Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (3) Senaste inläggen

- Allt om lågkolhydratkost - - Medlemmar - - Medlemmar - var bor ni? - Off topic - (OT) - Om sajten - - Utmaningen - - Vi som vill nolla kolhydraterna - Boktips Ej frågelåda - Sten Sture Skaldeman Frågelåda - MinMat Före detta frågelåda - dr Andreas Eenfeldt Hälsa Hälsovinster LCHF för vegeterianer LCHF - Problem LCHF för barn LCHF för bäbisverkstan LCHF för nybörjare Länkar - Föredrag Länkar - Radio/TV Länkar - tidningar/hemsidor Mat - Billiga ingredienser Mat - Jag behöver måltidstips Mat - Livsmedel Mat - Livsmedel - Matfett Mat - På stan, hur gör jag? Mat - Recept att laga hemma Mat - Recept på bröd och brödbaserade rätter Mat - Recept på efterrätter och sötsaker Mat - Recept på fisk- & skaldjursrätter Mat - Recept på färsrätter Mat - Recept på fågelrätter Mat - Recept på kötträtter Mat - Recept på soppor & såser Mat - Recept på ägg, ost, grönt, sidorätter & veg Mat - Vitaminer, mineraler, tillsatser mm Motion & träning Vi som har autoimmuna sjukdomar Vi som har diabetes Vi som har huvudvärk/migrän Vi som har högt/lågt blodtryck Vi som har koncentrationssvårigheter Vi som har mag/tarm-besvär Vi som har/har haft fibromyalgi Vi som röker/har rökt Vi som vill gå ner i vikt Vi som vill gå upp i vikt Vi som är beroende Vi som är gbp-opererade och äter LCHF dr Annika Dahlqvist Övrigt
- Allt om lågkolhydratkost -

Hjärnan hänger inte med

2013-12-16 23:27 #0 av: rebbanhultin

Jag har ätit lchf ett tag nu, och insett att det är enda kosten som får mig att må bra. Även då jag sockertrollen tagit över mig och jag haft uppehåll. 

Jag har tänkt på detta för det blir alltid jobbigare ungefär 1-3 månader in. Jag vet inte vad som händer, det är som att när jag tittar på mig själv i spegeln så känner jag inte igen mig själv. 

Jag känner mig ful och otillräcklig och som att jag stirrar på en främling. I kroppen mår jag toppen men huvudet skriker "Glöm inte bort att du är en tjockis, alla kommer fortfarande förknippa ditt namn med den feta tjejen". 

Jag har inga problem socialt, har många underbara vänner som jag vet stöttar mig men det är som att jag alltid kommer in i någon konstig svacka när saker börja hände på mig, synliga förändringar. 


Samtidigt som jag blir glad så är denna tjockis-känsla kvar. 


Är jag den enda som känner såhär? 

Är det någon som känner igen sig och tagit sig förbi det? Är enormt tacksam för råd och tips. 

Anmäl
2013-12-17 01:14 #1 av: emseli

känner igen den där tjockistanken. har käkat lchf i snart 2 år o aldrig mått bättre. har gått ner men gick upp allt igen efter att jag förstått att jag är sockerberoende. sen så läser man om folk som gått ner 70kg på typ två veckor. jag som käkat såhär i 2 år borde ju vara pinnsmal då jag bara har 20kg att bli av med! det känns som att man mitt i lchf-debatten måste bevisa att det fungerar vilket gör mej stressad o jag försöker vara "duktig." är dessutom i behov av en bröstförminskning men måste gå ner all övervikt för att landstinget ska kunna hjälpa mej.

gick ner i början på lchf, 10kg, o mådde skitbra. men samtidigt så kände jag mej som Den Tjocka Tjejen oavsett hur kläderna satt (klunsarna på överkroppen gjorde ju sitt). köpte tröjor i storlek S, vilket var en underbar känsla! men i bakhuvudet spelade kassettbandet "Den Tjocka Tjejen" om o om igen. sen kom det där med sockerberoendet o då gick jag ju upp allt igen. så nu har kassettbandet fått rätt- jag är Den Tjocka Tjejen innerst inne. 

har alltid varit stor, eller åtminstone större än alla andra i skolan. ful, otillräcklig, dum... när andra överviktiga elever gick ner i vikt mådde jag bara sämre och tröstade med frallor, och choklad.

syrran som har tagit tag i sin magproblematik har gått ner massor o börjar komma ikapp mej (är mindre än henne) vilket är stressande. på ett halvår har hon lyckats med det som jag försökt med i 2 år. suck.

tror ärligt talat inte att jag nånsin kommer känna mej smal även om jag går ner alla kilon och får göra bröstförminskningen. förstår ju egentligen att jag inte blir en bättre människa när bilringen eller klunsarna på överkroppen försvinner. innehållet är samma men med en ny förpackning. så viktnedgången löser inga problem på den fronten, utan det är troligtvis samtal som gäller.

hmm... vet inte om det var såna svar du fiskade efter men jag fick äntligen allt det där ur mej. så tack till dej iaf!

Anmäl
2013-12-17 01:50 #2 av: rebbanhultin

#1 Gud, underbara människa, TACK! 

Har även varit i samma tankar. Det var som att du läste ur mitt huvud. Jag har också alltid varit den större tjejen, att jag trott att anledning till att jag har problem med bland annat kärleken är för att jag är större och jämfört med mina kompisar så är de SKITSNYGGA, och jag önskar de all lycka samtidigt som jag tänkt att jag förstår folk, att de väljer mina vänner före mig. Det hade nog jag också gjort, man vill ha en tjej som man inte behöver skämmas för, som samhället anser är accepterad. 


Började med lchf med min mamma, då hon har superfokus och rasade i vikt. Hon blev smal och snygg och jag gick upp på mitt rum med en skål med glass och grät. Min egna morsa var snyggare än mig själv.


Det är så svårt att förklara hur det faktiskt känns att vara överviktig, hur tankarna går runt. Svårt att förklara för någon hur det känns att folk på t.ex krogen får skrika Fetto efter en för det är ju faktiskt inte okej att vara tjockis i dagens samhälle. Det de inte vet är att jag har tränat och ätit nyttigt i tre veckor och gått ned tre kg och är glad för det. Sedan kommer den käftsmällen och man tänker, Juste Fan, hade glömt bort för en stund hur jag ser ut, hur folk som inte känner mig uppfattar mig. 

Gud vad jag hoppas att den tjocka tjejen inom en kommer säga "Hejdå Reb! Förlåt för alla tårar jag fick dig att fälla och alla chanser jag brände. Men nu drar jag, jag har insett att du är värd mer än mina tankar"

 Något inom mig tror att den dagen kommer komma. Jag hoppas detsamma för dig. Det kanske är dags att göra slut med henne. Be henne dra långt åt helsicke. Vi har ju ändå klarat av att gå ned 10kg en gång. Det säger ändå rätt mycket, att vi både vill något, att vi faktiskt älskar oss tillräckligt mycket att vi valt att ändra på vårat sätt att leva. 


Nej, en sak är säker och det är att det inte är lätt att bråka med sigsjälv.

Anmäl
2013-12-17 09:28 #3 av: Effie

Ja, det är inte lätt det där. Själv blir jag alltid lika förvånad när jag ser en bild av mig, för jag är alltid lika övertygad om att jag inte alls är så tjock :-(

Och så vill jag rekommendera lchf-ingenjörens blogg. Jag gillar hennes attityd. Hon beskriver i något inlägg hur hennes smala snygga väninnor bara letar fel i spegeln, och hur hon själv, även då hon hade 60 kg övervikt, såg en fantastisk och snygg tjej i spegeln, och behandlade sig själv som sådan. Och hon skriver om verktyg för självkänsla.

___________________________________________________

Visst går det. Om inte annat, så går det galet

Anmäl
2013-12-17 09:55 #4 av: lizzzie86

Håller med Effie om rosa ingenjörens blogg, läser den varje dag och den ger mig så mycket.
http://lchfingenjoren.se/

Anmäl
2014-01-01 05:05 #5 av: emseli

#2 skönt att jag lyckades nå fram till dej. då är vi inte ensamma i världen om dessa problem. på jobbet är det rätt så svårt. lite försiktigt sa jag till en person att den verkar vara så rädd för fett o bara käkar light. oj, vilken motvind det blev! "du äter ju bara mat som dryper av fett! jag litar hellre på experterna än att lyssna på dej och du kommer bli sjuk fortare än mej med din mat. o ärligt talat- du har ju inte gått ner nåt i vikt" jag bara satt o gapade när människan sa så... en annan tjatar om att jag måste få unna mej saker. jo tjena- lätt när man är sockerberoende. kan knappt gå förbi brödavdelningen utan att suget kommer igång ju. så det är bara familjen som förstår mej känns det som. o nu även du. samtidigt så är dom flesta kollegorna större så där behöver jag inte skämmas för hur jag ser ut heller.

