# Överviktig och frisk? Author: Labolina85 Som rubriken lyder, överviktig och frisk? Kan man vara det? Jag har i hela mitt liv lidit av övervikt och har som högst legat på 59 i BMI. På den nivån mådde jag inte alls bra fysiskt men det är egentligen den enda gången som det varit så. 15 kilo ner och jag kände mig lätt och frisk igen! För ett år sen födde jag en dotter med ett BMI på 49. Hela graviditeten gick hur bra som helst och berättade jag inte för folk att jag var gravid så kunde ingen ana det. Jag jobbade 200% fram till en månad innan beräknat datum, mitt blodtryck höll sig jämnt och fint hela vägen, jag hade ett perfekt blodsockervärde och mina blodvärden var tipp topp. Min barnmorska var väldigt imponerad över det sistnämnda, framför allt! Jag förstår mig helt enkelt inte på mig själv.. kan man vara frisk som överviktig (även om jag av flera anledningar vill fortsätta nedåt på min viktresa) eller har jag bara haft ”tur” hittills? Har alltid känt mig väldigt stark och, märkligt nog, hälsosam i kroppen även om den såklart orsakat mycket lidande psykiskt. ## Comment 1 Author: hemul Det tror jag! Jag tror man felaktigt anger  övervikt som orsak till olika sjukdomar och åkommor. Det är nog snarare så att de kan samvariera - men måste inte. Å andra sidan, om man har sjukdomsframkallande problem (högt blodsocker, högt blodtryck och vad det kan vara), så är det ju ofta så att värdena förbättras om man går ner. Respekt för dig förresten! Mitt högsta kända BMI var drygt 49. Kan ju säga att jag födde inga barn då. Det har jag ju iofs inte gjort annars heller. ## Comment 2 Author: Sindri Ja, jag tror absolut att man kan vara överviktig och frisk. Åtminstone en stor del av livet. Efter att ha följt överviktiga under lång tid, så känns det för mig (helt subjektivt) som om det går bra till en viss ålder. Ungefär som när man var ung och kunde "bete" sig och leva lite hur som helst, men plötsligt en dag var det inte lika lätt att gå till jobbet dagen efter man varit ute och dansat hela natten. Övervikt är ju inte det som det börjar med. Det börjar innan det syns, någonstans inne kroppen. Man säger ju att det synliga fettet inte är det farliga, utan det som lägger sig runt organen. Och det kan det göra även om man är smal utanpå, så smala människor är inte automatiskt friskare. Det är väl mest denna obalans inne kroppen som är det verkliga problemet. Sedan är det ju en stor ansträngning för kroppen att bära runt på alla dessa extra kilon. Det är jobbigt för hjärta, lungor och leder. Jag tycker det är synd att vården fokuserar så mycket på själva vikten, precis som om det vore utseendet som var viktigast (ja, jag förstår att det kan vara så för en del personer) istället för att ta reda på orsaken till att just den människan visar upp tecken på obalans i kroppen. Det är kanske därför det är så stigmatiserat att tala om vikt och det gör det ännu svårare för en del att dels ta tag i problemen själva, och dels att verkligen få adekvat hjälp av vården. ## Comment 3 Author: hemul T.o.m. vården börjar ändra inställning. Min läkare sa förtjust för ett par år sedan att man kommit fram till att det är farligare att var smal och inaktiv än fet och aktiv. Däremot är det säkert så att man sliter mer på  leder och sånt om man är tjock. ## Comment 4 Author: hemul Du Labolina85 verkar ju inte hindras av din övervikt. Men de flesta gör nog det om övervikten är ansenlig. Själv rörde jag mig med svårighet när jag hade BMI 49. Men jag var inte frisk för övrigt heller och vikten var (är) inte bra fördelad på mig. Tycker fortfarande vid BMI 34 att fläsket är i vägen och springer inte, kan inte göra armhävningar på golvet o.s.v. Vägde 8 kg mindre än nu som minst (BMI 30) och då tyckte jag att det lättade betydligt. Småsprang ibland bara för att jag kunde även om jag inte gav mig ut på löprundor, började göra plankan och allt möjligt. Vägde 56, normalviktig, när jag blev sjuk och började gå upp i rasande takt. Upp till sådär 75 var det mest estetiskt. Skämdes över magfläsket som vällde över byxlinningen, käderna passade inte längre, elände, elände. Men efter 75 kg började det bli ett fysiskt hinder. Men, som sagt var jag långt ifrån frisk i övrigt och dessutom ovan vid att bubba på extrakilona då jag varit normalviktig, t.o.m. åt det smala hållet tidigare i livet. Gör nog jättestor skillnad för hur man upplever det och för hur kroppen orkar med det. Kan ju tillägga att jag är 1.66 lång. Var, borde jag säga, för tanten har krympt några cm, men det känns vettigare att utgår från ursprundslängd så att säga. Nedsjunkna fotvalv och hoptryckt ryggrad borde ju inte påverka. Så jag räknar BMI med min ursprungslängd. 😉 ## Comment 5 Author: Labolina85 Tack för era svar och tankar! Jag tänker väl också någonstans att det går fram till en viss punkt kanske, och påminner mig med jämna mellanrum om att inte bara vara missnöjd över kroppen utan kanske tillochmed tacka den.. för att den pallat så länge och med sådant resultat dessutom. Gällande obalans i kroppen så går det ju inte att komma ifrån att det finns en problematik, hur oberörd av min vikt jag än må vara rent fysiskt. Jag har väldigt lätt för att gå ner i vikt men också otroligt lätt att gå upp igen.. på 1 vecka gick jag upp 10 kg, för att veckan efter ha tappat 9 kg av dem. Bara det borde ju peka på något som jag själv inte kan sätta fingret på. Skulle gärna bolla detta med någon som kan ha en idé.. ## Comment 6 Author: hemul Men de kilona måste ju vara till större delen vätska! Det är omöjligt att tappa så mycket fett så snabbt och antagligen att lägga på sig det också. Så det kanske är en ända att nysta i, att du samlar på dig vätska? Ett kg kroppsfett motsvarar 7700 kcal. För att gå ner 10 kg fett på en vecka måste man förbruka 11000 kcal mer än man stoppar i sig per dag  . Det går inte! Möjligen om man är ultralöpare och springer i bergiga ökentrakter eller liknande. Med en ryggsäck med sten i. Och utan att äta. (7700\*10)/7=11000