rör mig lite mer och så har jag tagit bort bröd och pasta och socker.  Eller något annat halvsant men inte lika provocerande.

Jag vet inte om jag lika gärna kunde ha ätit på annat sätt. De andra sätt jag provat tidigare i livet har inte fungerat, just på grund av hunger. 

Ytterligare ett råd som har med detta att vara mätt att göra. Planera ätandet och fråga dig själv snarare om du får i dig tillräckligt än om du får för mycket. Då bidrar du också till att programmera om hjärnan från att se mat som ett hot men också något du liksom kan stjäla dig till eftersom du hela tiden längtar efter den till något ofarligt och nödvändigt. Från att fungera som en drog till att bli (just) ett livs-medel (ett medel för att kunna leva).

Anmäl
2015-09-13 09:34 #37 av: Siggebus

#36
Om man vill vara lite elak och "sätta dit" dem som kommenterar så kan man hitta kommentarer tillbaka som är klockrena! Skrattar
En av mina arbetskollegor slängde ur sig under en diskussion: "...men jag har hört och läst att det är farligt med lchf!!"
Då passade mitt svar klockrent! " Och jag har hört och läst att det är farligt att röka"
Hon röker nämligen Skämtar
Det blev faktiskt lite lättare stämning av min kommentar och folk sa inte mer....den dagen!
Men visst är det en jobbig bit att man ska hålla på att försvara sig när man äter riktig mat - lagad från grunden utan en massa socker och tillsatser.
Ingen på mitt jobb kommenterar alla dem som ständigt bantar och kommer till lunchen med diverse bantnings-piller/pulver och soppor och senare på fikan kränger kakor och wienerbröd med orden: "ja nu har jag varit så duktig att jag måste få unna mig något!"
Varför är det så? Funderar

Anmäl
2015-09-13 19:17 #38 av: Anelis

#31 Kicken och ruset uteblir om man äter kolhydratsnålt, en bra beskrivning. Det är inte enbart mättnaden i sig utan den lugna mättnaden man får.

#32 Tror också att det är ett jobbigt hot när någon går ner i vikt, som sagt: jag borde också och klarar hon det visar hon att det är möjligt.

#36  Så bra: fråga dig själv snarare om du får i dig tillräckligt än om du får för mycket och att programmera om hjärnan från att se mat som ett hot till något ofarligt och nödvändigt. Från att fungera som en drog till att bli (just) ett livs-medel (ett medel för att kunna leva). Det här är precis vad jag skulle vilja uppnå, att göra mat till en icke-fråga, hela tiden och inte bara periodvis.

#33 Tror nog också att det är ett stort mått av sorg att säga farväl till kolhydratsbomberna. För de har ju gett så mycket glädje och tillfredsställelse och det är sorgligt att inse att de är för farliga och alltid tar över så snart de kan. Förr eller senare. Prinsesstårta, krämbullar, semlor, dubbelnougat...som sagt, gäller att tänka på dem som allergiframkallande som man inte ens ska se i affären!

#37 Det hör nog kanske ihop med att den personen ramlar dit och visar att det var ingen fara, man kan ju inte gå ner i vikt. Personen är inget hot längre och jag kan äta på som vanligt. Man delar det dåliga samvetet och det felaktiga ätandet med alla andra och då minskar ens eget ansvar. Det är som när man var barn: men alla andra äter ju....!

Anmäl
2015-09-14 14:26 #39 av: Anelis

Det gäller att få den papegojkunskap man säger med munnen att bli en riktig kunskap, som man verkligen agerar på. Som till exempel att säga att det är farligt att röka- till att sluta. Som att säga att det är dåligt att gå ned i vikt för att sedan utsätta kroppen för (långvarigt) frossande som belastar den enda kropp man har- till att äta sunt.

