Annons:
Etikettallmänt-om-kost
Läst 9104 ggr
Skaldeman
2006-08-29 16:04

Vad betyder kalorierna?

De flesta som vill gå ner i vikt funderar över hur många kalorier de kan äta. Det är en viktig fråga för den som vill svälta bort sitt överflödiga fett. För den som vill äta bort fettet är frågan ganska ointressant. Här förklarar jag varför.

När jag inledde min viktminskning åt jag mig mätt på redigt fet mat. Jag hade ingen anledning att räkna kalorier, eftersom syftet inte var att gå ner i vikt. Förmodligen åt jag någonting mellan 3.000 och 6.000 kalorier om dagen. Det avgörande var inte kaloriintaget, utan att jag förbrände det jag åt. Ja, jag förbrände även en del av mitt lagrade fett. Idag kan jag inte äta på det sättet. Det är bara drygt hälften av mig kvar och min magsäck har krympt. Men jag äter mig mätt, idag som för fem år sedan. Jag får ständigt frågan om hur många kalorier man kan äta och jag svarar ständigt att frågan är fel ställd. För att slippa besvara denna fråga gång på gång har jag letat reda på några av mina inlägg i ämnet. De är skrivna vid olika tillfällen, och med olika syften, men jag står för varenda ord än idag.

Jag börjar med mitt svar på en fråga:

Hej, Sten Sture! Jag har förstått att du misstror kaloriteorin och att du menar att man kan öka matintaget och ändå gå ner i vikt. Men en kalori är väl ändå en kalori? Tror du inte på termodynamikens grundsatser? Svar: Tack för din fråga. Av tidsskäl svarar jag sällan på frågor numera, det mesta är täckt i mina böcker. Men det du torgför är en allmän missuppfattning så därför ska du få ett svar. Jag misstror inte kaloriteorin, om du med den menar att olika bränslen avger olika mycket värmeenergi när man eldar dem i en ugn. Däremot har jag konstaterat att kaloriteorin är av föga värde för en överviktig människa som vill gå ner i vikt. Kalorierna säger nämligen ingenting om hur ett födoämne påverkar vår naturliga viktreglering. Observera att jag talar om naturlig viktreglering, den som sker i öppna, biologiska system, till exempel däggdjur. Denna viktreglering är hormonellt styrd och påverkas i första hand av vad vi äter och av det hormonella svar som kroppen ger.

Enkelt uttryckt: Äter vi för fettlagring så lagrar vi extra fett, även vid måttligt kaloriintag. Äter vi för fettförbränning så bränner vi överflödigt fett, även vid ett relativt högt kaloriintag.

Jag har ingen anledning att misstro termodynamikens lagar, de är säkert giltiga för slutna system. Men människan är ett öppet system och vi gör väldigt mycket mer med maten än att tillverka värme av den. Vi bygger t ex en ny människa ett par gånger om året. Dessutom “bränner” vi maten på ett annat sätt än vad som sker i en sluten ugn. Ta ett vedträ som exempel. Det innehåller en jäkla massa kalorier när du eldar det i en bombkalorimeter. Hur många av dessa kalorier tar du upp om du stoppar i dig detta vedträ i mald form?

Jag säger inte att vi kan äta mer än vad vi bränner och ändå gå ner i vikt. Det vore ett löjligt påstående. Vad jag säger är att frågan är fel ställd. Vi ska inte utgå från att förbränningen är en konstant, och att det enda sättet att påverka kroppsvikten är att krympa bränsleintaget eller öka motionen. (Visst, det finns en sådan energistyrd viktminskning också. Den misslyckas vanligen eftersom folk inte gillar att vara hungriga.) Vad jag gör är att vända på resonemanget. Jag säger att om vi bränner det vi äter så kan vi inte gå upp i vikt, hur mycket vi än äter. Om vi å andra sidan inte bränner det vi äter så kan vi bli feta på nästan ingenting. Det var denna insikt som gjorde det möjligt för mig att utveckla min metod för hormonellt styrd viktminskning. Hoppas du blev en smula klokare nu.

