Annons:
Etikettmedlemmar
Läst 1589 ggr
nyborjare08
2013-08-07 08:09

Livsavgörande ögonblick

Lite filosoferande så här på morgonkvisten. 🙂

Jag har hängt här i fem år nu. Hänger (hyfsat) med i den aktuella debatten och kan mycket om kosten, är nyfiken och vill ständigt lära mig nytt. Jag läser med intresse om alla framgångshistorier och beskrivningarna om hur dessa "började". Det som slår mig är hur vanligt det verkar vara att personen i fråga ställs inför någon slags livsavgörande situation då denne fattar BESLUTET att ändra sitt liv. Och sen gör det. Och gör det framgångsrikt. Det kan vara "en morgon när favoritjeansen inte gick över rumpan, insåg jag att jag MÅSTE göra någor åt min vikt", eller "när ett litet barn kallade mig tjockis då insåg jag att det var dags". Typ. Och så ställer de om hela sina liv, är jätteduktiga med lchf, sätter mål, börjar träna och ser aldrig tillbaka, faller aldrig. Verkar det som. Även om varje framgångskurva har sina hack så är trenden alltid positiv. För alla andra. Känns det som.

Jag är avis på det! Och jag väntar fortfarande på att LIVET ska slå mig i huvet och jag ska få den där insikten om att nu, NU är det dags! Och jag gör det, jag ändrar mitt liv och ser aldrig tillbaka! Jag har liksom väntat på det där ögonblicket i större delen av mitt liv. Det verkar inte komma. Eller så har det kommit, fast gradvis.

Jag drar fortfarande på massor av övervikt. Har sakta men säkert ökat i vikt från det att jag var barn, några kilo per år. Jag gick nog ner en del när jag började med lchf men sen har det pendlat en hel del. Jag förstår ju att mycket sitter i vanor/ovanor och mitt förhållande till mat och känslor, t ex. Jag väger mig inte och jag vill inte räkna och väga. För jag vill inte vara fixerad. Det har jag varit och då har jag bara gett upp efter ett tag. Jag vill hitta något som funkar naturligt, i vardagen, utan räknande och vägande. Just nu tycker jag att det funkar bra, med lchf + 4:3, men jag är så rädd för att falla igen. Att misslyckas. För det har jag gjort SÅ många gånger. Även under lchf-tiden. 

Jag är inte ute efter råd, stöd eller pepp. Jag kan det mesta inom det området 🙂Jag ville mest bara fundilera lite över hur det i mina ögon tycks fungera för andra och varför det är så. Ibland känns det som om alla utom jag får dessa "heureka-ögonblick" då de gör sina livsavgörande förändringar.

Så vad vill jag? Tjaa… egentligen inget särskilt mer än gärna höra era funderingar om samma sak.

 

 

Annons:
MimLan
2013-08-07 08:23
#1

Jag hade inget heureka-ögonblick, det var en kollaps, en total uppgivenhet över vikten som gjorde att jag vräkte i mig det fetaste jag visste för inget annat fungerade ju om jag inte hängav mig åt svält. För icke att jag trodde på att äta fett kunde funka. 

Heureka-ögonblicken kom iofs sen. Framför allt att jag slappnade av och gillade att må bra.

Lchfman
2013-08-07 08:30
#2

Det är inte lätt för dom som lyckas, dom kämpar på och jobbar med det mentala tex.
Man får inte gå och tro att folk lyckas för att dom har det lättare och "något" händer som gör allt helt enkelt.
Går man och tror det, och hoppas på att det skall lösa sig när "detta" infaller sig, kommer nog inget att hända tyvärr.

Största problemet för alla är lättja och uppskjutandebeteende. (prokrastinering, googla, jätteintressant.)
Tyvärr den vanligaste "folksjukdomen" som finns.

Människan är lat och dum, och självbedrägeri är en epedimi. Tro inget annat.

:)

Zureel
2013-08-07 08:42
#3

Jag vet inte om jag skulle kalla det ett eureka ögonblick men en dag för ungefär 2 år sen bestämde jag mig för att jag fått nog av min övervikt och passitivitet rörande den, då vägde jag 112,3 kg och hade tidigare sagt att jag aldrig skulle väga tresiffrigt men där var jag. 

Det kändes väldigt bra att en god vän också bestämde sig för att satsa på att gå ner i vikt samtidigt jag kommer ihåg hur glada vi var när vi kunde säga att vi gått ner 25 kg tillsammans idag har jag själv gått ner 30 kg :).

Det har absolut inte varit spikrakt nedåt och ibland har jag inte riktigt orkat så jag har legat still eller till och med gått upp nåt kg under en del månader.

I början drog jag ner på portioner och drog in på onyttigheter och började promenera sen efter det gick jag över till att räkna kalorier och nu har jag ätit lchf i ungefär 6 veckor. Det känns väldigt skönt med lchf nu efter att ha räknat kcal rätt länge eftersom jag fortfarande loggar min mat så ser jag hur mycket kcal jag äter men det styr inte och jag äter om jag är hungrig oavsett hur mycket kcal det blir till skillnad från förut, det är för att hålla koll på kolhydraterna jag loggar och för att se till att jag inte råkar äta för lite då jag förbränner ungefär 3-4000 kcal i veckan på träning.


Effie
2013-08-07 09:10
#4

Nej, inget heurekaögonblick som fick mig att ändra mitt liv utan att se tillbaka. Bara någon slump som fick mig att hamna här.

Överviktig som barn. Inte smal som tonåring och ung vuxen. Blev sambo, 10 kg upp på något halvår, sedan planade det ut. Gifte mig, 10 kg upp ganska snart. Ett antal bantningsförsök som ledde till kanske fem kg ner, men de återkom efter ett tag. Efter tredje barnet stannade vikten på 30 kg övervikt (de två tidigare gav inga extra kilon), och sedan började kilona smyga på (vilket de alltså inte gjort tidigare). 10 kg ner med Viktväktarna, men sedan började kilona smyga igen.

Hösten 2006 bestämde jag mig för att till nyår göra ännu ett försök att bli av med nu 40 kg. Viktväktarna igen? Nej, jag klarar inte allt det där räknandet och planerandet, och jag gillar inte att laga Jansson med lättmjölk, torrmjölk och förkokt potatis. Men den här boken, GI i praktiken, som jag fått någonstans ifrån - ? GI lät nyttigt, tyckte jag. LCHF hade jag aldrig hört talas om, och fett var jag ju vettskrämd för.

Men GI fas 1 var ju LCHF, och där blev jag kvar. Jag hittade Annikas blogg, och jag hittade hit. 10 kg första året, men sedan började kilona smyga igen. Jag vet inte om jag ändrat något, eller riktigt vad problemet är, men jag letar (fakir, 16:8, mejerifritt, 5:2 - ja något kanske funkar). Avsteg, ja (mest det sociala ätandet: semester, jul och sådant - även om jag försöker undvika det värsta av det som bjuds).

F.n. 16:8 som normalt ätmönster; har börjat med 5:2 efter semestern igen (men fortsätter jag vara konstant hungrig lägger jag nog ner det om ett par månader), ska sluta med mejerierna igen, ska försöka komma ihåg kokosfettet.

Och jag är inte rädd för att falla igen. Möjligen lite trött på att det är så segt.


Visst går det. Om inte annat, så går det galet

evion
2013-08-07 09:31
#5

Själv hittade jag till LCHF utav en slump. Sambon skulle ned några kilo i vikt pga av hans tävlande och ville prova LCHF då han några år tidigare tappat genom att ta bort kolhydraterna (fast det var innan LCHF slagit igenom och vi hade inget speciellt namn för det). Jag orkade inte laga speciell mat till mig själv så jag åt samma som honom. Det tog ett tag innan jag märkte att jag också gick ned i vikt, men efter några månader rasade kilona av mig och jag landade på 54 kg till mina 165 cm. Jag har dock varit smal under hela uppväxten och det var först efter gymnasiet som ett par kilon om året smög sig på tills jag vägde 20 kg mer än min normala vikt. Kan inte säga att jag var särskilt stor då heller. Eller åtminstone kände jag mig inte så stor.

Det har aldrig varit något kämpande för min del utan jag har liksom bara sett det som att jag äter vanlig mat. Inget uppoffrande eller lidande. Inget räknande eller mätande, det har bara fungerat. Dessutom har vi kunnat komma undan med avsteg. Vi äter skräpmat lika ofta som innan, dvs ca två gånger i månaden. Ingen av oss är sockerberoende även om sambon lättare faller dit på sötsaker. Själv har jag aldrig varit speciellt sötsugen utan dras hellre till salt.

nyborjare08
2013-08-07 09:44
#6

Jo jag har nog haft "heureka-stunder" jag med. En hel del av dem när jag tänker efter 🙂 Men de har liksom inte hållt i sig nån längre tid. Förutom beslutet att äta lchf då. Även om jag iböand har hänfallit åt skräpmat och sötsaker så har jag i alla fall behållt grunden i ätandet, dvs lchf.