det där med morsan lät jobbigt. normen säger ju att dottern alltid ska vara snyggare än morsan. ärligt talat nu, så är det ju. man måste alltid vara snyggare än sina föräldrar. men då har ju vi tagit åt oss av samhällets synpunkter o gör vad vi kan för att rätta oss efter det. det gynnar ingen. eller jo- den dåliga självkänslan blir gynnad. jag har alltid varit snyggare än syrran (hört många som sagt det) och blir så stressad nu när hon börjar komma ner i mina storlekar. hon har blivit skitsnygg (hon va ju såklart snygg innan) och behöver inte kämpa lika mycket som mej med viktnedgången vilket är ett till stressmoment. om jag inte tittar mej i spegeln så känner jag mej snygg som #3 skrev. men när jag väl tar en titt blir jag förvånad. är jag så plufsig verkligen? jösses...

kärleken har jag nästan gett upp på... killar är intresserade ja, men att våga gå hela steget o bli ett par känns som att hoppa från en bergskant utan skydd. är rädd att inte kunna tillfredsställa dom på alla plan, att det ska bli obekvämt när man träffas, att jag ska säga ja till allt så att han inte ska tröttna osv. att det ska va så svårt att vara människa!

har småkikat lite på bloggen o den verkar väldigt bra. hon skriver ärligt o "fluffar" inte till det med rosa moln o blommor som man kan se i andra lchf-bloggar. ni vet nog vilken jag syftar på...

nu är det iaf ett nytt år med nya tag. usch, är egentligen trött på den frasen haha. nya tag borde betyda a) jobba på självkänslan b) våga testa nya saker men egentligen kommer det för mej bara betyda c) lägre vikt. tyvärr...

Anmäl
2014-01-01 11:25 #6 av: cherra

Jag är en "gammal tant" och växte upp i en tid som inte var så utseendefixerad som vår tid nu. Samtidigt var det en tid då stl 42 var stort och stl 44 och 46 var det största som öht gick att köpa och då var det tantkläder - inte kul för en tonåring. Mamma räddade mig genom att sy åt mig och sedan sydde jag själv.

Jag känner igen mig i känslan av att inte duga och ändå inte. Jag har väl mer gemensamt med "rosa ingenjören", en stark självkänsla och fokus på det jag var bra på, intellektuell förmåga och hanterandet av hästar. Mina positiva sidor fick komma först och utseendet fick komma i andra hand. Visst deppade jag som ung, men goda vänner och mina intressen fick komma i första hand och utseendet i andra.

Det kommer inte av sig själv dock, man måste jobba på detta, att framhäva för sig själv alla goda egenskaper och sidor man har. Framhäva det som är snyggt hos en själv eller göra sig snygg med makeup, snygga kläder, smycken etc. Våga visa att du tycker att du är snygg fast du egentligen inte tycker det, spela teater! Jag väljer också att vara tyst om mina nya matvanor inför andra eftersom uppfattningen är så cementerad. Berättar att jag har diabets typ 2 och måste avstå från godis, that´s it, sedan "smygäter" jag mitt fett :-).

Satsa 100% på att skapa den där känslan av att "jag är bra för att..." och ta utseendet och vikten i andra hand. Se dig omkring på alla lyckliga par, hur många av dem är regelrätt snygga? Kärlek kommer inte av skönhet, den kommer av hur man är som människa. Första intrycket kommer från utseendet men ska förhållandet vara handlar det om andra saker. Utstrålar du självkänsla dras andra till sig. Sluta skämmas för hur du ser ut och var stolt över den du är istället.

Hjärnan låter sig luras. Tänk mental träning. Det du föreställer dig blir till verklighet i hjärnan. Föreställ dig att du känner dig snygg och attraktiv och bra och dina hjärna köper det och du kommer att utstråla dessa egenskaper!

Lite hjälp på traven med att ändra tänkandet kan behövas men fokusera på det en tid och du ska se att det blir bättre.

Jag bloggar lite om att vara medelålders, köra LCHF och gå ner i vikt på: http://55plus20.wordpress.com/

Utifrån mitt perspektiv kan jag säga, du blir lycklig trots att du är överviktig!