Sten Sture Skaldeman

Ett annat inlägg: Kan vi äta obegränsat med kalorier på en högfettkost?

Det tror jag inte. Men vi har olika stora frihetsgrader. Människor som har lätt för att hålla vikten kan lägga till en jäkla massa fett utan att gå upp ett gram. De skruvar helt enkelt upp förbränningen. Redigt feta människor kan också äta rejält med fett, men då måste de vanligen minska kolhydratintaget. Enligt min uppfattning är kalorier ett ointressant pseudomått när det handlar om mänskligt födointag. De säger ingenting om vad vi gör med maten. Däremot fungerar kalorierna bra när man vill veta hur ett födoämne fungerar som bränsle i en ugn.

Det avgörande är om man bränner det man äter eller om man lagrar det som fett. Det har mer med matens fördelning än med kaloriinnehållet att göra. Äter man mycket fett och lite kolhydrater så kan de flesta äta betydligt mer än om fördelningen är den omvända. Det gäller särskilt insulinresistenta personer.

Vad betyder detta i praktiken?

Det betyder att man ska lära sig att känna igen kroppens hungersignaler och ge kroppen så mycket mat som den vill ha. På en fet lågkolhydratkost innebär det att en del människor äter fler kalorier än tidigare, andra äter färre. Jag vill minnas att Penningtons direktörer åt 3.500 kalorier om dagen. De gick ner alldeles bländande. En del av mina elever ligger under 1500 kalorier om dagen, andra äter tre gånger så mycket.

Själv mätte jag mitt kaloriintag under många månader på den tiden jag testade ut min kostmodell. Jag åt i snitt 600-700 kalorier mer om dagen när jag åt min strikta fettladdade kost. På den kosten gick jag ner snabbt. När jag ökade andelen av tillbehör minskade mitt kaloriintag och då bromsade viktminskningen upp. Numera räknar jag sällan, men när jag gör det ligger jag runt 2.000 kalorier om dagen. Ibland blir det 3.000 och ibland 1.500. Under min viktminskning åt jag ofta betydligt mer, men då var jag också betydligt större.

Min slutsats efter några års korrespondens med olika viktminskare är att den som är gravt överviktig har stora frihetsgrader, den som ligger nära normalvikt måste hålla ett öga på varenda jäkla parameter, inklusive kalorierna. Kroppen vill helt enkelt inte släppa så mycket fett som krävs för att vi ska uppfylla dagens skönhetsideal. Världens skickligaste viktminskningsläkare hette Blake F Donaldson. Han bantade något tiotusental gravt överviktiga och dödssjuka patienter. Han sa någonting i stil med: - Det är möjligt att det finns en övre gräns för hur mycket man kan äta på en fet och helanimalisk kost, men jag har aldrig sett var den gränsen går. Men observera att de flesta av Donaldsons patienter var rejält stora. Han hade kanske formulerat sig annorlunda om han ägnat sig åt normalviktiga personer? Eller också hade han inte gjort det!

Sten Sture 

Ett tredje inlägg på samma tema:

Skippa kalorierna, men ät inte mer än vad ni behöver!
Så kan man sammanfatta min inställning till den eviga kalorifrågan. Frågan om vi kan äta obegränsat med kalorier är en fråga för kaloriräknare. Kan vi äta obegränsat med grönt? eller med gult? Består det gula av någon matolja så kan vi kanske det, består det av sockerkaka så kan vi det inte. För mig personligen är det svårt att överäta på en fet animalisk kost. Äter jag 1.200 kalorier till frukost så dröjer det ofta till kvällen innan jag äter igen. Man ska äta när kroppen vill ha mat. Då ska man ge kroppen vad den behöver. Äter man när kroppen inte vill ha mat så kan de flesta (men inte alla!) gå upp i vikt.

Men det är hur som helst jäkla svårt att gå upp i vikt på fett. Det här klarlades för en mansålder sedan när man motbevisade kaloriteorin. Men sådana studier fick man sluta med när fettskräcken lanserades. Någon med tillgång till ett medicinskt bibliotek borde skanna in de här gamla studierna och lägga ut dem på nätet. Det enda jag sett där är en sen studie av Kasper m fl där man trycker i folk en massa fett för att se vad som händer. Den är gjord i början på 70-talet:

“Response of body weight to a low carbohydrate, high fat diet in normal and obese subjects” H. Kasper, H. Thiel , and M. Ehl

“In normal subjects, the fat content of a formula diet in the form of corn oil and olive oil (but with constant carbohydrate and protein intake) was raised continuously up to a daily ingestion of more than 6,800 fat calories. Under normal utilization of fat in the gastrointestinal tract, it was seen that there was only a slight weight gain, compared with the caloric intake. This effect was particularly conspicuous with corn oil and less so with olive oil. The two oils differ by their linoleic acid content.”

Observera att den obetydliga viktökningen sker vid ett oförändrat kolhydratintag. Vad hade hänt vid en lågkolhydratvariant? Foskaren Dashti från Kuwait har helt nyligen tagit upp det här spåret. Han kör folk på lågkolhydratkost med ett rejält tillskott av olivolja. I övrigt får de äta så mycket de vill. De går ner drastiskt i vikt och blir av med sin diabetes. Dashti tycks vara omedveten om att han är inne på ett förbjudet område. Förmodligen forskar han på statsanslag. Fortsätter han på den här linjen kommer han så småningom att ställa till med ett jäkla liv. Synd att han inte kan forska på vad ett obegränsat fläskintag gör för en människa! Sten Sture ./.

Ett fjärde inlägg:

Äter vi mer än vad vi förbränner så blir vi feta.
Det är en självklarhet. Men detta betyder inte att vi måste minska på maten för att gå ner i vikt! Vi behöver inte heller öka motionen, även om motionen har ett värde i sig. Förbränningen i en människa är inte identisk med förbränningen i en ångmaskin.
Människan är ett öppet system och vi lyder under andra regler. Minskar vi på maten går vi kanske ner i vikt, men vi får samtidigt en maskin som fungerar sämre, en maskin som producerar mindre nyttigheter och som inte går optimalt.

Vi vet genom studier av verkligheten att kaloribegränsning sällan fungerar i längden. Hundratals miljoner människor följer dagligen dessa olika ångmaskinsteorier. De minskar på maten och lägger sig hungriga, men i princip alla förblir feta. Ändå drar professorerna ingen slutsats av detta misslyckande. I nödfall kan vi naturligtvis svälta oss ner i vikt, men det är en tillfällig lösning. Den vikten tar vi tillbaka när vi slutar att svälta oss.

Vad professorerna inte vet, eller inte vill veta, är att vår fettlagring och fettförbränning är hormonellt reglerad. Genom att äta för fettförbränning kan vi göra oss av med övervikten utan att plockas bort en enda kalori ur maten och utan att lägga till en enda minuts motion. Detta betyder inte att alla kan äta obegränsat, men det betyder att den som äter för förbränning kan äta mer än den som äter för sparlåga. Miljoner människor har lyckats att äta sig ner i vikt, alltsedan William Bantings dagar. Det är alltså detta som är “bantning”.

Men trots att bevisen är överväldigande finns det nästan ingen forskning i ämnet. Förklaringen är att inget läkemedelsbolag och ingen skräpmatsproducent vill betala för en sådan forskning. Om människor åt sig friska och smala på naturlig mat vore det en katastrof för alla dem som betalar dagens forskning. Och därmed vore det också en katastrof för alla professorer som får sin försörjning av att påstå att människan fungerar som en ångmaskin.

Sten Sture Skaldeman

Annons:
zeretki
2007-02-15 19:48
#1

Är mycket fascinerad av just de gamla undersökningar som har gjorts. Ska undersöka…

Upp till toppen
Annons: