# 92 dagar, 18cm, 10kg - men börjar ge upp.. hjälp Author: niclaspickles **Så. Idag** är den 92:a dagen jag har kört LCHF. Inte en läsk, inte den minsta lilla godisbit eller något fuskande med maten. Och det har - och går - bra! _För 92 dagar sedan:_ _Vikt ca 100kg_ _Magomfång ca 118cm_ _Motion - ingen alls, på 15 år_ _Idag:_ _Vikt ca 90kg_ _Magomfång ca 100cm_ _Motion - 3 ggr i veckan (gång/jogg)_ **Men jag har nu ett problem.** Jag är ca 183cm lång och jag SER ju att jag har gått ned 10 kilo. 18 cm runt magen som försvunnit har inneburit att skjortor, tshirts och tröjor måste bytas ut. Ansiktet har smalnat rejält och halsen och dubbelhakan är borta. Men sen ett par dagar, med betoning idag (därför jag skriver) så har jag kommit till en platå. Inte viktmässigt, jag kollar mitt mått varje torsdag (idag) och har gått ned ytterligare en centimeter. Nej min platå är i huvudet. Jag tänker ständigt på sötsaker. Igen. Jag tvekar att jag faktiskt har gått ned i vikt, även om mina nära uppmuntrar och säger att det är en stor skillnad mot för 90+ dagar sen. Innerst inne vill jag fortsätta. Mitt mål är 85-80kg till sommaren. Men utanpå, i huvudet, börjar jag just nu att ge upp. Min egen teori är att jag tittar på siffran 92 dagar, tänker att det är tre månader och läser man runt här på forumet eller på bloggar, så har många många gått ned mycket mycket mer på den tiden. Det känns, hur konstigt det än verkar, som ett misslyckande när jag ser fakta. Nu vet jag att många säger "ja men lchf är en livsstil, inte en bantningskur för bara några månader" och jag HÅLLER MED. Men jag kan inte hjälpa det - jag behöver hjälp. Något som hjälper mig - av erfarenhet från andra situationer och i livet - är att inte känna mig ensam i det jag går igenom. Så om Du har varit ungefär där jag är, har kommit ur den mentala svackan, snälla skriv vad du gick igenom, hur du tog dig igenom det. En lite förvirrad, Jag ## Comment 1 Author: Effie Nu är det väl ett tag sedan detta diskuterades - men visst har många upptäckt att det finns ett antal svåra perioder. Tredje dagen, tredje veckan, efter tre månader, efter ett halvår, och även senare. Fortsätt bara - det är helt normalt, och det går över. Och om du tänker att många har gått ner mer på tre månader, så finns det väldigt många som gått ner mindre också. ## Comment 2 Author: Mabrotnosh Jag rasade i vikt de första månaderna, nu händer ingenting, vågen stå still måtten står still. Ibland får jag panik men då får jag andas lite och tänka på hur jag mår istället och vad som skulle kunna vara värre. Jag har mer energi, jag orkar mer, jag är inte trött jämt, magen är inte uppsvullen och jobbig längre, känner mig inte som en ballong. Är aldrig sugen på godis och har inte ätit socker på 4 månader nu. Det som skulle kunna ha varit värre, är viktväkarna. Med VV var jag hungrig jämt och man fick ju räkna en massa poäng och hålla på. Nu slipper jag räkna och jag får äta mig mätt och jag får äta när jag är hungrig utan att behöva tänka på att jag har 5 points kvar. Jag kan känna sug efter godis i huvudet, jag menar det blir en ren vana som inte har lagt sig ännu. Jag är inte sugen i munnen men i huvudet. Men man kan ju alltid försöka kontrollera det där. Nu efter att ha hållt på med LCHF i 4 månader och stått ut med socker demoner i huvudet, smakar röd paprika likasött som lösgodis. När jag får sockerdemoner i huvudet så tar jag en bit röd paprika och oftast försvinner monstret. Eftersom jag tycker paprika och morot är sött så blev jag nästan illamående när jag såg en jobbar kompis sitta och äta dubbeldaim och dricka coca cola. Det lär vara bra snuskigt. Sen är mitt mål att säga att jag har inte druckit cola på ett halv år, jag har inte ätit daim på ett år. Det vore bra coolt att säga till folk. Jag struntar i att andra äter det, det rör mig inte ryggen, kommer monstret dricker jag vatten och tänker på hur jag mådde när jag åt massor med socker. Prutt mådde jag då och nu mår jag bra, jag behöver inte en massa skit. Sen är det fantastiskt vilka vanor man har av att automatiskt stoppa saker i munnen som man egentligen inte är sugen på. Nu vid julafton till exempel, det finns ju choklad och godis överallt. Man sträcker sig automatiskt efter godis skålen även fast du inte ens är sugen. Det är som om kroppen lever sitt eget liv och huvudet lever sitt. Jag har ju alltid proppat i mig en massa skit bara för att de liksom har legat framme, det gör jag tydligen fortfarande. Men jag hinner stoppa mig själv innan det hamnar i munnen. Fredags och lördags plocket med lösgodis är något som har varit extremt svårt att jobba bort. Men det går med lite vilja. Nu går det att sitta still och titta på film. I början var det till och med tråkigt att titta på film och man kunde inte koncentrera sig på vad som hände bara för att du inte fick tugga samtidigt. Fortfarande ibland känner man behov av att tugga på något. Men baby bell är bra att ta till hands. 10 kilo är mycket och du borde vara stolt över dem. Hitta ditt eget sätt att döda socker monstret. Du kommer klara detta.