Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (3) Senaste inläggen

- Allt om lågkolhydratkost - - Medlemmar - - Medlemmar - var bor ni? - Off topic - (OT) - Om sajten - - Utmaningen - - Vi som vill nolla kolhydraterna - Boktips Ej frågelåda - Sten Sture Skaldeman Frågelåda - MinMat Före detta frågelåda - dr Andreas Eenfeldt Hälsa Hälsovinster LCHF för vegeterianer LCHF - Problem LCHF för barn LCHF för bäbisverkstan LCHF för nybörjare Länkar - Föredrag Länkar - Radio/TV Länkar - tidningar/hemsidor Mat - Billiga ingredienser Mat - Jag behöver måltidstips Mat - Livsmedel Mat - Livsmedel - Matfett Mat - På stan, hur gör jag? Mat - Recept att laga hemma Mat - Recept på bröd och brödbaserade rätter Mat - Recept på efterrätter och sötsaker Mat - Recept på fisk- & skaldjursrätter Mat - Recept på färsrätter Mat - Recept på fågelrätter Mat - Recept på kötträtter Mat - Recept på soppor & såser Mat - Recept på ägg, ost, grönt, sidorätter & veg Mat - Vitaminer, mineraler, tillsatser mm Motion & träning Vi som har autoimmuna sjukdomar Vi som har diabetes Vi som har huvudvärk/migrän Vi som har högt/lågt blodtryck Vi som har koncentrationssvårigheter Vi som har mag/tarm-besvär Vi som har/har haft fibromyalgi Vi som röker/har rökt Vi som vill gå ner i vikt Vi som vill gå upp i vikt Vi som är beroende Vi som är gbp-opererade och äter LCHF dr Annika Dahlqvist Övrigt
Vi som är beroende

uppgiven tjej som behöver råd.

2014-12-15 16:15 #0 av: happyface

lite bakrund, historien är lång men ska försöka plocka ihop och korta ner dom viktiga bitarna.

Jag är 21år och lidit av bulimi i 5år. Utåt sätt är jag den den glada tjejen som "har allt". Jag har tränat målinriktat och hårt och hållt på med många olika idrotter sedan jag var liten vilket gjort att mina hetsätningsattacker inte har gett något särskilt utslag på vikten i längden.  Jag har växt upp i en underbar och prefekt familj, utåt sätt. Men egentligen har bara gått på moln hela mitt liv. inget prat om känslor, inget utrymme för irritation, ingen chans för sammanbrott eller tillåtelse att känna efter. bara anpassning för att hålla god min och vara alla till lags för att undvika bråk.

När jag tänker tillbaka blir jag ledsen, ledsen på att jag inte fick lära mig att hantera min känslor när jag var liten, att jag var tvungen att växa upp för tidigt och aldrig fick eller kunde känna stolthet i den jag var och det jag faktist presterade.

När jag började gymnaset flyttade jag hemifrån vilket var en befrielse men också skrämmande. Jag började bli medveten om hur jag inte kunde hantera känslor och även fast jag inte visste det då så vet jag nu att det var där allt började på allvar.  Jag dövade mina känslor med mat. prestationsångest, dålig självkänsla (trots ett bra självförtroende), tristess, besvikelse, när jag var arg, när jag var glad.. ja det bara spann vidare. 

Det var en kamp mot mig själv, på dagarna var masken på, pratade inte med någon om det och på kvällarna när jag var ensam med mitt huvud tog jag till det enda som kunde få mig att slippa tänka. maten. 

När jag var som mest desperat våren (2011) hittade jag LCHF och det var det bästa som kunde hända mig jag tog bort alla självklara kolhydrater och höll mig på under 20g om dagen och under 3mån tappade jag några onödiga kilon, åt aldrig något "otillåtet" men kunde ändå efterlikna mitt galna överätningsbeteende.  ändå har jag aldrig mått så bra, trots att jag aldrig kände mig nöjd med min kropp eller mig själv. vilket jag vet bara satt i min skalle. Men sommaren kom och jag började "fuska" och sen har det bara fortsatt. kortare perioder där jag kunnat hålla kosten och mått bra, men dipparna kommer ibland tydligare än andra. 