Jag är kanske mest fascinerad över beslutsamheten, målmedvetenheten hos andra. Jag får försöka se det som inspirerande.

 

 

Annons:
Aniara4
2013-08-07 11:38
#7

Jag kan inte heller säga att jag har haft ett sånt ögonblick. Eller jag har väl haft många stunder när jag sagt att "nej, det här går inte. Jag måste göra något åt det". Några av dem har åtföljts av en konkret förändring, de flesta inte.

När jag började med LCHF våren 2008 var det mer av en gradvis process. Jag hade hört talas om det här och där men tyckte det lät helt kokobäng. Sen kom Socialstyrelsens svar angående Annika D, och då tänkte jag att se på fan, då kanske det inte är helt galet och livsfarligt i alla fall. Började googla, hittade KiF, funderade på saken och bestämde mig för att testa lite smått. Lo and behold - det funkade ju!

Sen har jag haft flera tillfällen när jag "kört av banan" och tagit mig upp igen, och de avgörande ögonblicken, när jag bestämt mig för att borsta av mig och klättra upp ur diket igen, har nog aldrig kommit ur någon yttre händelse utan alltid inifrån min egen motivation. Jag har gått och tänkt på det och våndats och varit frustrerad över att sockersuget gång på gång avgår med segern, och så plötsligt en dag har jag stått där och känt att idag vill jag nog ha ägg till frukost. Plötsligt är jag bara där. Vilket inte betyder att det är plain sailing från den stunden. Men någonting har slagit om i skallen så att jag hanterar de kämpigare stunderna bättre. Och har jag väl tagit mig igenom någon vecka eller två av sockerabstinens blir det ju så otroligt mycket lättare sen!

Den senaste dikeskörningen har dock varat mer eller mindre i två år snart, så om det fanns heurekaögonblick skulle jag verkligen vilja ha ett nu! Det finns massor av avgörande faktorer, yttre och inre händelser och motivationer, så det är inte där problemet ligger. Men det är något som rör sig i dunklet och jag tror att jag är redo snart…

nyborjare08
2013-08-07 12:25
#8

Aniara4, det låter ganska precis så som det är för mig! Fast min lchf-start var ganska abrupt. Jag läste en artikel om Annika D och började direkt samma kväll.

Jag har nog också någon slags inre motivation som driver mig vidare, trots dikeskörning efter dikeskörning. Just nu är jag i alla fall uppe på vägrenen igen (lite skakigt eftersom det bara har gått knappt två veckor) men jag är rädd för att misslyckas. Igen. Och skam och skuld över det. Men samtidigt VET jag ju att jag inte ska tänka så. Det är ju bara att köra på igen. Och igen.

 

 

Siggebus
2013-08-07 12:31
#9

Inget "halleluja-moment" här heller. 😛
Halkade in på lchf när jag såg Annika Dahlkvist stå i morgon-TV och steka ägg å bacon och påstå (egentligen helt knäppt tyckte jag då) att det var ungefär så man skulle äta om man ville gå ner i vikt och må bra.

Ja, den här snart 53-åriga tanten har lyckats. 🙂 

Jag har gått ner från 106 till mitt mål på 62 kg och är jättenöjd och glad för det - nu väger jag exakt vad jag vägde när jag var ca 28 år och innan jag började äta mig upp i vikt.

Men det har varit en krokig väg med misströstan, massor av avsteg, frossarperioder och annat som fördröjt förloppet.

Man kan inte säga att det varit lätt - jo när jag ätit rätt har det varit lätt men det är lätt att ljuga för sig själv, att lura sig att tycka att man måste få "unna" sig ditten och datten.

Jag vet hur jag ska äta och jag kommer fortsätta hela livet med denna goda kost…MEN det är fortfarande inte alltid lätt.

Jag får fortfarande kämpa med psyket dvs tröstätningstendenserna, frosseritendenserna som dyker upp när problemen i livet hopar sig.

Det är precis som du säger - man kan det mesta inom området och VET vad som funkar för en själv - man har lärt sig massor om sig själv.

Ändå trillar man dit ibland och det styrs av helt andra mekanismer än kunskap - det sitter i psyket :)

Upp till toppen
Annons: