Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (3) Senaste inläggen

- Allt om lågkolhydratkost - - Medlemmar - - Medlemmar - var bor ni? - Off topic - (OT) - Om sajten - - Utmaningen - - Vi som vill nolla kolhydraterna - Boktips Ej frågelåda - Sten Sture Skaldeman Frågelåda - MinMat Före detta frågelåda - dr Andreas Eenfeldt Hälsa Hälsovinster LCHF för vegeterianer LCHF - Problem LCHF för barn LCHF för bäbisverkstan LCHF för nybörjare Länkar - Föredrag Länkar - Radio/TV Länkar - tidningar/hemsidor Mat - Billiga ingredienser Mat - Jag behöver måltidstips Mat - Livsmedel Mat - Livsmedel - Matfett Mat - På stan, hur gör jag? Mat - Recept att laga hemma Mat - Recept på bröd och brödbaserade rätter Mat - Recept på efterrätter och sötsaker Mat - Recept på fisk- & skaldjursrätter Mat - Recept på färsrätter Mat - Recept på fågelrätter Mat - Recept på kötträtter Mat - Recept på soppor & såser Mat - Recept på ägg, ost, grönt, sidorätter & veg Mat - Vitaminer, mineraler, tillsatser mm Motion & träning Vi som har autoimmuna sjukdomar Vi som har diabetes Vi som har huvudvärk/migrän Vi som har högt/lågt blodtryck Vi som har koncentrationssvårigheter Vi som har mag/tarm-besvär Vi som har/har haft fibromyalgi Vi som röker/har rökt Vi som vill gå ner i vikt Vi som vill gå upp i vikt Vi som är beroende Vi som är gbp-opererade och äter LCHF dr Annika Dahlqvist Övrigt
LCHF - Problem

"Du behöver inte gå ner mer" provocerande?

2013-11-15 14:29 #0 av: Happymental

Hej! I måndags (för fyra dagar sedan) började jag med LCHF för andra gången i mitt liv, körde det från november förra året till mars då kolhydraterna började smyga sig in på tallriken igen. Anledningen att jag slutade var för att min motivation försvann. Denna gången ska jag inte låta det hända. 

Senast bodde jag hemma och provade mest för att min far gjorde det och mådde bra av det, sedan slutade han efter några månader. Jag var vid denna tiden en lat tonåring och coca cola-beroende, jag orkade inte göra mat och åt därför det som lagades hemma. I början när det blev mer kolhydrater hade jag mycket ångest, och den blev värre när jag såg att mina gamla extrakilo var på väg tillbaka. Min motivation började försvinna när jag hade gått ner fem kilo (Gick ner åtta). Mina nära började säga "du behöver inte gå ner mer". Det gjorde mig oehört provocerad, och var dödande som in i hävlete. Du är fin som du är, du behöver inte gå ner mer, det räcker nu, du är ju så liten nu. Mitt bmi låg fortfarande på drygt 24. När man är 18 ska man inte ha överarmar som hänger likt en pensionärs.

Under den perioden mådde jag riktigt bra och fick något slags falskt självförtroende. Jag var klassens "tjockis" när jag var yngre. Att få höra att man duger och att till och med min mor såg att jag började krympa och gav mig komplimanger. I februari i år vågade jag för första gången i mitt liv visa mig naken (kan jag skriva så?) för en man. Det kändes stort och jag var jävligt stolt över mig själv. Nu i höst har min mor frågat mig om jag gått upp igen. Mammor har verkligen hökögon, de ser allt.


Denna gången är jag säker på att jag ska lyckas. Jag har flyttat hemifrån och levt på fryspizza i fyra månader. Nu tar jag tag i det som aldrig förr. Jag har redan tagit första steget och idag känns det som att omställningsbesvären börjar försvinna lite. Jag har de senaste dagarna använt internet som motivation för att stå ut, och det fungerar för mig. Jag har förändrats så mycket på ett år, igår gjorde jag riktigt god mat, och det ska jag göra idag igen. Jag trodde alltid att jag var kass på att göra käk, men jag är rätt grym. Jag har bestämt mig. Jag blir 20 om en månad, och året då jag är 20 SKA jag förändras. Jag ska skaffa mig självförtroende i att gå i kortärmat. När man är 19 ska man inte ha bristningar på brösten, man ska inte ha "bilringar", man ska inte ha en dubbelhaka.


Jag har bestämt mig för att säga ifrån när jag får höra att jag inte behöver gå ner mer. Jag ska stå på mig och förklara att jag gör det för min skull, inte för någon annan. Jag tror att min farmor är fettskrämd, det är hon som oftast säger att jag inte behöver gå ner något mer. Hon säger det på ett så snällt sätt, men jag blir så provocerad av denna "dumsnälla" kärlek. När hon börjar säga så igen så ska jag konfrontera henne på ett "smartsnällt" och ovärderande sätt. Efter två års dbt-terapi har jag lärt mig mycket om hur man säger ifrån på ett bra sätt. 

Jag är säker på att mina numera gi-föräldrar tar det på ett bra sätt. Mina föräldrar stöttar mig i allt och är helt fantastiska när det gäller mina val. Hela min släkt är smal och slank förutom min far som på senare år fått "gubbmage". Jag vet att mina föräldrar kommer att ta det bra, resten av släkten får lov att acceptera att jag äter mycket fett. De är också fettskrämda och blir livrädda om man pratar om bacon. Det blir lite knepigt där tror jag.


Ni får ursäkta wall of text, men kände att det var viktigt att skriva detta. Jag vill veta vad som provocerar er? Någon speciell upplevelse eller bara en mening? Hur ni klarar vardagen när folk inte tror på en?


Nästa sommar SKA jag för första gången på tre år dra till sjön. Det har jag bestämt. Och på det så SKA jag skaffa mig en snygg bikini när sommaren närmar sig. Jag SKA lyckas!


Om det är relevant så är jag överviktig med tre kilo, jag ska gå ner 15 tänkte jag.

Anmäl
2013-11-15 14:59 #1 av: SpurtAnne


När jag läste ditt inlägg så trodde jag du var fet. Sen läste jag sista meningen...

Vaddå? Du har 3 kilos övervikt men ska gå ner 15kg?

Får jag fråga vad du baserar övervikten på? 3 kilo, det kan man väl inte säga är övervikt. Det kan ju vara muskler, benstomme, vatten.

Vad väger du och hur lång är du undrar jag?

Anmäl
2013-11-15 15:45 #2 av: Happymental

När jag läste ditt inlägg så trodde jag du var fet. Sen läste jag sista meningen...

Vaddå? Du har 3 kilos övervikt men ska gå ner 15kg?

Får jag fråga vad du baserar övervikten på? 3 kilo, det kan man väl inte säga är övervikt. Det kan ju vara muskler, benstomme, vatten.

Vad väger du och hur lång är du undrar jag?

Jag är inte fet, jag är överviktig. Jag har varit större.

Jag är säker på att det inte är muskler, jag tränar inte och går inte mer än jag måste. Det är fett.

Jag väger 78-79 kilo och är 174 centimeter lång. Går jag ner femton kilo så är det två kilo under vad mitten för normalviktsbmi ligger på.

Anmäl
2013-11-15 15:53 #3 av: OlgaMaria

Heja dig! :)

/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus

Anmäl
2013-11-15 16:15 #4 av: Lilltilda

Ok...

Jag tycker att det verkar som att du har lite konstig självbild och lite för stort tilltaget viktmål, fast jag har svårt att uttala mig eftersom att jag inte har sett din kropp. Vissa människor ser naturligt slanka ut då de ligger i mittspannet av normalvikt på bmi-skalan, men väldigt många ser bara beniga och magra ut. Dit hör jag. Jag har idag ett bmi på ca 23,5 och känner mig i underkant på vad som är snyggt på min kropp så jag vägrar att gå ner till "mittspannet" av sk. "normalvikt". Jag har beniga axlar och utstickande nyckelben, skarpt utstickande höftben, synliga revben och kroppen har tappat många kvinnliga former. Jag VÄGRAR gå ner mer i vikt pga att det inte skulle se klokt ut. OBS, jag har inte heller speciellt mycket muskler.

LCHF om den äts rätt och du får i dig tillräckligt med mat brukar inte vara en kost att äta ifall man tänker försöka gå ner mer i vikt än vad som är rimligt. Väldigt många upplever att kroppen parkerar på det den anser är normalvikt och där blir den kvar. Jag GISSAR att din kropp hittar sin normalvikt lång tidigare än dina 15 kg.

Två års dbt-terapi? De jag känner som behövt dbt-terapi (och blivit hjälpta av det) har varit personer med borderlinediagnoser och alla tre har förutom de vanliga symtomen med svårigheten att hantera relationer, svårigheter att hantera känslor och motgångar, dessutom som en del av problematiken haft skev självbild, självskadebeteende och ett stört förhållande till mat och sina egna kroppar. Det gör det hela väldigt komplicerat då ett så djupt inrotat tänk är svårt att bryta med.
Jag vet INTE om det är så, men jag får en känsla av att även du har ett problematiskt förhållande till din kropp och självbild.
Det baserar jag bl.a. på din frågeställning "Jag vill veta vad som provocerar er? Någon speciell upplevelse eller bara en mening? Hur ni klarar vardagen när folk inte tror på en?"

TILLÄGG :
Jag hoppas att du kommer att hitta ett sätt att må bra och känna dig fin utan att du behöver känna att allt hänger på om du går ner alla de där 15 kilona eller inte.

Anmäl
2013-11-15 16:39 #5 av: Happymental

Jag hoppas att du kommer att hitta ett sätt att må bra och känna dig fin utan att du behöver känna att allt hänger på om du går ner alla de där 15 kilona eller inte.


Allt hänger inte på om jag går ner 15 kilo eller inte. Senast var jag nere på 72 och kände ingen skillnad. Jag hade fortfarande byxstorlek 42 då. Jag vet inte hur jag ser ut när jag gått ner tio kilo, jag har ingen aning. Jag sätter målet på 15 för att jag tycker det känns vettigast. Är jag nöjd efter tolv kilo så är jag det. Dock skulle det kännas säkrare med att gå ner 15 om jag hamnade i en svacka. 

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.