Det leder till idag. 

Mina föräldrar har skilt sig, vilket är bra. Men bearbetningen och dåliga mönster ligger kvar hos alla i familjen, vi har fortfarande svårt att prata, jag pratar fortfarande inte om det här. mamma vet att jag har haft problem men hon tror att det går bra nu eftersom det är vad jag sagt senaste året då jag bott i utomlands. I höstas lyckades jag däremot bryta mina fötter väldigt olyckligt just när jag skulle flytta tillbaka till sverige. vilket gjorde att alla mina planer blev förstörda, istället för att börja jobba, flytta till en egen lägenhet hamnade jag hemma i mammas soffa utan att kunna göra någonting. Jag började som smått äta för att jag inte hade något annat att göra, i början vägrade jag att kompensera och stoppa fingrarna i halsen men allt med att kilona kom, kom också ångesten och nu är det värre än på väldigt länge och jag vill hellre inget annat än att må bra. Vet bara inte riktigt hur...

Har alldeles för mycket tid till att tänka och försöka sysselsätta, i och med skadan kan jag heller inte träna som tidigare fungerat som min terapi. Nu har jag säkert 10 pluskilon och jag känner mig riktigt deprimerad och ensam. känner mig både otacksam och elak mot min familj. men jag lever i en sådan skam och vill vara ett gott föredöme för mina systrar att jag kan inte tala om det för dem.

Någon som kan skicka ett värmande ord, kanske en kram? här hemma är det ingen som frågar hur jag mår så behövde bara ventilera lite.

Anmäl
2014-12-15 17:26 #1 av: Sindri

Duktiga storasyster?
Känner verkligen med dig. Hur gör man för att lära någon att inte vara så himla duktig och stark. Gärna ställa upp för andra och ge och ge och ge.
Känner igen mig lite även om min uppväxt var mycket bättre.
MEN som vuxen-vuxen slog det mig en sak; att be om hjälp är också att ge.
Det är att ge en annan människa glädjen att vara behövd, att kunna ställa upp, kunna trösta.
Du måste framförallt släppa lite på din duktighets-fasad. Det är du skyldig dig själv. Att bara visa upp en tjusig fasad; är det att vara ett bra föredöme för dina systrar?
Låt din mamma och dina systrar få trösta dig, få ge dig, och få känna sig stolta över att du behöver dem.

Att äta är ångestdämpande men också ångestskapande. Jag har i viss mån missbrukat mat, men aldrig med de proportionerna. Att äta fel är ju som en ond spiral. Den dåliga kosten får dig att må sämre, vilket tröstas med med mer mat som får dig att må ännu sämre....... o.s.v., o.s.v.

Du har ju gjort den här resan en gång tidigare, så du vet ju att du kan. Nu gäller det bara att bryta det där pansaret som du har omkring dig. Prova - du kanske kommer att bli förvånad över omgivningens reaktioner. Du får vara arg, ledsen, sur, förbannad.

Jag tycker att jag kunnat bemästra svåra egenheter och ovanor genom att se dem som något som inte hör till mig - egentligen. Då har det varit lättare att fajtas med dem. Man kan bli arg och skrika åt dem - "Försvinn, du har inget i mitt liv att göra, jag vill bestämma själv över mitt liv"!

Jag tror i alla fall att du kan!

Anmäl
2014-12-15 18:33 #2 av: happyface

Tack för ditt svar och värmande ord! 

