Tack för informationen, ska spara länken och läsa den imorgon!

Mycket bra! Har faktiskt länge funderat över vad "metabolt syndrom" egentligen innebär när så många här på KiF har sagt sig lida av det. Själv hade jag innan LCHF "bara" en av faktorerna; midjemått på 94 cm. Efter bara 3 veckor på kosten var jag nere på 84 cm och det fortsätter nedåt, dock långsammare nu. (har hållit på i 8 veckor nu). Är alltså inte längre i någon riskzoon.

Det var en intressant läsning. Min fråga är, om man har stor mage, har man då metabola syndromet?

#3 - Nej, som det står i artikeln:

Tre eller fler av dessa: 

Midjemått >102 cm (män) eller >88 cm (kvinnor)
HDL <1,0 (män) eller 1,7 (kvinnor)
Triglycerider >1,7
Fasteblodsocker >=6,1
Blodtryck >130/85 eller blodtrycksmedicinering

Stor mage räcker alltså inte. Dock, i praktiken, har man riktigt stor mage är det också stor risk att man har ett par av de andra faktorerna... och därmed metabolt syndrom.

Andreas- Stämmer det verkligen detta med midjemått? Jag menar det finns ju storväxta människor och dom skulle ju ha större än de kortväxta eller kanske jag tänker fel.

Jag har midjemått 103. HDL 1.7, triglycerider 1.9 och vS/P Glukos 4.6 (ej fastande) och är kvinna. Mitt blodtryck är normalt. Jag är 170 cm lång och väger 70 kg.Det känns som allt är normalt förutom midjan.

Jag vet inte hur jag kan påverka midjemåttet förutom att banta. Trosorna rullar ner och tröjorna rullar upp. Ser ut som jag är i 6-7 månaden. Magen börjar i solar plexus. Jag ska tillägga att jag lider av en svår stress sedan många år som jag inte heller riktigt kan påverka.

Har på din inrådan ätit LCHF i över tre månader nu utan resultat.

#6 Ser ju bra ut förutom midjemåttet och triglycerider lite på gränsen. Ditt BMI är knappt 25 trots ditt midjemått. Jag undrar om inte stressen du talar om spelar in. Det kan ge mer kortisol som ger just viktökning på magen men snarare smalare armar och ben...

Jag tror LCHF är bra ändå, men skulle rekommendera att se efter om inte något ändå kan göras åt stressen?

Hej Doc!

Jag har lart kanna en valdigt sympatisk senior pa mitt gym här i Spanien, han har nu borjat med en ny diet for att kunna leva väl längre (han gar till gymmet utan problem tre-fyra ganger i veckan och ar 80 ar gammal). Tyvarr beskrev han sin frukost som: grovt brod med nagra droppar olivolja och tomatskivor. Jag fragade om han blev matt pa det, och da sa han: nej men jag dricker tva stora glas apelsinjuice till sa gar det bra. Jag berattade lite om LCHF och han blev intresserad, vet du om det finns nagon folder for nyborjare pa engelska eller spanska? Vill helst inte att han hinner borja tycka om den svältkur han är pa nu (han borjade i förrgar).

Helbra, lättfattligt och trevligt skrivet, men skulle också vilja läsa några rader i artikeln om hur man går tillväga för att kolla om man har det - alla här på forumet verkar så insatta i olika mätningar och värden, men för en nybörjare eller allmänt orolig kunde det vara ett stöd. (Och för mig som inte har fattat det än ;-)

#10 Du kanske kan charma Navarro att översätta Karin´s LCHF-broschyr?

#11, utmärkt förslag - jag lade dit en länk till tips om det.

#10 känner inte till en sådan - har någon tips om en bra? Vore ju mycket bra...

#10 Det ska finnas en översättning på Annika's blogg, kolla där och skriv ut den.

#10, 14, 15

letade och visst fanns AD´s program på engelska

länkar från kostdoktorn vid kostprogrammen också. 

#15 Den är borta nu, men det fanns en länk förut som hette LCHF in English. Dessutom översattes Annika's folder och lades ut på Jimmy Moore's blogg i samband med att han intervjuade henne.

Just nu ska jag natta klart barnen, först till kvarn får posta länken till översättningen.

Tack för bra artikel, Doc!