Anmäl
2014-01-01 18:52 #7 av: Lilltilda

Vissa saker känner jag igen, men inte annat.
Jag har ätit lchf i ganska precis 2 år även om jag de sista månaderna nog äter något som mer går att likna vid lågkolhydratskost.
Hur som helst, sedan någon gång våren 2013 är jag normalviktig efter att tappat över 40 kg med lchf och ett antal kg innan dess med andra åtgärder.
NU, efter att ha varit normalviktig i mer än 9 månder så har hjärnan kommit ikapp och insett att jag faktiskt är normal och att ifall människor stirrar på mig så är det INTE för att jag är tjock.
Många ggr under viktnedgången så hade hjärnan svårt att koppla spegelbilden med verkligheten. Jag skulle tro att hjärnan låg ca 15 kg efter i kroppsuppfattning. Jag såg att jag hade gått ner i vikt, men inte hur mycket. Min kille började ta kort på mig då och då för att visa verkligheten och det var mycket lättare att se sanningen på foto än via spegeln. Lite konstigt, men så var det.

JAG har dock personligen väldigt lite låtit mina vikt genom åren påverka min självkänsla. Det är annat som har påverkat och fått mig att tycka olika saker om mig själv. När jag vägde drygt 120 kg träffade jag en man och efter 2 år (+10 kg senare) så gifte vi oss. Då vägde jag som allra mest tror jag. Vikten var inget hinder för kärlek och lycka! Sedan började jag efter några år att av hälsoskäl kämpa med vikten, INTE för att känna mig snygg även om det ibland kom som bonus.
Ett trauma, en skilsmässa, en period av mental härdsmälta i form av stress m.m. fick mig att dra på mig en del vikt, men för ca 3 år sedan kom jag i balans med livet igen och träffade dessutom "snyggingen". Då vägde jag ca 117 kg. Då min rätt aktiva livsstil inte riktigt fungerade så bra ihop med övervikt så fick jag ta tag i vikten igen. Lchf blev lösningen och som sagt, jag är numer normalviktig och märker på många sätt av fördelar med det.
Något som däremot är lite intressant är att jag tror att jag kände mig mer bekväm i min kropp då den var betydligt större än idag. Jag kommer inte alls överens med min kropp då jag är naken och upplever sladdrig överskottshud som ett större problem än de valkar jag hade förr.

Att mycket av ens självbild och självkänsla är nåt som sitter i hjärnan är uppenbart. Jag tänker att det är i huvudet den största förändringen måste ske och att det inte spelar så stor roll vad vi gör för förändringar med våra kroppar ifall vi inte jobbar med vad vi tycker om oss själva. Att låsa sig vid tanken "Jag måste bli smal, först då blir jag lycklig/träffar jag kärleken/gör jag karriär/blir jag snygg etc är inte bästa vägen att gå.
Ju mer jag tänker på det desto mer övertygad är jag om att jag har rätt. Jag har inte haft så många längre förhållanden i mitt liv, men båda mina seriösa och långvariga förhållanden har jag inlett när jag mått mentalt bra men varit fysiskt fet.

Anmäl
2014-01-02 01:00 #8 av: sofia_a92

Angående det här med att säga upp kontakten med sitt gamla (kanske tjocka och ohälsosamma) "jag".

En vän till mig berättade en gång hur hon brukade ha mardrömmar under en lång tid, och alltid samma dröm. Den handlade om att en man kom in i sovrummet medan hon sov och skulle mörda henne, men hon vaknade alltid innan drömmen fick ett avslut. En kväll beslutade hon sig att bli av med den drömmen en gång för alla. Och eftersom det var en dröm, tänkte hon att det enda sättet att bli av med den är att just drömma om slutet. Den här natten i drömmen reste hon sig upp, slog ner mannen som skulle döda henne och låste in honom i en kista med lås och slängde bort nyckeln. Drömmen kom aldrig mer tillbaka eftersom mannen inte kunde komma ut.

Vad har då detta med ursprungsämnet att göra? Jo, jag tror det kan vara ett sätt att bearbeta sig själv. Att man ser den personen man en gång varit och vill säga farväl till och sedan ser till att den aldrig mer kommer fram. Om man nu vill låsa in den och kasta bort nyckeln, eller vad det nu kan vara, spelar ingen roll. Så länge den försvinner ur sitt eget huvud kommer den att försvinna från andras också.

Hur ser ni själva på personer som genomgått en förändring (oavsett om det gäller vikt, utseende, karriär eller familj)? Ser ni den gamla eller nya?

Det största hindret i livet är du själv, och du måste lära dig att handskas med det.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.