Jag vet egentligen att jag kan, men jag tror också någonstans att jag är rädd för att lyckas och leva livet fullt ut. Vilket är så konstigt då jag utåt sett redan gör det. Att släppa min fasad och öppna dörrarna till denna mur som liknar den kinesiska muren känns som att kapa av mig båda benen.  Det är lixom både min identitet och trygghet men samtidigt min största fiende. 

Jag vet att jag skulle må bra av att öppna upp för att kunna ge mig själv en ärlig chans. Men rädslan över att veta att jag informerat mina systrar om att man ens kan bete sig såhär skrämmer mig. Jag mår hellre dåligt och försöker hitta hjälp någon annan stans än att svika dom på det sättet. Dom båda är för ostabila efter allt som har hänt dom senaste åren med familjen att jag inte vill riskera någonting. 

och jag som aldrig så länge jag kan minnas har bråkat med min mamma. hon går mig på nerverna, att bo hemma såhär efter att flyttat hemifrån när jag var 16 är inte optimal. Men som tur är flyttar jag till min lägenhet om två veckor, vilket jag känner som väldigt viktigt. då kan jag själv styra vad mat som finns hemma och kommer närmare mina vänner. 

På det sättet jag hanterar mina känslor och trycker ner mig själv är verkligen inget jag vill lära mina systrar och jag tror att det är därför jag är så rädd att dom får veta fören jag är frisk, för då kan jag välja vilka bitar jag ska berätta och visa hur man ska hantera saker istället. Då när jag har svar, svar jag inte har nu men söker för glatta livet. 

Samtidigt, så hade jag varit på utsidan och sett mig själv. Då hade jag inget annat än att vela hjälpa till, för att hjälpa en annan människa, en människa som betyder något för mig. Det är så otroligt skönt, och det bästa man kan göra.

Anmäl
2014-12-15 19:01 #3 av: Anna1988

När jag läser ditt inlägg så hör jag en klok tjej, om än hård mot sig själv. Jag känner också igen mig delvis i din historia. Jag äter beroende på hur jag mår och jag har levt med både ångest och panikångest samt depression. Det jag tog till då var maten, främst socker. 

Jag tycker du är stark och modig som delar med dig av dina tankar och känslor. Precis som Sindri skriver är det okej att vara arg, ledsen, sur och förbannad. Det är också okej att be om hjälp och få nya verktyg. Du skriver att du inte lärt dig hur du kan hantera dina känslor och har på så vis funnit ett sätt genom maten. Det som hjälpte mig, var att gå hos en person som var professionell. Denne kände inte mig och kunde se mig med andra ögon. Jag kunde bolla tankar utan att bli dömd och jag fick också lära mig hantera min ångest på ett annat sätt än tidigare. 

Jag vill bara säga att du är värd det bästa och jag vet att du kommer klara detta. Vi finns här för dig!

Stor kram!

Anmäl
2014-12-16 13:23 #4 av: SpurtAnne

Jag tror att dins systrar skulle bli oerhört lättade om du berättade för dem hur du mår och vad du går igenom. På det sättet kan de öppna upp sig för dig och lätta på sina hjärtan. Att prata med någon i samma situation kan vara oerhört förlösande. Tycker att du ska testa det. Vad är det värsta som kan hända? Vad har du att förlora? Att vara stark innebär till stor del att våga vara svag.

Dina systrar kommer att förstå och de vet förmodligen redan hur du mår precis som du vet att de mår dåligt.

Anmäl
2014-12-17 21:17 #5 av: happyface

tack fina ni! för stöd och en liten spark i baken.

Ska ta mig i kragen och boka tid hos någon professionell som förhoppningsvis kan reda ut och ge mig verktyg till att reda ut allt kaos i hjärnan. Jag vet ju vad jag vill,  och när allt går bra så går det bra. Och när det sen går dåligt så går det dåligt. måste hitta den där mellanbiten och jämna ut resan lite så jag slipper hoppa höjdhopp varje gång det går åt skogen och slippa kråla runt i jorden :) 

Massa kramar!

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.