Utan att säkert veta om jag har metabolt syndrom har jag ändå ansett det för högst troligt. Midjemått och blodtryck kan jag konfirmera, de andra proverna har jag inte kollat, och efter fyra månader med lchf är jag inte så säker på att det är meningsfullt heller - har ju inga utgångsvärden att referera till.

BT har iaf legat på 140/90 de senaste åren efter att tidigare alltid hållit sig kring 100-110/60. Bukfetman har krupit på. Jag har tokätit socker (godis) periodvis och haft potatis och ris som stamföda, samt mycket frukt. Mina "dvalor", en slags medveten koma med totalt utslagen kropp har jag nu i efterhand också kopplat till kolhydraterna. De uppträdde frekvent flera gånger i veckan men är borta numera.

Min stressnivå har varit konstant hög sedan 2001, men börjat normaliseras  på sistone. Kortisolet har antagligen legat på högproduktion. 

Så trots att blodfetter och blodsocker inte är kontrollerat är jag så viss jag kan bli att jag var farligt nära gränsen till diabetes II, och kanske andra trista tillstånd också. Det var hög tid för mig att göra något åt saken, och det var en stor tur att jag kom i kontakt med lchf.

#20 Härlig läsning!

Eftersom jag inte sagt det förut, intressant och bra artikel, doc. Bra att se siffer-definitionerna samlade på ett ställe.

Jag har inte kollat blodfetterna, men ligger långt under de andra gränsvärdena - det förklarar väl också varför jag så (relativt) lätt går ner om jag angriper uppkommen slentrian-övervikt. Rätt skön läsning, för jag har mycket diabetiker i nära släkt...

Doc!

Jag undrar en sak. Barn och ungdomar idag utvecklas mycket snabbare än förr, och kommer in i puberteten tidigare, det är alltså inget jag vet helt säkert men har hört och läst i tidningar. Kan det vara så att ett högt intag av snabba kolhydrater i tidigt stadium i livet ger en för tidig pubertet?

Det pratas ju mycket om Tweenies alltså 10-12 åringar som beters sig som tonåringar och utvecklas tidigare. Undrar bara ifall det kan ha något sammanhang med ett högt intag av kolhydrater?

#5 ser att jag glömde svara. Visst är det så att midjemåttet bör få vara lite större hos riktigt långa personer, och mindre hos kortväxta (exempelvis asiater). Skillnaderna är dock inte så stora varför man i praktiken använder samma gränser för alla. Det är ändå ett betydligt bättre mått än BMI för att se farlig övervikt. Än bättre är egentligen midja/stusskvot...

#23 Jag vet inte riktigt hur det är med pubertetsutveckling och detta, men det är klart möjligt att den kan påverkas.

Vad som definitivt verkar påverkas är längdtillväxt. Den ökning av medellängden som skett under senare tid beror antagligen på ökning av tillväxtfaktorer som insulin och IGF under uppväxten. Sekundärt till ökat intag av snabba kolhydrater...

Andreas- tack för svaret. Undrar dock varför det är bättre med  midja/stusskvot?

Tar ju mer hänsyn till ens muskulatur, och kompenserar i viss mån för för längdvariationer.

Jag vill minnas att när barn uppnår en vikt av 30 kg, så börjar puberteten komma igång. Så alltefter våra barn faktiskt blir allt tyngre allt tidigare så kommer de in i puberteten tidigare. Rätta mig gärna om mina uppgifter inte stämmer.

#28 Precis vad jag också har lärt mig att fett "binder" östrogen och därför kommer dom i puberteten, utvecklar också kvinnligare former än dom riktigt smala.

Jag hittade hit i grevens tid, tror jag. Midjemåttet är... *mummel*... större än gränsvärdet, blodtrycket skuttade upp för ett år sedan så att jag numera har medicinering, och blodsockret touchade övre gränsen för ett par år sedan. Övriga värden är dock bra än så länge!

Har inga värden precis före, men ungefär en månad efter att jag börjat dra ner på kolhydraterna hade jag:

P-Glukos fastande 5,3
HbA1c 4,5
HDL 1,4
LDL 3,5
LDL/HDL kvot 2,5
Triglycerider 0,56
ApoA1 1,32
ApoB 0,93
APO B/APO A1 kvot 0,7 

Det enda som bekymrar mig en aning är Lipoprotein(a) 576, referensvärdet sägs visserligen vara >700, men samtidigt står det att värden över 300 anses medföra en ökad risk för hjärtinfarkt eller cerebrovaskulär insult. Enligt Wikipedia (sanningens källa...) medför värden över 500 "mycket hög risk" och det låter ju inte så kul. Är det något jag borde vara bekymrad över?