Det är på sätt och vis synd att våra kroppar är så pass tåliga så vi kan gömma huvudet i sanden och låtsas att det ändå inte är så farligt. Tänk om våra öron skulle bli gröna när vi äter för mycket skräp. Eller håret dofta rosor och liljekonvaljer när vi äter  sånt som är bra för kroppen Skämtar 

Anmäl
2015-09-14 17:09 #40 av: Septima

Jag undrar om jag inte också skulle tillägga "ta del av och skriv själv på ett forum som detta". Detta att sas byta "identitet" (vilket säkert är en aspekt att gå över från just "papegojkunskap" till beteende) är svårt (sorg att vara av med sådant som tidigare gav livet mening är en del av en slags identitetsförlust) innebär också att den ev oförstående eller till och med fördömande omgivningen blir ytterligare en svårighet att brottas med. I ett forum av detta slag kan man ganska snabbt komma att se sig själv som en av många "LCHF:are". Genom att läsa här inser man också ganska snabbt att den skaran är rätt brokig och inte särskilt sektliknande som helhet. 

Det handlar i många fall inte bara om att fråga mer erfarna och få upplysningar och information om fakta. Själva aktiviteten att kommunicera med andra som har liknande utgångspunkt som man själv kan fungera som stöd. Därför är det så tråkigt när nykomlingar här får snorkiga svar av typen "sök i andra trådar, all upplysning du kan behöva finns där."  "Läs på vad andra skrivit innan du postar en tråd". ( "Besvära inte oss erfarna med dina tradiga nybörjarfrågor", kan andemeningen tolkas.)

Anmäl
2015-09-14 20:14 #41 av: Anelis

Ja, så är det säkert! Jag känner precis så nu när jag läser alla era erfarenheter. Det är inte något som står i en anonym faktatext utan ni är människor av kött och blod som gått igenom samma resa.

Så när jag nu i helgen ska bjuda på en jaktmiddag för idel icke-lchf:are ska jag tänka mig er som en hejaklack, bakom mig!  

Anmäl
2015-09-15 07:30 #42 av: Effie

Jag tillhör de här, förhoppningsvis inte snorkiga, som ber folk att söka lite själva.  Det finns ju en massa trådar här på KiF, skrivna av människor av kött och blod, som har erfarenheter och problem...och har du liknande problem kan du säkert hitta en massa tips där. Ställer du frågan igen är det inte säkert att du får just dessa svar. Det är inte ens säkert att du får svar alls, för att de som svarat förr inte finns kvar här (beror på vad frågan gäller).

Dessutom (tycker jag) är det lättare att ställa frågor om man vet lite om ämnet.

___________________________________________________

Visst går det. Om inte annat, så går det galet

Anmäl
2015-09-15 12:32 #43 av: Anelis

#42

Som vanligt är det förstås hur man skriver som är det viktiga. Ett vänligt tips om att det finns trådar med information på KiF är just ett bra tips för nybörjaren. Skrivet med andemeningen att inte besvära med tradiga nybörjarfrågor som redan besvarats flera gånger blir en förebråelse. 

Det jag menar med anonym faktatext är den neutrala information som finns på många olika ställen till skillnad just mot forum som KiF där det är människor som delar sina erfarenheter. Så de olika trådarna här är guld värda, jag har läst dem med stort utbyte i fyra år men hittade inte det jag är nyfiken på just nu. Jag är mycket tacksam att så många velat dela med sig av sina erfarenheter, jag har faktiskt fått hjälp att ta tag i den förändring i mitt tänkande som behövs för att förändra mitt beteende. Eller tvärtom-fått hjälp att ändra beteendet som behövs för att förändra tänkandet! Vet inte vad som är hönan eller ägget!

Man får också hjälp att vända och vrida och få andra perspektiv på saker och ting. Och det är inte bara de konkreta svaren utan just stödet av att det finns andra,och att de andra bryr sig tillräckligt för att skriva svar som har varit stor del i det hela(som Septima skriver om).

För vetskap om ämnet har jag, oj, oj, oj. Finns inte mycket som är skrivet om lchf (eller alla andra sätt att påverka sitt ätande och/eller beroende av mat) som jag inte plöjt igenom. Fakta och teorier, forskning och böcker. Men det blir som sagt hos mig som den papegojkunskap jag skrev om tidigare, för mig har detta med de personliga berättelserna som direkt svar på mina frågor varit ovärderligt.

Anmäl
2015-09-15 13:06 #44 av: Anelis

Och jag hoppas att också andra kan ha utbyte av svaren även om det är mest jag som frågat.Blomma

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.