# Räddningen från GP Author: jeanettee Tänkte bara dela med mig av min lilla historia. =) Jag har alltid sett mig själv som stor, som **tjock**. Men när jag ser tillbaka på gamla kort så vet jag att så inte alls var fallet. När jag gick i mellanstadiet så blev jag ganska lång, väldigt fort. Jag var absolut längst i klassen med mina 170 cm och det gjorde att jag kände mig stor och tjock. I högstadiet fanns de här tankarna kvar då mina klasskompisar inte hade hunnit växa ikapp mig än och det tillsammans med andra faktorer i mitt liv gjorde att jag började må sämre och sämre. Som så många andra vände jag mig till mat och godis när jag mådde dåligt och det var väl då det riktiga problemet började, det var då jag **verkligen** blev tjock. Sen har det hängt med. Jag är nu **27 år** gammal och har försökt med allt. Och då menar jag **allt**. Viktväktarna, inget fett, pulverdieter, tvinga mig själv till gymmet vilket jag **HATAR** på grund av att jag alltid känt mig så förbannat **fet**. Det mesta har funkat för ett tag, jag har gått ner i vikt och sen börjat äta som vanligt. Resultatet har så klart blivit att jag gått upp allt igen plus lite till. Efter alla dessa år och alla dessa dieter så stod vågen på **110 kilo** i höstas. Och jag kände bara att nu får det vara nog. Jag orkade verkligen inte mer. Jag har aldrig haft kroppsliga problem med mina **fetma** (vill skriva övervikt egentligen men 110 kilo till mina 170 cm betyder fetma, det kan jag inte förneka), trots mina allt för många extrakilon har jag varit pigg och inte direkt känt att det har hindrat mig i min vardag. Men tror det har med att göra att jag varit först överviktig och sen fet i så många år, jag har lärt mig att leva med det. Men jag kände i alla fall att nu är det ta mig fasen slut, nu **måste** jag göra nåt. Jag vet att jag har tendenser till att dra det för långt. Efter alla år av att gå ner och sen gå upp i vikt fick jag till slut **ärstörningar**, jag hetsåt och började till slut spy. Detta har gjort att jag har blivit väldigt rädd för att ens försöka gå ner i vikt för jag kommer ihåg hur dåligt jag har mått under de perioder jag har spytt. Hellre **fet** än att må **så** dåligt har jag tänkt. Men i höstas kom vändingen alltså. Jag visste att jag var tvungen att göra nåt. Rädd för att ge mig på någon mer kur så började jag kolla upp **Gastric Bypass**. Jag kollade upp all fakta och så klart blev jag skrämd av allt som kunde gå fel men tänkte att vad som helst skulle vara bättre än hur jag hade det då. Men när jag väl tog mig mod till att ringa till mitt Landstings avdelning så fick jag höra att jag hade **för lågt** BMI. Det var inte mycket för lågt men **kärringen** (ursäkta ordvalet) var inte ett dugg pedagogisk och det lät mest på henne som att hon tyckte att jag var för lat för att försöka gå ner i vikt på annat sätt. Detta trots att jag försökte förklara för henne om min situation, hon var bara rent av riktigt otrevlig. Efter den rundan blev jag riktigt **desperat**. Jag började kolla på om jag kunde operera mig privat och kollade upp om jag skulle kunna få lån för att kunna genomföra det. Och visst kunde jag det men konstigt nog gjorde det mig mer rädd än att någon skulle öppna upp mig och möjligtvist ge mig men för livet. Jag var mer rädd för att behöva låna så pass mycket pengar än att utföra själva operationen. Jag säger inte att GP är något dåligt men det **KAN** gå fel, det kan nog ingen förneka. Väldigt trött på allt efter alla dessa turer så bestämde jag mig för att en gång för alla ge mig på **LCHF** igen. Jag trodde faktiskt inte att det skulle fungera men tänkte att förhoppningsvis så skulle jag gå upp lite mer och till slut bli godkänd för en GP genom Landstinget. Sjuka tankar men det var så det var. Så i januari i år satte jag igång. Självklart så vet jag inte än om det kommer funka för mig, jag har "bara" gått ner 16,7 kilo (väger nu **93,3**) än så länge och har minst lika mycket kvar. Men den stora skillnaden är att jag nu förstår att det här inte är en diet, det är en **livsstil**. Jag har ingen speciell målvikt utan tänker att det kommer jag känna när jag väl är där. Det har nog en hel del med att göra att jag inte vill bli besviken om jag sätter upp ett långsiktigt mål som jag sen inte når. Men jag känner redan nu att jag mår bättre och bara det är en **vinst** i sig. På sätt och vis kan jag bli irriterad på mig själv. Varför i helvete fattade jag inte det här tidigare? Men nu är det som det är och jag kan inte förändra mina tidigare beslut. Det enda jag kan göra är att ta det här ifrån och det är det jag gör nu. Och jag har verkligen inte mått så här bra som jag gör nu på över 10 år. Jag slipper suget efter **kolhydrater**. Godis och rent socker har aldrig varit ett problem för mig men pasta, bröd och sånt har varit min **akilleshäl**. Trodde att det skulle vara ett stort problem men när jag väl kommer över den där tröskeln så är det inga problem. Och det är verkligen **GULD** värt. För ca. två veckor sen ramlade jag dit och åt en hel del kolhydrater i nästan en hel vecka och insåg då hur mycket de påverkar mig. Jag blev **deppig**, låste in mig och allmänt osocial. Och det fick mig att inse hur pass bra LCHF är för mig. Inte "bara" att jag går ner i vikt, det får mig att må bättre överhuvud taget. Väldigt långt här men kände bara att jag ville göra en **hyllning** till LCHF. =) Jag har som sagt insett att det inte är en diet som jag trodde förut utan något jag kommer fortsätta med hela livet. Visst, när jag kommit ner till en normalvikt så kommer jag säkerligen äta lite pasta och så vidare men jag vet att jag aldrig kommer kunna gå tillbaka till mitt gamla liv. Och LCHF gör att det inte alls känns jobbigt eller tråkigt. Man får juh äta så himla mycket annat gott! =) ## Comment 1 Author: Beate Vad glad jag blir att du hittade rätt och skippade GP! Grattis till bättre hälsa och minskad vikt! ## Comment 2 Author: kaisakavat Vilken jättefin berättelse!! Stort grattis till din känsla av att ha hittat rätt, och till dina förlorade kilon. För det är ju rätt många kilon, inte alls illa!! Snyggt jobbat! ![Glad](http://kolhydrater.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") ## Comment 3 Author: jeanettee #1 och #2 Tack så mycket! Känns hur bra som helst faktiskt. För första gången så känns det verkligen som att jag kan klara det och bara det är otroligt upplyftande. =) ## Comment 4 Author: Mooniq Tack för att du delar med dig av din historia. jag skickar en mental kram och en stor klapp på axeln - jag hoppas du hittar rätt nu och att lchf får vara en del av ditt liv. När du skriver att man blir deppig av socker så kan jag bara hålla med dig helt och fullt. ![Skrattande](http://kolhydrater.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif "Skrattande") Jag tillhör dom som inte har tappat så mycket vikt -men jag mår så oändligt mycket bättre - bara det är värt att köra Lchf för mig! Monica ## Comment 5 Author: LatMask Vilken underbar historia, Jeanette! Jag blir alldeles tårögd. Och du - 27 år är ju ingen ålder! Jag var 53 när jag upptäckte LCHF. ## Comment 6 Author: jeanettee #4 Jag förstår helt och hållet vad du menar. Även om jag inte skulle förlora mina kilon så är det så värt det. Jag förlorar inte så mycket kilon (permanent) med andra "dieter" men den här får mig att må bra, väldigt bra till och med. Synd bara att inte fler förstår det men det är väl bara upp till oss att sprida budskapet. =P #5 Tack så mycket för dina ord! Har precis fyllt år så 27 känns väldigt gammalt för mig men det spelar ingen roll faktiskt. Utan alla åren hade jag inte kommit fram så istället för ångesten över att bli "gammal" så tänker jag att jag ska vara tacksam att jag äntligen kommit hit. Mår juh som jag har skrivit flera, flera gånger så himla bra just nu. =P