Förlåt, nu lämnade jag visst ämnet till förmån för mina privata värden. Vad jag egentligen ville säga var bara att tack och lov att jag bytte riktning i tid! Jag hade nog inte långt kvar till ett fullskaligt metabolt syndrom. 

I wikipedia står ju även detta om gränsvärdet du nämner:

"Lp(a) cannot yet be regarded as a conventional, well established risk factor for cardiovascular disease, although studies show an ASSOCIATION of Lp(a) and cardiovascular disease, which does not automatically mean a causal relation........thus the threshold values given below should be seen very critically. They are -if at all- only applicable to individuals of European descent"

så hur stor betydelse det har är alltså rätt oklart. 

Dina värden i övrigt ser ju utmärkta ut.

#20 Eremitha skrev: 'Mina "dvalor", en slags medveten koma med totalt utslagen kropp har jag nu i efterhand också kopplat till kolhydraterna. De uppträdde frekvent flera gånger i veckan men är borta numera.'

Äntligen någon mer som haft sånt! Har insett så här efteråt att mina läkare tolkat min beskrivning som att jag är lat och inte ids ta mig för något och har i alltför många år fått gå runt med en icke verifierad diagnos på depression. (Efter 4,5 år har jag inte fått någon diagnos baserad på fakta och mätresultat. Min handläggare på Fk kan inte hålla sig för skratt när jag berättar vad jag råkat ut för och hoppas att jag skriver en bok om eländet.) När det var som värst - när jag fortfarande "gick på riskakor" hade jag koma-episoder i princip dagligen. Kunde inte röra en fena, men huvudet snurrade på som vanligt. Efter ett par timmar brukade jag kunna röra en fingertopp och kunde sen komma igång på några minuter. Jag tolkade det som att kroppen hade så lite kapacitet att hjärnan helt enkelt stängde ner allt som inte var livsnödvändigt. Efter en livräddande manöver av Universum (som skickade en karl i min väg, vi är numera sambo) har jag lyckats lägga om kosten och sluppit dvalorna. Inget av allt letande bland sjukdomsbeskrivningar motsvarar dessa episoder - en "ny" "sjukdom"?

Metabolt syndrom = Syndrom X = insulinresistens? Har boken Syndrom X och där pratar de om insulinresistens. När man får i sig för mycket snabba kolhydrater orkar inte cellerna med och minskar antalet receptorer för insulin, vilket gör att kroppen gör ännu mer insulin för att komma ikapp.

Jag faller i koma dagligen. Armar och ben blir jättetunga och jag blir aggressiv som bara den. Jag måste bara sova. Är det nåt liknande ni beskriver Amema och Eremithea?

Jag brukar kalla det för att kroppen släcker ner. För det är kroppen som stänger av, inte huvudet, men det leder till sömn.

Ja, exakt så var det för mig också. Attackerna kom cirka en halvtimme efter (kolhydratrik) måltid. Jag blev inom loppet av några minuter extremt trött och var tvungen att gå och lägga mig. Damp ner i en ställning där jag liksom fastnade - att röra mig över huvud taget kändes i det närmaste omöjligt. Jag vet att jag klarade att bryta tillståndet om något extremt inträffade som triggade ett adrenalinpåslag, men annars var det nästan jämförbart med förlamning. Jag klarade inte ens att tala.

Trots att jag var mycket sömnig somnade jag aldrig, utan gled in i vad jag bäst beskriver som vaken dvala - tankarna var glasklara och snabba medan jag för en iakttagare verkade vara helt "borta". 

Min andningsfrekvens blev extremt låg. Roade mig med att räkna ibland, som lägst blev det 2 - 3 andetag i minuten.  

Efter ett par timmar kändes det som om något på cellnivå vaknade till, kroppen ville liksom börja röra sig inifrån. Precis som Amema beskriver var det ofta ett finger som jag började röra först, för att sedan sträcka på hela kroppen, resa mig och vara som vanligt igen.

#34 Är det inte det som i en lättare form kallas "paltkoma" - det där okommunicerbara, nästan-omöjligt-att-koncentrera-sig, på-väg-att-somna-stadiet man hamnar i efter (en kolhydratrik) lunch?

Nja, tror inte riktigt på paltkoma, det påminner om mina besvär som jag fick för 5 år sedan, antagligen i samband med klimakteriet. Jag fick ont i benen och en otrolig trötthet. Den tröttheten gick över efter några månader (3 eller 4), men benvärken blev kvar.

Vårdcentralen hittade inget och föreslog depression.

Kosten var normal kolhydratrik hela tiden och ändrades inte förrän 2½ år senare.

#35

Nej, nej, nej Greensis, det har inget med paltkoma att göra. Den har jag också stora erfarenheter av. Det här handlar om något värre.

Första gången min stackars nuvarande sambo hittade mig i en stol på altanen blev han först arg eftersom jag inte reagerade på att han kom ut. Sen kände han att något inte var som vanligt och gick tillbaka. När det inte gick att få någon kontakt med mig blev han skiträdd. Efter stor ansträngning lyckades jag pressa fram "Rör. Mig." ur ena mungipan och efter lite massage av händerna lyckades han hjälpa mig tillbaka fortare än vanligt.

Jag har dock inte samma erfarenhet av kopplingen till kolhydratrik mat, men det kan delvis bero på att jag inte undersökt sambandet. Under mina "depressiva" (ha!) perioder har jag haft det här problemet varje morgon efter 10-14 timmars sömn.

#37 Det var inte meningen att förringa, det är bara svårt att hitta jämförelser om man aldrig drabbats själv.

Mitt problem har varit värre i perioder. Jag Har drabbats akut några gånger på stan också. Sovit sittande på en föreläsning (kanske inte så ovanligt) på jobbet i kontorsstolen, liggandes på en parkbänk, liggande på heltäckningsmattan i konferensrummet och en gång i försäljningschefens rum då han var bortrest. Musklerna blir stenhårda och lyder inte. Det går knappt att resa sig från sittande då låren är så stela. Armarna faller rakt ner längsmed sidorna. Ofta räcker det då med 5-15 minuters sömn för att man ska komma igång igen. Det är fruktansvärt obehagligt. Jag undrar vad som egentligen händer i kroppen.

Men oj vad mysko! Jag blir verkligen intresserad av vad som egentligen händer som startar det här, alltså rent fysiskt i kroppen. Undrar om det någonsin kommer fram någon förklaring?

Av de faktorer som nämnts i artikeln har jag faktiskt bara bukfetma. Alla mina andra värden är rimliga. Däremot lider jag av en helt ohanterlig stress med fysiska symptom. Kortisolet var dock normalt vid mätning 2003. Kan stressen ensam orsaka allt kaos i kroppen och förhindra viktnedgång?

2003 är ju ganska länge sen, kortisolvärdena kan vara väldigt höga nu. Dessutom beror det lite på hur de mätt kortisolet. Blodprov ger det mest oexakta värdet, dygnssamling av urin ger bättre värde men salivprov ska visst ge bäst. Gissa vilket som används mest av sjukvården?

Det var privat sjukvård som upphandlats av FK så de kunde gott och väl kosta på sig salivprov. Jag tror inte de finns med i upphandlingssammanhang längre men flott var det.

Jo, det var länge sen och stressen har både hunnit bli bättre och sämre i perioder sedan dess. Jag tvingades gå någon slags stresshanteringkurs 2006 men var då så dålig/stressad så det gick inte. Jag höll på att dö när jag väl kom till kursen så de skickade hem mig igen. Man är inte mottaglig för sånt när stressen är för hög men tror ni någon lyssnade. Och det var ändå specialister på rehabilitering av "utbrända" (jag avskyr och undviker det ordet men ni fattar vad jag menar).

Jag vet fortfarande inte hur jag ska bli kvitt min irrationella stress. När jag drabbas tar jag nu beta-blockerare och önskar att jag ska dö så jag slipper må så dåligt.

Hej.

Midjemått 84 cm (91cm)
HDL ligger på 1.74 (1.67)
Triglycerider på 0.83 (1.06)
Fastesoclret 5.9 (5.5)
Blodtryck 144/90 (180/90)

Siffrorna inom parentes anger värdena som det såg ut för två månader sedan...

Förbättring på i stort sett alla punkter...

Ska man säga något om HDL värdet?